LIVET EFTER DIG | OR

13. Bekant skratt

Omars perspektiv

Jag ler som ett fån när jag sitter i min soffa. Solen har gått upp för tre timmar sedan och min sömnlösa natt har varit ganska jobbig. Min hjärna har fyllts med tankar på Johanna. Varför det har blivit så ,att jag tänker på henne konstant och inte kan sova på nätterna, är ett mysterium för mig. Jag har då och då fått en känsla av att mitt hjärta dunkar lite fortare för henne men det ska ju inte behöva gå så långt att jag inte kan sova.

Trots att jag inte har sovit något inatt är jag ovanligt pigg. Jag känner mig enormt pigg och vill bara röra på kroppen. Jag sträcker lite på mig och tittar ut genom vardagsrumsfönstret. Det flyger förbi en fågel utanför fönstret och längst bort på himlen synd solen. Det ser ut som om det kommer bli en toppendag idag, när det gäller vädret då. Frågan är vara vad jag ska hitta på idag.

Skulle jag fråga Johanna idag igen om hon vill hitta på något kommer hon väl tro att jag är besatt eller något. Fast i och för sig, skulle jag undvika att träffa henne kanske hon inte vill starta något med mig och det är ju inte så kul.

Jag drar min hand irriterat genom mitt fluffiga hår. Det värsta jag vet är att inte veta vad jag ska göra och sedan få beslutsångest över det. Jag kikar runt lite på min mobil bland de olika sociala medierna som jag har. Jag fastnar vid flödet på Instagram och scrollar runt där i nästan tjugo minuter.

Med en högljudd suck lägger jag ner min mobil på vardagsrumsbordet och lutar mig tillbaka i soffan. Från ingenstans får jag en jättebra idé på vad jag kan hitta på. Jag nästan flyger på min mobil och låser upp den på bara några sekunder. Några tryckningar senare och jag har börjat ringa upp Felix. Han och jag har tidigare pratat om att vi ska dra en shoppingrunda på stan. Om vi börjar röra oss mot stan nu så är vi där perfekt till när affärerna öppnar. Frågan är bara om han ens är vaken vid den här tiden.

Flera toner går fram. Jag är nästan påväg att ge upp när han svarar. "Hallå?" säger Felix men den grövsta morgonrösten jag någonsin har hört. Ett litet skratt slinker ut från min mun och därefter hörs en gäspning i luren. "Tja, har du lust att dra ut en snabbis nu? Eller ja, snabbis och snabbis. Vill du dra och shoppa?" säger jag och fortsätter sedan att skratta lite. "Nu?" frågar han.

"Japp" säger jag och reser mig upp från soffan. Jag vandrar runt i min lägenhet under resten av samtalet med Felix. "Varför så tidigt?" frågar han och suckar sömnigt. "Har tråkigt, snälllaaaaaa".

Han suckar åter igen men ger sedan med sig "Okejdå" säger han och jag ler för mig själv. "Toppen, ska vi ses utanför mig om 10?" föreslår jag. "Det blir bra, ses".

Jag lämnar vardagsrummet och tar mig in till mitt sovrum för att byta kläder. Ett par slitna, svarta jeans och en rosa hoodie får bli bra som dagens outfit. Jag trär på mig kläderna och tittar sedan på klockan. Några minuter kvar innan jag ska vara utanför min port och möta upp Felix. Innan jag lämnar lägenheten går jag in till köket för att bre en macka att käka på vägen in till stan. Egentligen hade jag kunnat köpa något på stan men när jag ändå har saker hemma så kan jag lika bra ta härifrån. Jag brer min macka och joggar därefter ner för lägenhetstrapporna. 

När jag öppnar lägenhetsporten ser jag att Felix redan har hunnit hit. Han står lutandes mot fasaden på huset men reser sig upp när han ser mig. Första blicken av honom är enormt sömnig och jag kan se på honom att han helst inte hade varit här med mig just nu. En av anledningarna till att Felix är en av mina bästa vänner beror just på det. Han har alltid funnits där för mig, men även för hans andra vänner. Det spelar ingen roll om man ringer till honom mitt i natten och storbölar - han är hos en på tio minuter ändå. 

"Godmorgon sömntuta" hälsar jag på honom och ger honom en kram. "Passa dig" säger han med ett litet leende på läpparna. Vi går ganska långsamt på grusvägen som finns i den park som ligger alldeles intill min lägenhet. Från mig kan man ta två olika håll in till stan. Dels denna och sedan en annan väg som egentligen går mycket fortare än denna. Dock är den inte lika mysig så därför brukar vi alltid ta denna vägen när vi ska in till stan från mig. 

