Unforgettable

1.1

"Nej absolut inte den här!"
Jag suckade högt och tittade mig själv i spegeln. Klänningen- som var den 8:e jag provade passade inte heller. Det satt väldigt tajt och var hudfärgad, det såg ut som om jag var en mänsklig strumpbyxa.
Hanna låg på sängen bakom mig bland alla klädesplagg, med telefonen i handen. Hon tittade snabbt upp innan hon slängde fram en ny påse.
"Här, det är en av mina favoriter, den borde passa jättebra på dig"
Säkert.
Jag öppnade påsen och drog upp klänningen. Den var verkligen jättevacker.
Den var rosafärgad, hade inga axelband och slutade strax ovanför knäna. Ivrigt kastade jag av mig den beigefärgade klänningen och satte på mig den rosa. Nästan imponerat betraktade jag mig själv i spegeln, den var perfekt. Hanna tittade glatt på mig och jag snurrade fnissandes ett varv för att hon skulle se bättre.
Jag tittade på henne.
"Hur hade du råd med den här?"
Frågade jag och stirrade på henne. Hon skrattade till.
"Mamma vann 5000 på uppesittarkvällen i julas och gav oss 1000 kronor var, och då köpte jag den här"
Jag nickade imponerat, i vår familj vann vi aldrig på sådana saker. En gång var vi på tivoli och spelade chokladhjul. Vi köpte nästan alla nummer som fanns men vann ändå inget.

"Shit, festen börjar snart!"
Ropade Hanna. Jag kollade telefonen som satt på laddning, den var nästan 9, och Oliver skulle skjutsa oss halv 10.
Snabbt fixade vi håret och sminkade oss.
Vi blev klara nästan prick halv. När vi dundrade ner i trappan glodde Oliver på oss, mest på Hanna haha. Hon var skitsnygg, hon hade på sig en svart klänning som var ganska kort, med spets både på ärmarna, vid halsen och längst ner.
Mamma kom ut i hallen. Hon stirrade på mig innan hon sa:
"Men vad fina ni är, alla tre! Vart ska ni förresten?"
Frågade hon misstänksamt och drog ihop ögonbrynen. Jag öppnade munnen för att svara men Oliver hann före.
"Vi ska till Ben och sen ska vi gå ut och äta"
Han gav mig en menade blick och vände sig sen mot mamma. Han log stort.
Mamma gav sig.
"Okej, men inte för sent nu och du har med dig mobilen va Tilda?"

"Men ja mamma!"
Suckade jag och böjde mig ner för att knyta mina skor. Det var Olivers gamla Adidas som jag fått. Dom hade blivit för små för honom men passade perfekt för mig. Dom var ganska gamla och smutsiga, men dom fungerade bra.
Vi lämnade huset, hoppade in i bilen och körde mot Bens hus. Det tog ett bra tag att komma dit, för han bodde i ett ganska lyxigt område och det var besvärligt att ta sig dit. När vi kom fram hade festen hållit på ett tag, musiken dunkade och flera personer stod vid ytterdörren och spydde i rabatterna.
Jag rynkade på näsan.
"Och det är därför jag INTE vill gå på fest!"
Sa jag och nickade mot en tjej som hukade sig ner och spydde i en blomkruka medans tårarna rann nedför kinderna.
När vi klev in genom dörren möttes vi av Ben.
"TJA!!"
Han skrek högt för att överrösta musiken. I händerna höll han några plastmuggar med något som luktade frätande i.
Han gav en var till oss. Oliver drack upp direkt, och jag lyfte muggen mot munnen. Det var en vidrig smak, och jag spottade ut det på golvet.
"VAD ÄR DET HÄR??!!"
Frågade jag argt när Ben, Oliver och Hanna skrattade.
"Whiskey"
Skrattade Ben och tog mitt glas.
"Det finns godare saker i köket"
Sa han och gick ut för att hjälpa dom som spydde.
Vi 3 gick in i köket. Där var det fullpackat med folk, vi fick knuffa oss mellan alla som dansade för att komma fram till köksbänken. Där fanns lite drinkar.
Tveksamt tog jag en mugg och smuttade försiktigt på innehållet.
Det smakade gott, mycket godare än whiskyn. Jag tog en klunk till.
En klunk blev till en mugg. 2 muggar. Sen var jag och Hanna ute på dansgolvet. Vi rörde oss i takt till musiken utan att bry sig om vad någon tyckte om oss.
Plötsligt grep Hanna tag i min arm och pekade skrattandes bort mot sofforna. Där satt Adrian med tungan djupt nere i halsen på en blondin. Jag kunde inte låta bli att känna ett styng av avundsjuka. Men så fick jag inte tänka, snabbt ryckte jag åt mig någons mugg och hällde i mig innehållet utan att veta exakt vad det var.
Sem fortsatte jag som innan.

Efter en stund hade jag tappat bort Hanna, när en kille kom fram till mig. Han flinade sexigt och presenterade sig som Simon.
Vi hade dansat tillsammans en stund när han lutade sig fram och kysste mig. Jag var för full för att reagera, och lät honom fortsätta.
Min tröga hjärna reagerade inte heller när han tog tag i min arm och drog mig bort därifrån.
Jag reagerade inte förens vi var ensamma i ett stort sovrum.
"Kan vi inte gå tillbaka"
Undrade jag och pillade nervöst på mina naglar. Han kom gåendes mot mig och knuffade ner mig på den stora dubbelsängen.
Han hade gjort något med dörren innan, kanske låst den.
Förskräckt försökte jag kämpa emot när han försökte få av mig klänningen. Jag skrek allt vad jag kunde och hoppades på att någon skulle höra mig och slå in dörren för att se vad det var som hände.
Ingen gjorde det.
Nu hade Simon fått av mig klänningen och jag låg synlig i bara underkläderna. Han var iförd med att ta av sig tröjan och knäppa upp byxorna. Tårarna rann när han nästan tog ett stryptag och min hals och tvingade mig att ligga still.
Det var omöjligt, för jag skakade så.
Han hade vunnit. Jag kunde inte röra mig och nu skulle jag bli våldtagen. Hurra.
Ett ljud hördes bakom oss. Snabbt försökte jag lyfta på huvudet för att se vad det var, det var någon som höll på att slå in dörren.
Tack och lov, den som räddad mig ska jag kyssa och bjuda på donken varje dag i ett år minst.
En kille rusade in och slet bort Simon från mig.
Han kändes bekant på något sätt, men jag kunde inte komma på vem det var. Mina ögon var dimmiga av tårarna.
Killen och Simon låg och brottades på golvet så snabbt skyndade jag mig med att sätta på klänningen.
När jag försökte resa mig upp vinglade jag till, men var snabbt uppe på fötter igen. Och försökte lämna rummet.
"Vänta!!"
Jag vände mig långsamt om. Killen som smått in dörren hade gjort Simon medvetslös men börjat blöda näsblod på köpet. Utan att tänka mig för kastade jag mig i hans famn och kysste honom allt vad jag hade. Han ryckte till, men kysste tillbaka sen.
Tack för att den här personen existerade.
Men vänta nu...
Är det inte?
Jo det är det.
Fan också.
Varför måste det vara han?
___________________________
Godnatt