LIVET EFTER DIG | OR

18. Johannas familj

Omars perspektiv

Ljudet av min oerhört irriterande väckarklocka börjar ringa. Jag vaknar upp med Johanna i min famn liggandes i min säng. Direkt när jag har stängt av larmet tittar Johanna yrvaket upp. "Godmorgon sötis" säger jag till henne och hon gäspar stort. "Godmorgon sexy" säger hon med ett litet fniss. Jag ler åt henne och drar min hand genom mitt rufsiga morgonhår. 

Kvällen igår på konserten tillsammans med Johanna var helt jävla underbar. Vi dansade och sjöng hela konserten igenom och jag vet inte om jag sett någon så glad som Johanna var under kvällens gång. Hon är ingen öppen bok om man säger så. Med tanke på att hon verkligen sjöng och dansade loss, samt fällde en tår igårkväll har jag på känn att det bandet betyder oerhört mycket för henne. Jag vet ju själv vad musik kan göra med en. Det har faktiskt läkt mitt hjärta en aningen efter Wilmas bortgång, men dock inte helt. Den sista delen har Johanna fixat. 

Vi ligger kvar i sängen ett bra tag jag och Johanna. Mina fingrar leker lite med hennes hår och hon har sina armar om min bara kropp. Långsamt granskar jag hennes gestalt intill mig. Hur kan det ens vara så att en enda människa kan få en att må så himla bra och läka ens brustna hjärta? I samma sekund som hon kom in i mitt liv var det precis som om allt i mitt liv förändrades. Som om hela min värld, som tidigare vart uppochned, vändes rätt igen. Hon är som solen under mina regniga dagar och hon kan alltid få mig att le. 

"Vad är det?" frågar Johanna och vrider sig lite. Jag börjar le ännu mer. "Inget" säger jag och kysser henne på hjässan. Hon lägger sitt huvud mot mitt bröst och jag kan se hur ett litet leende lägger sig på hennes ansikte. En tystnad lägger sig över rummet och så ligger vi i flera minuter hon och jag. Med händerna om varandras kroppar och tätt intill varandra i sängen. 

Jag undrar verkligen vad som hade hänt med mig ifall Johanna inte hade kommit in i mitt liv. Hade jag fortfarande varit superdeprimerad och knappt orkat gå upp från min säng eller hade jag faktiskt börjat ta tag i mitt liv ändå? Förmodligen inte. 

"Förresten, mina föräldrar undrar om du vill komma hem till oss ikväll och käka middag?" frågar hon plötsligt med en sömnig röst. Plötsligt börjat mitt hjärta klappa lite fortare än tidigare och jag börjar svettas lite om mina händer. Jag tar ett djupt andetag innan jag sedan svarar henne. "Absolut" säger jag med en osäker blick. Hon reser sig upp i sängen så att hon sitter och tittar rakt mot mig. Hon rynkar på sina ögonbryn. "Blev du nervös nu?" frågar hon och jag biter mig löst i läppen. Jag måste bli bättre på att dölja min nervositet. 

"Kanske lite" säger jag och ler lite nervöst. "Men Omar, det behöver du inte vara" säger hon och lägger sin arm ovanpå min. "Men tänk så gillar dina föräldrar inte mig" säger jag och suckar. Hon skrattar till lite. "Du, det behöver du inte vara rädd för, de kommer ÄLSKA dig" säger hon och smeker min arm. Jag hoppas verkligen att Johanna har rätt. Det finns nog inget värre än att hennes föräldrar skulle tycka illa om mig. 

"Ska vi gå upp?" frågar hon med ett leende på sina läppar och jag nickar samtidigt som en gäspning slinker ur min mun. Hon fnissar till och reser sig sedan upp från sängen. Även jag orkar dra mig upp från sängen och börjar klä på mig kläder. Trots Johannas ord är jag fortfarande ganska nervös inför ikväll. Men jag antar att det är ganska normalt. Jag har ju aldrig träffat hennes föräldrar tidigare. 

----

"Men tänk så gillar de inte mig?" utbrister jag när vi står utanför Johannas ytterdörr. Det har faktiskt känts ganska bra hela vägen hit men nu blev klumpen i magen alldeles för stor. "De kommer älska dig Omar" säger hon och ger mig en kram. Strax efter öppnas dörren och Johannas mamma öppnar dörren. Hon skiner upp i ett stort leende när hon ser mig vilket får klumpen i min mage att lossna lite. 

"Hej Omar! Jag heter Lotta" säger hon och sträcker fram sin hand till mig för att hälsa. Jag tar emot den och ler vänligt mot henne. "Tomas!" ropar hon sedan och strax därefter hörs steg i hallen. Tomas, som jag antar är hennes pappa, kommer gåendes fram till mig och även han sträcker ut sin hand för att hälsa. "Hej" säger jag och tar emot den. 

De backar undan lite så att jag och Johanna kan gå in ordentligt. Vi börjar ta av oss våra ytterkläder och sedan lägger jag min arm om Johanna. "Du Johanna, kan du hjälpa mig lite i köket med det sista?" frågar hennes mamma och hon nickar glatt. Hon och hennes mamma försvinner ifrån hallen där vi står och nu är det bara jag och hennes pappa kvar. 

"Följ med här Omar" säger han och leder mig in till deras vardagsrum. Han sätter sig ner i soffan och jag ploppar ner i en fåtölj alldeles intill soffan. "Jag har hört mycket om dig" säger han med ett leende på läpparna. "Jaså? Då hoppas jag det är positivt då" säger jag och ler tillbaka. Han nickar långsamt. "Det är det, min lilla Johanna har blivit så mycket gladare på senaste tiden när hon har varit med dig" säger han och jag känner hur hela jag blir varm. 

"Och, bara så du vet Omar, du har min fulla tillåtelse till att bli hennes pojkvän, du är en bra kille" säger han och jag känner hur hela mitt hjärta stannar upp. Med ett leende på läpparna nickar jag tacksamt. "Tack" säger jag.

nu när pappan tycker det är okej, är det värt att fråga henne?

//

Dagens fråga: Vilken klass ska ni börja i till hösten? :) 
jag börjar 2an på gymnasiet, vilket är helt SJUKT. Tiden går så läskigt fort 

Om ni tyckte om detta kapitel skulle jag bli superglad ifall ni skulle vilja rösta och/eller kommentera, det ger mig mer motivation till att skriva :)

Kram