LIVET EFTER DIG | OR

3. Låt mig sova

Omars perspektiv

Har ni någon gång funderat över hur det känns och är att bli väckt av ingen mindre än Felix Sandman på en lördagmorgon? Well, sanningen är att jag har blivit det ett antal gånger och trots att man nästan börjar bli van är det lika jobbigt varje gång han väcker en. Ni kanske tycker jag är konstig som tycker det är jobbigt att bli väckt av Felix, han som är så gullig. Och visst absolut, han är supergullig, men han är även superbusig - och då menar jag verkligen vad jag säger. 

Normalt kan en väckning av Felix Sandman se ut ungefär såhär:
Det börjar med att han börjar banka med några kastruller. När man då pressar ner sig under täcket för att slippa både att gå upp men även att höra oväsendet, sprutar han vatten på en med en blomspruta. Så nu har ni kanske ändrat uppfattning om hur det är att bli väckt av charmtrollet Felix Sandman. 

Det ser även ut såhär denna lördagsmorgonen. Jag ligger utsträckt under mitt täcke och Felix har precis slutat med sitt oväsen. Tack och lov. Av någon anledning blir det nästan jobbigare och jobbigare för varje gång. "Omar, allvarligt nu, du måste ta tag i ditt liv och det är nu" säger Felix smått oroligt till mig. Jag tittar upp på honom med en yrvaken blick och suckar sömnigt. "Låt mig sova". 

"Glöm det, du och jag ska ut på stan nu, så upp med dig" säger han och genom mina nästan hoppressade ögonlock kan jag se hans bestämda min. Om det är någon som kan glömma något så är det Felix. Jag tänker INTE ta mig ut på stan nu. Jag vill bara ligga hemma i min säng och titta på Riverdale och deppa. Inget mer. 

Plötsligt greppar Felix tag om täcket som täcker min halvnakna kropp. Han rycker bort det och nu ligger jag endast i kalsonger i sängen. Jag ger honom en bitch-blick vilket får till följd av att han börjar småskratta. Med en tung suck reser jag mig upp och sätter mig på sängkanten. "Du kommer ändå aldrig ge upp va?" muttrar jag sömnigt. Han skakar på huvudet och ler nöjt. "Never in a million years". Med de orden försvinner han ut från mitt sovrum. Jag lägger mig ner på sängen igen med benen utanför sängkanten. Jag har verkligen ingen lust eller energi till att följa med Felix på hans lilla äventyr. 

"Omar, res dig upp och ta på dig något" hör jag hur Felix ropar ifrån mitt kök. Hur kunde han ens se att jag har lagt mig ner igen ifall han inte ens är i närheten? Förmodligen känner han mig ganska bra och kunde dra slutsatsen att det var det jag skulle göra. 

Täcket som Felix drog bort hamnade på golvet så jag bestämmer mig för att lägga upp det på sängen igen och bädda till sängen. Jag har inte bäddat min säng på flera månader och varför jag gjorde det idag kan jag inte svara på. Därefter tar jag på mig mina kläder. Ett par slitna jeans och en rosa hoodie får fungera en dag som idag. 

Klockan är ändå 09.34 och vad är egentligen oddsen att det kryllar med fans på stan nu? 

Jag går ut till Felix som sitter på en liten bänk i min hall. "Men jag har ju inte ens käkat något" säger jag och lutar mig mot väggen. "Precis, vi ska ut och käka frukost på något Café" säger han och reser sig upp. Samtidigt går jag fram till ytterdörren för att ta på mig mina ytterkläder. När jag har fått på mig mina skor och en jacka tittar jag på Felix. Han ler fortfarande mot mig och helt ärligt förstår jag inte hur han kan vara så himla glad hela tiden? 

Det är ganska soligt ute och helt perfekt varmt. Det är liksom en blandning av lite svalt och jättevarmt. Att jag tog en jacka var nog en dum idé upptäcker jag ganska direkt när vi börjat gå in mot stan. "Vart vill du käka då?" frågar Felix och jag rycker ointresserat på axlarna. "Espresso House får det bli då" säger han och suckar. Jag vet att jag kanske inte beter mig som jag 'borde' men min energi ligger på 0 och den har gjort det sedan Wilma försvann. 

Vi går in genom dörren in till Espresso House. Min blick sveper över lokalen för att hitta några lediga platser som vi kan slå oss ner på. "Gå då och sätt dig så beställer jag" säger Felix och jag nickar. Längre bort vid ena hörnan ser jag en ledig plats. Jag styr mina steg åt hållet där de lediga platserna finns. Min blick är sänkt mot golvet vilket gör att jag inte ser så mycket av min omgivning. Plötsligt krockar jag in i något. Det något visar sig senare vara någon. Personen faller till marken och det är då jag märker att det är en tjej. "Oj shit sorry, jag såg inte dig" säger jag ursäktande och sträcker ut en hand för att hjälpa henne upp. "Nä det är lugnt, jag hade näsan i mobilen så" säger hon och ler mot mig.

Jag nickar svagt och fortsätter bort mot platserna. Det var något med henne som var skrämmande likt Wilma. Jag skakar bort tanken och i samma sekund sätter Felix ner brickan på bordet framför mig. "Ojojoj, vem var dedär?" frågar Felix och vickar på ögonbrynen. Jag himlar irriterat med ögonen och tar en tugga av min muffin. "Sluta, jag har aldrig träffat henne förr och du vet att jag älskar Wilma" säger jag. "Jo, det vet jag, men ärligt Omar, jag tror Wilma skulle bli superglad om du går vidare och hittar någon som kan älska dig och som du älskar" säger han och lutar huvudet lite på sne. 

"Du kanske har rätt" säger jag och rycker på axlarna. 

//
hoppas att ni gillar boken än så länge! Det är ju oftast lite trögt vid varje start av en ny story..Kan meddela lite att den tjejen möjligtvis kommer medverka en del i boken ;) hoppas det går bra för alla som har nationella nu i skolan ! Ni är grymma! ly

Om ni tyckte om detta kapitel skulle jag bli superglad ifall ni skulle vilja rösta och/eller kommentera, det ger mig mer motivation till att skriva :)

puss och kram skumbanan