Unforgettable

1.5

Tänkte publicera en ny bok som heter gängskolan om typ en vecka, är det någon som skulle vilja läsa?

________________________________
"Pappa?!"
Inget svar.
"Pappa!!"
Jag skrek, fast han bara stod någon meter bort.
Han tittade ner i marken, och vred sina händer.
"Förlåt"
Jag stirrade på honom, nära till tårarna.
"Förlåt?! Du bara försvann, jag trodde du var död, mamma pratade inte med mig eller Amanda på flera veckor och nu dyker du upp och säger förlåt!!"
Skrek jag.
Jag är så jävla arg på honom. Jag hatar honom. Jag hatar honom för att han lämnade oss. För att han lever. För att han finns. För att han är här. Varför var han tvungen att dyka upp nu?
Fan, inte nu.
Om några år kan han dyka upp, eller så syns vi i himlen om 90 år, så behöver jag aldrig se honom under hela min livstid. Försent.
Tårarna rann, bildade streck längs mina kinder.
Ränder. Som mitt rum jag hade när jag var liten, som pappa målade.
Nu har han målat ett annat barns rum, säkert flera.
Han har säkert flera barn och en fru, som han älskar. Men oss tänker han inte på såklart, vi duger inte.

Pappa mötte min blick. Rösten var klar och tydlig, men jag hörde att han inte var helt stabil.
"Jag ångrar mig, jag var full och en idiot. Jag förtjänar inte er. I början levde jag på olika hotell här i Stockholm, men sen köpte jag en lägenhet. Hela tiden ångrade jag mig, det ska du veta Tilda. Men för för att inte tänka på det så drack jag ännu mer. För några år sen fick jag en lägenhet i närheten. Och jag går här varje dag. Du ska veta att jag tänkte höra av mig, hela tiden. Tro mig."
Jag fnös.
Tro mig?
Det var iskallt ute och det blåste väldigt starkt.
Jag tittade på pappa en sista gång, mumlade ett tyst "hejdå och jag måste hem" och gick snabbt därifrån.
Jag kände hur hans blick förföljde mig tills jag var utom synhåll.

När jag kommit ut ur skogen andades jag ut. Hjärtat dunkade hårt, hela jag skakade och mina fingrar hade tappat känseln.
Försiktigt drog jag fram mobilen ur jackfickan. Den hade 2 procent kvar.
Klockan var nio.
Snabbt började jag skynda hem, mamma kommer vara jätteorolig och typ mörda mig. Nej, men hon kommer inte låta mig gå ut på kvällen.

En stund senare var jag hemma. Det tog ett bra tag innan jag fick upp dörren, men när jag väl fick det nästan kastade jag mig in och föll ihop på golvet.
Mamma kom rusandes ut från köket.
Hon såg orolig, lättad och arg ut på samma gång.
"Vart har du varit?!"
Hon hade armarna i kors och lät arg.
"Jag tappade bort mig och sen dog mobilen"
Mumlade jag samtidigt som jag blåste på mina händer för att få upp värmen. Mammas ansiktsuttryck blir mildare, och hon drog upp mig från golvet.
Jag drog upp dragkedjan och drog av mig skorna, fort sprang jag upp på övervåningen, satte mobilen på laddning och ock ner igen sen. Jag gick till köket och satte på tekokaren.
Medans jag väntade på att det skulle bli klart gick jag till tv-rummet där alla satt, och slog mig ner bredvid Oliver. Jag vände blicken mot tv:n. Dom kollade på en serie som mamma pratade om hela tiden, vår tid är nu. Alla satt och stirrade på tv:n, och mamma grät.
"Vad har hänt?"
Frågade jag Oliver och tittade menade på tv:n.
"Nina fick missfall och var nära att dö, hon hade det om inte Calle kommit"
Jag fattade ingenting av vad han sa, så jag satt tyst och tittade.
Plinget från tekokaren hördes efter en stund och jag reste mig ur soffan och gick mot köket.
Jag hällde upp vattnet i en mugg och stoppade i en tepåse med smak av skogsbär.
Jag gick inte tillbaka till resten av familjen, jag gick upp på mitt rum.
Jag orkar inte mer.
Fan vad jag ångrar att jag gick på den festen. Och nu pappa? Vad ska jag göra?
Jag kan ju absolut inte säga till mamma, hon kommer bli knäpp.
Amanda kommer skvallra så fort mamma frågar varför vi beter oss konstigt.

Mobilen plingade till. Jag tog upp den för att kolla vad det var.
Det var ett sms från ett nummer jag inte kände igen. Nyfiket öppnade jag det för att se vad det stod.
Jag stelnade till när jag läste vad det stod.
21.49
Om du inte gör som jag säger berättar jag för hela skolan det var du som hånglade med Adrian på festen/N
Fan också. Vem är N och vad vill hen att jag ska göra?
Darrande svarade jag.
21.50
Vem är det och vad ska jag göra?
Några minuter gick, och sen kom svaret.
21.54
Börja med att snatta en väska åt mig och ge den till mig på måndag. Har du inte listat ut det? Du är ju trögare en vad jag trodde.

21.55
Nathalie?
________________________________