Unforgettable

1.9

Jag vaknade mitt i natten av ett ljud utanför. Ett gren som knäcktes.
Nu kommer mördaren och skjuter ihjäl oss, tänkte jag och kröp ihop till en liten boll. Hanna och Julia sov vidare.
Jag blundade och försökte somna om, vilket inte var så lätt eftersom:
1. Jag sitter upp och sover.
2. Jag sover i skogen under en gran.
3. Jag är vrålhungrig.
4. Hela min kropp skakar av köld.
5. Jag är livrädd.

Om jag någonsin kommer komma hem igen kommer jag ha köldskador för resten av livet, och se demoner i mitt huvud, så att jag hamnar på psyket. Anledningen?
Tilda Nylander gick vilse med sina kompisar på en orienteringsdag, dom sov i skogen mitt i oktober i träningskläder och fick köldskador på hjärnan. Verkligen synd.

Julia har alltid varit modigare än mig och Hanna, så jag petade till henne i sidan tills hon vaknade. Hon gnuggade sig sömnigt i ögonen.
"Vad är det?" Frågade hon och såg sig förvirrat omkring.
"Mördaren kommer och ska hugga ihjäl oss med en yxa!!"
Viskade jag panikslaget, precis när en till gren hördes knäckas. Julia kröp över mig och kikade ut.
"Jag ser ett ljus en bit bort, bland träden"
Sa hon och stirrade ut i tomma intet.
"HÄR ÄR VI!!!"
Skrek hon sedan det högsta hon kunde.
"Vad gör du? Nu kommer mördaren hit ju!"
Sa jag och tog upp en gren från marken, för att ha som vapen.
"Nej din idiot, det kanske är folk som letar efter oss"
Sa Julia irriterat. Sakta lät jag pinnen sjunka mot marken.
På 3 började vi skrika jättehögt vart vi var. Ficklamporna kom närmare och närmare. När dom nästan bländade oss kröp jag in i kojan och ruskade om Hanna som fortfarande sov. Hon borde verkligen ha vaknat när vi skrek så mycket.
"Hanna vakna, vi är räddare"
Pep jag och körde in ett finger i sidan på henne.
Hon rörde på sig lite och slog upp ögonen.
"Är det sant?"
Frågade hon sömnigt.
"Det är en jättestor ficklampa här iallafall"
Svarade jag. Samtidigt som Hanna reste sig upp hördes en röst i bakgrunden.
"Vi har hittat dom"
Vi rusade ut ur vårt lilla boende och slängde oss i famnen på den som sa det.
"Du har räddat oss!!"
Sa jag och kramade om personen hårdare.
"Min hjälte!!"
Sa Hanna och var nära att börja gråta.
Vänta lite...
Jag känner igen den här personen. Svart Jacka. Vinterskor. Jeans med hål på knäna.
"Pappa?"
Frågade jag och tittade upp mot personens ansikte.
Det var han.
Hanna och Julia tittade chockat mellan mig och pappa.
"Va?"
Sa Julia mållöst och tog ett steg bak.
"Varför är du här?"
Frågade jag och steg ur hans famn.
"Det har varit på nyheterna hela eftermiddagen igår och hela natten, och det har kommit ut bilder på er i nästan hela Sverige.
Och jag känner igen dig på bild ska du veta"
"På bild?"
Frågade jag oförstående.
"Dom har gått ut med bilder på er i nyheterna och på nätet"
Det blev tyst en stund, innan Julia harklade sig.
"Sååå, kan vi gå härifrån nu??"
Pappa skakade på huvudet.
"Nej, fyrhjulingen är påväg. Vi måste stanna här"
"Men vart är vi då?"
Frågade Hanna och såg sig omkring.
"Ni är i ett naturreservat i utkanten av Solna"
Svarade pappa.
Chockat tittade jag på honom. Hur långt har vi sprungit egentligen om vi är i ett naturreservat?
Säkert flera mil.
"Ojdå"
Sa jag tillslut.

Vi väntade i en halvtimme tills fyrhjulingen kom. Vi hoppade på den och körde tills vi kom ut till en väg, där en ambulans väntade.
"Varför ska vi åka ambulans?"
Frågade Julia oförstående.
"Dom vill kolla hur ni mår"
Svarade han som körde fyrhjulingen.
Vi steg frivilligt in i ambulansen som tog oss till Karolinska. Nästan direkt kom det 3 läkare som kollade hur vi mådde. Dom sa samma sak till alla oss tre.
Vi har fått en rejäl förkylning, eventuella köldskador, och troligen kommer vi att få öroninflammation. Och så har vi feber. Härligt.
Vi skulle tillbringa natten på sjukhuset.
Nästan direkt efter att vi fått ett rum för 3 personer, kom mamma, Amanda, Mikael och Oliver inrusande tätt följda av Julias och Hannas familjer.
Mamma rusade fram till mig säng och började krama om mig och prata om hur orolig hon varit. Amanda satte sig på sängen bredvid mig och tog min hand
"Herregud vad kall du är"
Sa hon och kramade min hand hårdare.
Jag log trött.
"Ja, jag tältade under en gran utan varma kläder i slutet av oktober"
Svarade jag och blundade. Jag var så trött. Orkade inte hålla ögonen öppna. Kanske för att klockan var 4 på morgonen och jag har feber.
Jag blinkade till några gånger.
"Jag kommer inte behöva gå till skolan idag va?"
Frågade jag tyst så att bara mamma och Amanda hörde. Mamma skrattade till samtidigt som hon snyftade.
Hon sa nej. Jag slipper skolan ett bra tag. Tack och lov. Förhoppningsvis slipper jag orientera på ett bra tag också.
________________________________
Upptäckte precis att jag har wifi här på hotellet så uppdaterade nu. Förresten så är det typ 3 kapitel kvar av den här boken.