LIVET EFTER DIG | OR

16. En hjälpande hand

Omars perspektiv

Johanna har sovit över hos mig inatt. När vi hade sett klart filmen var det ingen av oss som kände för att vara ensamma. Därför sov vi även i samma säng under natten. Vi låg och skedade och myste lite men det hände inget annat. Det kändes tryggt och bra att ha någon så nära sig medan jag sov. Jag har inte haft det på hur länge som helst. Lite ovant måste jag erkänna att det var men utöver det var det hur mysigt som helst. För mig känns det så bra att ha någon så nära en när man sover. Dels är det mysigare och det känns så bra.

Känslan av ensamhet finns inte längre kvar i samma utsträckning som tidigare. Jag känner mig mer övervakad och icke ensam längre. Så det är också skönt. Det var som om en stor mantel av ensamhet bara lades över mig i samma sekund som Wilmas hjärta slutade slå.

Med mina fingrar pillar jag lite på armbandet som ligger löst över min handled. Ett pärlhalsband som jag köpte någon vecka innan Wilma avled. Hon fick också ett. Även de andra som var i den närmaste kretsen köpte vars ett. Det är ett 'Fuck Cancer' armband. Folk som inte vet historien bakom den har alltid berömt mig för att jag har det på mig. De överöser mig med kommentarer. Det enda jag brukar vilja är att de ska sluta prata. Så fort någon pratar om det är det precis som om det river upp gamla sår inom mig. Visst, det är kul att de berömmer mig men ibland går vissa in lite för djupt. De som känner till vad som har hänt brukar bara ligga lite på ytan och prata om det. För de vet hur jag har mått och hur jag mår.

Jag står i hallen utanför mitt sovrum när jag hör en högljudd suck komma från sovrummet. Mina händer släpper genast armbandet och jag rynkar min panna. Vad är det som händer där inne? Jag har varit vaken ett tag men jag förmodar att Johanna nyss har gått upp från sängen. Försiktigt öppnar jag dörren för att se vad som står på. Det sista jag vill är att Johanna ska må dåligt eller vara ledsen. När dörren är öppen och jag kan se hela rummet ser jag hur Johanna står framför min helkroppsspegel med en irriterande min.

Hon håller sin hårborste i ett hårt grepp i sin hand. Med långsamma rörelser låter hon borsten dras igenom hennes mjuka hår. Jag går in i rummet och ställer mig bakom henne. Våra blickar möts i spegeln och det är då jag inser hur trött hon verkar vara. "Någon är trött idag?" säger jag och kramar om henne bakifrån. Hon gäspar stort och vänder sig sedan om mot mig.

"Det är inte mitt fel att någon ville se skräckfilm hela natten för att den personen var för rädd för att titta själv" säger hon med ett stolt leende på läpparna. Hon lägger sina armar i kors och tittar menande på mig. Hennes leende är det charmigaste jag har sett på länge. Man faller mer och mer för henne varje gång hon ler. Det är helt fantastiskt.

"Okej sorry sorry" säger jag och lyfter upp mina händer över huvudet vilket får henne att fnissa till. Hon vänder sig om mot spegeln igen och fortsätter att borsta hennes hår med mjuka rörelser. Själv backar jag lite och sätter mig ner på sängen. Tyst sitter jag och tittar på henne medan hon fixar sitt hår. Hennes kroppshållning avslöjar hennes trötthet och jag kan inte låta bli att le lite.

Hon lägger ner hårborsten på golvet framför sig och börjar sedan fläta sitt hår. Det verkar inte gå så bra för henne då hon konstant tappar hårslingorna. Suck efter suck slinker ur hennes mun och hon börjar låta mer och mer irriterad. Ännu ett bevis för att det inte går som hon vill.

Jag reser mig upp från där jag sitter i min säng och tassar långsamt fram till henne. "Vet du ens vad du håller på med?" säger jag med ett litet leende på läpparna. Hon suckar och himlar med ögonen. "Ja, normalt går detta jättebra, men idag går det bara inte" säger hon och avslutar med en irriterad suck. Jag tar ifrån henne hennes hårborste och ställer mig bakom henne. Hon vänder sig om mot spegeln igen och jag kan se i spegelglaset att hon inte riktigt litar på att jag kommer klara av detta.

Jag borstar först igenom hennes hår och sedan sätter jag igång med flätandet. Det tar ett tag men när jag är färdig har Johanna två inbakade flätor på hennes huvud. Tro det eller ej men den blev hur bra som helst. Hon står med ett häpet ansiktsuttryck och stirrar rätt in i spegeln. Hon får tillbaka borsten men behåller samma ansiktsuttryck. "Hur..hur kan du fläta hår så bra?" frågar hon chockat och snurrar ett halvt varv så vi står mittemot varandra. "Tidigare hade jag en..en person i mitt liv som jag brukade fläta hela tiden" säger jag. Trots att det hugger till lite i mitt hjärta när jag tänker på det så pressar jag fram ett osäkert leende.

"Wow, du är verkligen grym iallafall" utbrister hon och hela hennes ansikte skiner upp som en stor sol. Detta bevisar egentligen hur mycket tjejers hår betyder för dem. Jag klandrar dem inte heller, det är fräckt att man kan fixa sitt hår i olika stilar från dag till dag och humör till humör. "Tack" säger hon och ställer sig på tå. En liten kyss landar på min kind och en varm vind blåser genom min kropp.

"Jag kanske borde fixa ditt hår lite oftare?" föreslår jag samtidigt som hon kletar på någon ansiktskräm på sitt ansikte. Hon svarar inte utan jag tolkar hennes breda leende som ett ja. "Någon annan dag får du testa att sminka mig också!" säger hon och vrider på locket på burken. Mitt leende breder ut sig över mitt ansikte och jag nickar ivrigt. Det hade varit så kul. Jag har inte sminkat någon sedan..sedan Wilma levde.

Från ingenstans tappar jag all lycka och mina tankar hamnar på Wilma. Detta är också en sak som påminner så mycket om henne. Jag brukade både sminka henne och fixa hennes hår, det var liksom en sak som vi hade som vår. Jag hjälpte henne med hennes looks och hon brukade hjälpa mig. Det lyckades vi verkligen med för det blev bra varenda gång.

"Är du okej Omar?" frågar Johanna oroligt och reser sig upp från golvet. Hon närmar sig mig och lägger sina armar om min nacke. Mina händer lägger jag på hennes höfter. "Jadå, jag..jag är bara lite småtrött fortfarande" säger jag och kysser henne på hjässan. Jag önskade att det jag sa var sanningen. Det är väl hälften av sanningen då jag faktiskt är trött men till den största delen så handlar det hela om Wilma och hennes bortgång.

//

Dagens fråga: Nu har alla tre av foorna släppt sina debutsinglar som soloartister, vilken av låtarna tycker du bäst om?
nu kommer jag kanske låta tråkig hahah men jag kan ej välja. Alla är så grymma på olika sätt!

Om ni tyckte om detta kapitel skulle jag bli superglad ifall ni skulle vilja rösta och/eller kommentera, det ger mig mer motivation till att skriva :)

Kram