LIVET EFTER DIG | OR

1. Saknaden efter dig

Omars perspektiv

"Hon dog för två år sedan Omar, du måste försöka släppa henne, jag vet att det är jobbigt och att det gör ont men du måste försöka". Trots att jag förstår innebörden av Felix ord vill jag inte ta de till mig. Jag tror inte ens jag klarar av att ta de till mig om jag ska vara ärlig. Trots att jag vet att han har rätt så går det bara inte. Jag älskade henne från djupet av mitt hjärta. Och att släppa en person som man älskat från djupet av sitt hjärta är omöjligt, det går bara inte. Det är precis som att försöka äta soppa med en gaffel. 

"Felix har rätt Omar, vi klarar inte av att se dig såhär, till och med fansen har ju kommenterat att du inte har varit dig själv på två år". Jag hör varenda ord Ogge säger. Men jag låter min blick ligga kvar mot det bruna trägolvet i studion. Har ingen ork att ens lyfta mitt huvud en millimeter. "Vi kommer finnas med dig i detta Omar, men du måste göra detta lite själv också" säger Oscar med en lugn röst. Jag suckar och pressar tillbaka tårarna som hotar med att falla. 

Ja. Det är sant. Det var två år sedan Wilma dog. Två år sedan min ängel lämnade jorden och blev en ängel i himlen istället. Två år sedan mitt hjärta splittrades i tusentals bitar. Men jag kan inte sluta tänka på henne. Hon är som fastklistrad i mina hjärnceller och det går inte en enda sekund utan att jag tänker på henne. Hon var och är fortfarande min andra halva, trots att hon numera är en ängel uppe i himlen. 

"Omar, kolla på oss, vi finns här för dig" säger Felix och för första gången på en halvtimme lyfter jag upp mitt huvud och möter deras blickar. Deras medlidande blickar. 

"Detta har varit jobbigt för oss med, vi älskade också henne, men vi har försökt börja gå vidare" säger Oscar och jag nickar långsamt. "Jag ska försöka" säger jag så tyst att jag själv knappt hör vad jag säger. En tår börjar långsamt singla ner för min ena kind och jag torkar bort den med handryggen. Felix reser sig upp från fåtöljen och kramar om mig hårt. De andra killarna ansluter sig även de till kramen och vi bildar en stor gruppkram. 

"Vi är klara för idag, ska vi dra?" säger Ogge när vi har avslutat kramen. De andra nickar instämmande men jag skakar på huvudet. "Jag stannar ett tag till, behöver fixa en sak bara" säger jag och suckar svagt. "Okej bro, vi hörs" säger Felix. Han klappar till mig på axeln innan de går ut genom dörren och lämnar mig och mina tankar ensamma. 

Jag går fram till min väska som ligger slängd i soffan och plockar fram mitt block. Mitt Wilma block. Enda sedan den dagen då hon lämnade oss och blev en ängel i himlen har jag skrivit som små brev till henne. En liten del av mig tror att hon läser dem och följer med mig i mitt liv nu efter henne. Att hon liksom vakar över mig, som en skyddsängel. Men ska jag vara ärlig hade jag helst haft henne här nere på jorden tillsammans med mig och de andra. 

Jag tar fram min bläckpenna och låter bläcket dansa längs de randiga sidorna i blocket. 

Älskade Wilma,
jag saknar dig, som in i helvete. De andra killarna försöker hjälpa mig med att gå vidare i livet men det går bara inte. Jag kan inte släppa dig. Jag vill inte släppa dig. Du var och är mitt allt Wilma. Och det kommer du alltid att vara. Även fast vi hade en världsturné förra året och även fast det går otroligt bra för bandet så är du fortfarande det enda jag kan tänka på. Jag kan inte sluta tänka på ditt leende och ditt änglaskratt. Hur vi myste på stranden under sommarkvällarna och hur vi ibland hade filmmaraton hemma hos dig. Jag kommer aldrig glömma när du hjälpte mig att flytta till Stockholm. Jag kommer aldrig glömma första gången jag såg dig. När vi kom hem till Oscars hus precis efter du hade kommit dit för första gången och fått reda på att det var din nya familj. Jag föll direkt. Jag föll för din insida. Ditt skratt. Dina ögon. Ditt leende. Jag önskar att du kunde vara en ängel nere på jorden, tillsammans med mig, precis som det var förr. 
jag älskar dig Wilma <3  saknaden efter dig är enorm...

Med tårar i ögonen viker jag försiktigt ihop boken och lägger tillbaka den och pennan ner i min väska. Jag tar några djupa andetag innan jag sedan bestämmer mig för att dra hem till mig. Med en suck trycker jag på lampknappen på väggen och det blir mörkt i rummet bakom mig. 

//
 ÄNTLIGEN är första kapitlet av uppföljaren släppt!! jag är så otroligt taggad på denna boken så ni förstår inte. Som ni kanske förstår av detta kapitel så kommer det inte vara helt exakt som det är i verkligheten. Ogge är kvar i bandet och de är världskända osv osv. Ni har totalt tjatat sönder på mig om en uppföljare till Adopterad så jag är så glad att kunna ge er denna!! 

Om ni tyckte om detta kapitel skulle jag bli superglad ifall ni skulle vilja rösta och/eller kommentera, det ger mig mer motivation till att skriva :)

puss och kram skumbanan