Unforgettable

1.2

Det var tisdag, och dagen innan Julia skulle komma hem.
Vi skulle ha innegympa, jag och Hanna var påväg mot omklädningsrummet. Där inne var allt som vanligt, de flesta försökte gömma sig bakom handdukar medans sådana som Nathalie ogenerat bytte om till sina trånga kläder.
Vi hängde våra ryggsäckar på krokarna och slog oss ner på bänken.
Bredvid oss  satt Emma och Klara, 2 tvillingar som älskade skvaller och var experter på att sprida hemligheter och rykten om andra.
Dom diskuterade festen vi varit på i Fredags medans alla lyssnade. Ingen orkade säga något.
"Jag hörde av min kusin att Adrian kysste någon på festen, men jag har ingen aning om vem!! Vem tror ni att det är?"
Klara såg sig omkring i omklädningsrummet. För en kort stund möttes våra blickar och hon spände ögonen i mig. Hon höll kvar blicken länge, vilket gjorde mig osäker. Visste hon att det var jag?
Mer hann jag inte tänka innan jag blev avbruten av Nathalie.
"Jag är säker på att det var jag, men jag var så full att jag inte minns något!"
Hon fnittrade överdrivet och blängde på mig snabbt innan och log mot Klara.
Varför kändes det som att folk visste att det var jag?
Jag hoppas för guds skull att Adrian var så full att han glömt bort vem det var som kysste honom.
Jag hade inte berättat för Hanna vad som hänt heller. Det måste göra, det kommer ändå komma ut att det var jag någon gång. När klockan slog halv och alla lämnade omklädningsrummet dröjde jag mig kvar frivilligt.
Hanna som väntade på mig suckade irriterat.
"Vi måste gå nu, gympaläraren blir rasande om man kommer försent!"

Jag stirrade ner i golvet.
"Jag måste berätta en sak"
Mumlade jag och vägrade titta upp och möta hennes blick.
En till suck hördes.
"Vad är det nu Tilda?"
Hanna korsade armarna över bröstet.
"Det var jag som kysste Adrian"
Nästan viskade jag och tittade försiktigt upp.
Hanna stirrade på mig.
"Du gjorde VAD??"
Rodnaden spred sig längs mina kinder.
"Det var inte meningen, ok?"
"Inte meningen, man väljer vem man kysser och inte"
Nu såg Hanna nästan arg ut. Varför var hon arg för? Hon kysste inte en idiot på fyllan efter att nästan blivit våldtagen, hon har Oliver och det ska hon vara glad för. Jag önskar att jag hade någon som han.
"Men förlåt då, du ska veta att jag ångrar mig jävligt mycket och att jag skäms, vad tror du om mig egentligen, att jag gjorde det för att jag kände för det?"
Hon blängde på mig.
"Det verkar ju som det iallafall"
Tårar började bildas i mina ögon. Vad tror hon om mig egentligen. Tror hon att jag skulle sjunka så lågt?

"Och förresten, du ska veta att jag tror att Oliver och Adrian har ett vad om dig!!!"
Jag glodde på henne.
Ett vad? Om mig?
Nu rann tårarna, bildade ränder längs mina kinder.
"Va?"
Var allt jag fick fram.
"Kolla Olivers mobil om du inte tror mig, trodde inte du var sån här Tilda. Trodde du var annorlunda. Jag trodde att du inte var som alla andra jävla idioter som tror att dom har chans på Adrian. Du var annorlunda i början, men nu är du lika hjärntvättad som dom!!"
Skrek hon, klampade ut ur omklädningsrummet och smällde igen dörren.
Jg kröp ihop i fosterställning, Och lät tårarna rinna. Jag packade ihop mina saker, bytte inte om och lämnade rummet. Jävla skolan.
Jag gick hem, kände inte för att ta bussen trots att det var drygt 5 kilometer och jag inte hittade. Skit samma, jag hatade alla. Adrian. Hanna. Pappa. Mig själv. Tilda Miranda Nylander. Det måste vara något fel på mig. Det är därför pappa lämnade oss. Det är därför jag inte hade några kompisar i Uppsala. Det är därför Hanna hatar mig. För att jag är jag.
___________________________
Sjuk🤒