Unforgettable

0.5

"Oliver är inte hemma"
Sa jag rakt ut innan han hann fråga.
Adrian suckade lågt.
"När kommer han då?"
"Vet inte"
Nu var det min tur att sucka.
"Han är på dejt med Hanna, men han sa aldrig när han skulle komma hem igen"
Sa jag och kollade på klockan på mobilen.
"Han har varit bort i typ 4 timmar nu"

"Då får jag väl vänta då"
Sa Adrian och blinkade med ena ögat mot mig.
Automatiskt backade jag ett steg, och tänkte inte på att idioter (som Adrian) kunde tolka det som att dom var välkomna in. Det var just det han trodde.
Jag betraktade honom tyst med armarna i kors medans han drog av sig skorna och slängde jackan på golvet. Det brukade jag göra innan vi flyttade hit.
Jag hatade att erkänna det, men jag var en person som aldrig kunde hålla reda på saker, som Amanda påpekade hela tiden.
Mitt rum var alltid stökigt och jag klarade inte av att ha ordning i min garderob. Det gick liksom inte, typ en gång månaden sorterade jag allt men efter någon dag råkade jag lägga en tröja bland byxorna och sen låg allt huller om buller.

Jag gick in i köket, Adrian följde efter utan att bry sig om att jag visade tydligt att jag inte ville vara med han. Irriterande på många sätt. Irriterande jobbig, irriterande snygg, irriterande för att han tror att han är snyggast och bäst i hela skolan, om jag inte hade haft något bättre för mig hade jag kunnat skriva en bok.
Världens alla problem med Adrian skulle den heta, den skulle säkert sälja slut i affärerna direkt. Jag fnissade åt min egen tanke.
"Vad är det som är så kul?"
"Inget"
Muttrade jag. Kunde han inte bara låta mig vara ifred?

"Du Tilda, ska du på Gabbes fest på fredag eller?"

Jag vände blicken mot honom.
"Jag festar inte och vem är Gabbe?"

Adrian skrattade till.
"Festar man inte är man inte populär, vilket Gabbe är eftersom han ska ha den. Fattar du?"

"Jag är inte dum och jag vill inte behöva dricka massa alkohol och ha 5 kilo smink för att vara populär som du"
Fräste jag, han kan verkligen gå mig på nerverna.
Tack och lov kom Oliver i precis rätt stund och avbröt vårat tredje världskrig. Och jag som hade övertaget...

"Vad gör ni?"
"Inget"
Svarade vi båda samtidigt, vi blängde till och med samtidigt mot varandra.

Adrian flinade mot Oliver som gav tillbaka en blick jag inte kunde tolka.

Adrians pov

Tilda lämnade köket efter att ha kastat en extra arg blick mot mig, innan hon försvann upp för trappan.
Jag vände mig mot Oliver.
"Hur var dejten?"
Sa jag och log. Oliver log inte.
"Jag vill bryta vadet"

"Varför då?"
Sa jag förvånat.
Han tittade allvarligt på mig.
"Du har krossat nästan alla tjejer i vår årskurs, då behöver du inte göra det mot henne också. Dessutom är hon min syster"

Jag suckade frustrerat.
"Okej, men hon kommer nog falla för mig ändå"

"Vi har varit bästisar sen dagis och jag har alltid backat dig, men inte den här gången. Snälla gör inget"
Han kollade bedjande på mig.

Jag nickade innan det svartnade för ögonen.

Flashback:
8 Maj 2014

3 dagar hade gått och ingen sett till henne. Jag, mamma och pappa satt vid köksbordet, helt sömnlösa och väntade på att få besked om polisen hittat henne. Tystnaden var total vid bordet. Ingen grät, bara satt stel och orörlig på stolen.
En polisman kom hem till oss en kvart senare. Sa att dom hittat henne. Han tittade ner i golvet när han sa det.
"Lina har hittats död"
Den meningen förföljde mig i flera år. Den kom mest på nätterna, likaså hon. Minnena av henne kom hela tiden. Hennes kropp hittades i ett dike i skogen, lagd i en svart sopsäck.
Hon hade blivit strypt till döds. Hon var 16 år.
Polisen tog fast hennes pojkvän som hon gjort slut med en vecka innan hon försvann. Han var mördaren. Han var inte ens ledsen när han erkände. Sa att hon inte var värdig att leva, att han aldrig älskat henne. Att hon hade tur som dog.
Efter det lovade jag mig själv att aldrig bli kär, för hennes skull. Det löftet ska jag aldrig bryta. Någonsin.
___________________________
Förlåt för dålig uppdatering