Unforgettable

2.0

Klockan var halv 3 på eftermiddagen när jag vaknade. Jag vände mig mot Hanna och Julia, som redan var vakna. Båda såg lika dåliga ut som jag kände mig. Öronen dunkade, mina fötter hade fortfarande ingen känsel, huvudet höll på att koka över och snoret rann från min näsa.
Jag gjorde ett försök att sätta mig upp, men kroppen kämpade emot och tryckte tillbaka mig. Jag stönade till och lutade mig tillbaka mot den mjuka kudden.
Fjärrkontrollen till tv:n som hängde på väggen låg på ett sängbord bredvid mig. Jag sträckte ut handen och greppade taget om den svala dosan. Jag tryckte igång tv:n och bläddrade mellan kanalerna. Jag fastnade på ettan, det bilder på oss tre visades samt våran koja ute i skogen. Efter det visades en bild på hur vi tros har sprungit.
"Hur kunde vi hamna så snett?"
Undrade jag och pekade mot den röda linjen.
"Oj!"
Mumlade Hanna och stirrade som besatt på tv:n.
Jag bytte kanal. Det fanns inget roligt, så jag stannade på en naturfilm om exotiska fiskar. Det var faktisk att väldigt skönt att kolla på. Man slappnade av i hela kroppen, och smärtan kändes inte lika jobbig när man lyssnade på dem sömniga rösten som berättade om stenfiskar.
Mitt under dokumentären kom en sjuksköterska in, med alvedon och mat åt oss. Jag svalde snabbt alvedonen och högg in på maten, trots att bara tanken på mat gjorde mig illamående. Medans jag tog pyttesmå tuggor av pannkakorna nöjt jag av känslan när öronvärken började avta.
Jag skrek till högt när locket jag hade för ena örat släppte. Nu gjorde det ännu ondare ön innan. Var kom ut ur mitt öra.
Hanna som var närmast larmknappen tryckte i panik på den flera gången medans jag fortsatte att skrika och torkade bort var. Dumma trumhinna som sprack.
Inom en halvminut var en sjuksköterska där. När hon såg mig hålla för örat skyndade hon fram till mig och flyttade försiktigt min hand bort från örat. Hon tog upp en näsduk ur fickan och torkade försiktigt bort det som var runt omkring. Det stora dunkandet började avta.
Efter det försvann hon en stund och kom tillbaka med en ny kopp alvedon. Jag svalde det direkt och lutade mig tillbaka mot kudden.
"Ska vi kolla på en film eller något?"
Frågade jag och vände mig försiktigt mot Hanna och Julia.
Hanna sov, men Julia nickade.
Julia sträckte sig mot fjärrkontrollen och jag reste mig upp för att leta fram någon dvd vi kunde titta på. Dom flesta var barnfilmer, så det slutade med att vi tittade på hitta Nemo. Under tiden vi kollade på den dök gamla barndomsminnen upp. Som när jag ville bli en fisk, så jag höll på att dränka mig i badkaret för att jag försökte andas under vattnet.
Det var inte ett så lyckat försök. Efter det hatade jag fiskar.
Efter halva filmen vaknade Hanna.
Det var ganska mysigt ändå. Om man räknar bort att vi var sjuka och låg på ett sjukhus.

Alvedonen hjälpte ett bra tag, men sen kom dunkandet tillbaka. När en annan sjuksköterska kom in med mackor och saft till oss frågade jag om jag kunde få ny alvedon. Hon skakade på huvudet och sa att vi fått våran dagliga dos, och att vi bara skulle få mer om det var väldigt allvarligt.
När filmen var slut kollade vi på en fotbollsmatch.
Efter bara några minuter somnade jag, efter att en grön enhörning satte sig på mitt huvud. Jag hoppas verkligen att det var hallucinationer, annars blir jag rädd för mig själv.
Jag drömde minst lika skumt.
Jag byggde Noaks ark med hela klassen, sedan dog min farmor och sen hade vi elevens val och jag sprang nerför ett berg.
Skumt.

Onsdag, och vi var fortfarande kvar på sjukhuset. Febern har stigigt och alla vi tre har fått halsfluss. Dagarna gick ut på att äta, sova och se på film. Mamma hämtade min dator hemifrån så nu såg vi filmer på Netflix, istället för barnfilm på DVD.

När vi låg och kollade på Harry Potter öppnades dörren och Oliver, Adrian, David, Ben och Jonte kom in.
"Ni ser ut att må jättebra tjejer! Var det kallt i skogen?"
Jonte slog till Ben på armen.
Jag log svagt mot dom.
"Har ditt hår alltid varit neonrosa?"
Mumlade Hanna, utan att släppa blicken från filmen.
Alla tittade konstigt mot henne.
Julia, som var klarast i hjärnan av oss, förklarade.
Jag betraktade Adrian. Har han alltid varit såhär snygg? Eller är det hallucinationer igen? Troligen inte.