Längre bort på gatan vid en busshållsplats ser jag två tjejer sitta och skratta. Det är det enda skrattet som väcker min uppmärksamhet för tjejerna. Jag tittar fokuserat bort mot tjejerna och ser att det är Johanna som sitter där borta med en kompis. Det pirrar till i mig. Av någon konstig anledning märker Felix ganska direkt på mig att det är något som inte stämmer med mig. Något som skiljer sig från hur jag var för bara några få sekunder sedan. 

"Eyy, vad händer? Känner du dem?" frågar Felix och tittar bort mot tjejerna. Jag stannar till för ett ögonblick och tittar förvånat på honom. Ser han inte vem den ena tjejen är? Till och med jag ser det från detta avståndet och jag vet att Felix inte har något fel på sin syn. Kanske kan det bero på att det börjar dunka lite extra i mig varje gång jag ser Johanna och det gör det förmodligen inte för Felix. 

"Det är ju Johanna" säger jag och börjar gå igen. Han får ett retligt litet hånflin på sina läppar och jag skakar på huvudet. Ju närmre vi kommer de två tjejerna börjar fjärilarna i min mage bli galnare och galnare. Det kittlas enormt i min mage just nu. 

Med bara några meter kvar fram till dem vänder sig Johanna åt vårt håll. Hon har förmodligen hört att det har knastrat i gruset längs trottoarkanten. Våra blickar möts direkt och ett leende pryder hennes läppar. 

"Hej Omar" säger hon och reser sig upp från bänken. Hon kramar om mig och jag andas in doften av henne. Felix harklar sig vid sidan av oss och hon avbryter kramen. "Och hej Felix" säger hon och ler mot honom. Hon kramar om honom också men deras kram är inte lång. Det kanske kan betyda något bra för mig? Äsch, vi får väl se. 

"Hallå Johanna, bussen är här" säger hennes kompis bakom henne. "Ojdå, jag måste dra! Vi ses" säger hon och skyndar bort mot bussen. Vi står stilla hela tiden tills de har klivit på bussen. "Herregud vad hon är snygg" mumlar jag tyst. Tanken var väl att Felix inte direkt skull uppmärksamma det jag nyss sa, men det gjorde han kan man väl säga. 

"Oh my god"

Vi börjar gå igen. Jag tittar med en oförstående blick på Felix samtidigt som vi går. "Omar har en crush" säger han och vickar på sina ögonbryn. Jag kan inte undgå att le och knuffar till honom lätt i sidan. "Kanske det" säger jag och lägger ner mina händer i mina jackfickor. Jag himlar med ögonen och Felix bara skrattar. Under hela vägen in till stan har Felix ett leende på sina läppar. Jag vill helst få reda på varför han ler men det känns konstigt att fråga, han kanske bara är glad. 

Nästan som om han har läst mina tankar börjar han prata igen. "Jag är stolt över dig Omar" börjar han och jag stannar upp. Vad menar han nu? "Va?" Även han stannar till. Han tittar på mig och har fortfarande ett leende på sina läppar. "Ja? Jag vet hur tufft denna resan med Wilma har varit för dig och att du nu har börjat öppna ditt hjärta igen..det är jättestort". 

När han har pratat klart finns det även ett leende på mina läppar. "Tack Felix"

//
hej fina ni!!
Jag brukar inte fråga er detta men nu vill jag verkligen veta era åsikter. Jag vill utveckla mitt skrivande och undrar om det är något med mina böcker/kapitel som ni har lagt märke till och ni tror kan förbättras!! Jag är öppen för all kritik och tar gärna emot det!! 

Sen tänkte jag även börja lite med dagens fråga typ för att lowkey lära känna er lite bättre :) Så ni får jättegärna svara om ni vill!! <3

Vilken är eran favvolåt just nu?? Själv skulle jag förmodligen säga Youngblood med 5sos. (Om ni ej har hört den - LYSSNA!!! Ni kommer ej bli besvikna!) 

Hoppas ni alla får en trevlig midsommar imorgon! Ät mycket god mat hahah :) 

Om ni tyckte om detta kapitel skulle jag bli superglad ifall ni skulle vilja rösta och/eller kommentera, det ger mig mer motivation till att skriva :)

KRAM