Unforgettable

1.4

Det var helg. Äntligen.
Jag och Oliver satt på bussen, hans bil var på lagning så vi tvingades åka tillsammans. Jag satt närmast fönstret, vägrade möta hans blick. Istället tittade jag ut genom fönstret där gator och människor svischade förbi.
Oliver petade till mig i sidan. Irriterat vände jag mig om.
"Vad är det?"
Fräste jag.
Han drog snabbt tillbaka fingret som om jag tänkte bita honom.
"Vad är det med dig, Julia och Hanna egentligen?"
Utbrast han.
Visste han inte?
"Dom hatar mig efter den där festen"
Mumlade jag och mötte försiktigt hans blick.
Oliver tittade förvånat på mig.
"Varför då?"
Jag suckade och tittade ut genom fönstret. Fan, inte börja gråta nu.
"För att jag kysste Adrian efter att han räddat mig från Simon!!"
Skrek jag och viftade med armarna, jag skrek lite väl högt.
Dom framför och bakom oss kollade konstigt på mig, likaså Oliver.
"Du gjorde vad?"
Han tittade nästan mållöst på mig.
Jag suckade och tittade ner på mina händer. Studerade dom noga.
"Men varför är Hanna och Julia arga på  dig då?"
Ibland är han så jobbig.
"Jag vet inte!!"
Ropade jag. Tack och lov stannade bussen på vår hållplats, så behövde inte hela bussen höra vårt samtal.
Det var pinsamt nog ändå.
"Men vad försökte den där Simon göra mot dig då?"
Jag tittade bort, ville inte möta hans blick. Inte bara att jag kysste Adrian, nu måste jag berätta om Simon för honom också, wow, mitt liv är ju underbart!
När vi kommer hem har säkert huset brunnit ner och vi flyttar till China och dricker te hela dagarna, det skulle ju vara ännu bättre. Jag skulle slippa se Adrian iallafall, och lära mig kinesiska.

Jag suckade.
"OKEJ sluta ställa så mycket frågor, han tänkte våldta mig!!"
Oliver blev tyst, skruvade svagt på sig. Försiktigt kollade jag på honom, han såg lugn ut men hans ögon såg nästan kolsvarta ut.
Den sista biten hem gick vi under tystnad.
När vi kom hem skildes vi åt. Han gick in till tv-rummet för att spela typ GTA eller något, med Jonte.
Själv gick jag till köket, där mamma och Amanda satt.
"Hej gumman!"
Mamma tittade upp från tidningen hon läste och log mot mig.
"Det finns mackor där borta, om du vill ha"
Jag nickade och lunkade bort till köksbänken. Bredde en macka, gjorde ett glas oboy och gick upp med det på mitt rum.
Jag ville bara få vara ifred.
Vad hade gjort för att Hanna och Julia skulle hata mig?
Det var ju självklart vad jag hade gjort, men dom borde ju förstå att det inte var meningen.
Kan dom inte bara låta mig få förklara?
Äh, jag orkade inte tänka mer på det, så jag tog upp mobilen och satte på en film på Netflix.

Filmen var ganska bra, den handlade om en tjej som började i en ny skola och sen blev typ alla förgiftade, och hon löste mysteriet med några andra.
Mitt i pausade jag filmen och smög mer i köket, och öppnade skåpet där vi hade allt godis och snacks.
Min godispåse låg längst in, tyst tog jag tag i den och smög därifrån så att ingen skulle märka något. Det var ju nästan lördag, så det var ju inte hela världen. Och dessutom förtjänade jag det.

Resten av kvällen, fram till middagen kollade jag på filmer och serier.
Godiset tog slut, och när mamma ropade ner mig till köket var jag inte ett dugg hungrig.
Mamma hade gjort grekisk sallad, det var bara dukat för fyra.
"Vart är Mikael?"
Frågade jag, när jag såg att han fattades.
"Han är på jobbet, kommer hem om någon timmer eller så"
Jag nickade, och la på lite sallad på tallriken.
Mamma tittade strängt på mig.
"Ta mer mat Tilda."
"Men jag är inte hungrig!" Gnällde jag.
Hon suckade, när jag tittade närmare såg hon väldigt trött och sliten ut.
Snabbt åt jag upp, och tog lite mer för att göra henne glad. Sen gick jag ut i hallen och satte på mig skorna, jag behöver verkligen komma härifrån.
Jag drog på mig jackan, tog ett par vintervantar och lämnade huset.
Jag hade ingen aning om vart jag skulle gå, men nån kilometer från huset fanns en löpslinga med elljusspår.
Jag började bege mig ditåt, med musiken dånandes i hörlurarna.
Jag huttrade, brukade Oktober verkligen vara såhär kallt?
Jag önskar att jag tog min mössa, men jag ville inte gå tillbaka nu. Jag såg elljusspåret några hundra meter bort.

Framme.
Långsamt följde jag spåret bortåt, ljuset från husen i närheten försvann efter en stund.
Jag var omringad av skogen, med några lyktstolpar som det enda ljuset. Tänk om det blir strömavbrott?
Jag var helt ensam, så det var ingen idé att fortsätta gå. Då skulle det bara ta längre tid att komma hem sen.
Jag slog mig ner på en sten precis bredvid vägen.
Jag stirrade rakt ut i skogen. En ensam fågel satt på en trädgren, den var lite som mig. Kände sig utstött.
Kanske hade det varit bättre om vi stannat i Uppsala?
Då hade jag ju sluppit allt det här.

En siluett kom en bit bort på spåret, påväg mot mig. Jag brydde mig inte om  hen, men reste mig ändå och började gå bort från hen, så att hen inte skulle komma ikapp mig.
"Vänta Tilda!"
Chockat vände jag mig om.
Vem var det?
Det var för mörkt, och personen hade en luva över ansiktet.
Jag kände igen rösten men kunde inte placera den.
Personen närmade sig, nu var det bara några meter mellan oss.
"Vem är du?"
Frågade jag skräckslaget. Om det här var typ David skulle jag mörda honom.
"Känner du inte igen mig Tilda?"
Frågade personen och drog av sig luvan.
Jag stirrade chockat på honom.
"Pappa?"
________________________________