Unforgettable

2.3

1 vecka senare

Jag var äntligen frisk, och skulle till skolan för första gången på nästan 3 veckor. Nu hade jag vant mig vid att kunna gå upp när jag vill, så när alarmet ringde ville jag dö. Jag tryckte kudden över huvudet. Det hjälpte inte, så jag trevade med handen på sängbordet för att hitta mobilen. Efter en stunds letande gav jag upp och öppnade ögonen. Den låg inte där. Vart fan är den?
Sen kom jag på. Jag suckade högljutt och hävde mig ut ur sängen. Igår kväll tejpade jag fast telefonen i taket, så att jag skulle vara tvungen att gå upp. Jag hämtade min skrivbordsstol och ställde mig på den. Förgäves sträckte jag armen så långt jag kunde, utan att nå.
Fan också!
Jag började hoppa i sängen, och lyckades tack och lov att få ner den. Jag la mig ner på sängen och pustade ut. Det där var ett riktigt träningspass ju.
Utan att orka kämpa emot gled ögonlocken igen och jag somnade om.
Jag drömde konstigt. Adrian förvandlades till en marabou, vi gifte oss och prästen vad en ödla, Oliver dränkte sig själv i en pool fylld med chips.
"Tilda, Tilda, TILDA!!" Jag skrek till. Oliver stod och skrek åt mig och ruskade om min axel.
Jag såg mig förvirrat omkring.
"Vad händer?"
Oliver korsar armarna.
"Bussen går om en kvart, jag trodde du ville ha frukost" Jag hoppar ut ur sängen och knuffar ut Oliver ut ur rummet.
Han tittar frågandes på mig.
"Men ut, jag ska byta om!" Sa jag stressat och pekade på min pyjamas. Oliver försvann och jag rusade bort till garderoben och rotade fram en hoodie och ett par svarta jeans. Snabbt drog jag på mig det och sprang bort till toan, där jag borstade tänderna och kammade håret. Jag tittade på mobilen. Fem minuter, och det tar en minut dit om jag springer. Snabbt drog jag på lite mascara på ögonfransarna, tog min väska och gick ner till köket där mina tuggummin fanns. Jag stoppade några i munnen och satte på mig skor och jacka. Mikael var hemma så jag slapp låsa.
Jag kutade allt vad jag hade för att komma ifatt Oliver som nästan var framme vidd hållplatsen. Jag hann.
Helt slut sjönk jag ner på sätet. Oliver skrattade.
"Jag lever" flåsade jag och försökte häva mig upp så att jag satt rakt.
"Jag ser det. Här" Oliver räckte mig ett äpple. Jag tog tacksamt emot det och spottade ut tuggummina i närmaste papperskorg innan jag tog en stor tugga av äpplet.

När vi kom fram hittade jag Hanna och Julia direkt. Dom såg lika trötta ut som jag kände mig.
"Det känns så fel att vara här" Gäspade Julia. Jag nickade.
"Varför får vi inte sovmorgon i skolan?" Undrade jag. Det vill man ju hellre ha än att sluta tidigt. Jag har ändå inget att göra på eftermiddagen. Då kan jag lika gärna vara i skolan.
Klockan ringde, och vi följde med strömmen in i byggnaden. Vi är som legender på skolan mu. Vi är orsaken till att vi inte kommer ha några fler orienteringsdagar. Alla stirrar på oss när vi går igenom korridoren.

Första lektionen var Idrott, så vi struntade i att gå till skåpen utan gick direkt mot omklädningsrummen.
Vi passerade toaletterna på vägen.
"Vänta, gå före ni. Jag ska på toa" Sa jag och väntade tills dom försvunnit. Jag öppnade dörren, och fick en chock. Vid ett av handfaten stod Adrian.
Han vände sig om och tittade förvånat på mig.
"Vad gör du här?"
"Eh, vad gör du här?"
Konstrade jag.
"Fixar håret, vad gör du på killarnas?"
Fuck.
"Eeeh... jag...skit samma jag gick fel" stammade jag och vände mig om för att gå.
"Du Tilda, vänta!" Jag snurrade runt.
"Vad?"
Adrian kliade sig i nacken.
"Hur många pojkvänner har du haft?"
"Va?" Jag börjar skratta. Vad är det för fråga.
"Hejdå!" Säger jag och lämnar innan någon annan kille ser mig.
Vad menade han egentligen med det? Menade han att han gillar mig? Nej, det måste betyda något annat. Vet inte vad.
Konstig fråga, konstig kille.

~~

Adrian följde med Oliver hem. Det var väldigt stelt under bussresan hem. Jag satt tyst, med musik i öronen. Jag ville inte prata, samtidigt som jag ville. Jag ville fråga varför han undrar det. Men tänk om han skämtar och jag skämmer ut mig själv? Han kanske har blivit skådespelare och övar inför Romeo och Julia eller nåt. Det är inte värt att ta risken.

Vi satt i tv-rummet och kollade på någon fotbollsmatch. Jag brydde mig inte ett skit, men det gjorde Oliver och Adrian. Dom skrek så att jag höll på att bli döv.
"Kan ni dämpa er lite?" Utbrast jag irriterat.
Oliver log finurligt.
"Vänta, jag kommer snart"
Lysande. Jag blir ensam med Adrian. Tack Oliver, det var precis det jag behövde just nu.
Jag korsade armarna över bröstet och stirrade envist på tv:n.
Adrian satt tyst en stund, innan han harklade sig.
"Du, Tilda?"
"Ja?"
"Gillar du mig?"
"Va?"
"För jag gillar dig"
Jag stirrade på honom. Han såg nervös ut.
"Vad menar du?"
"Alltså, jag eeh...glöm det"
Jag skakade på huvudet. Sanningens ögonblick
"Nej, vad menar du?"
"Jag... äh va fan JAG GILLAR DIG OKEJ?"
Jag tittade förvånat på honom.
"Som mer än vän?"
"Ja..."
"Skämtar du?"
"Nej!"
Jag tittade försiktigt på honom.
"Bra, för jag gillar dig också"
"Seriöst?"
"Men jaaaa!"
Är vi ihop nu?
En stel tystnad spred sig. Jag kastade en blick på honom och rodnade.
Talar han verkligen sanning?
Han lutade sig lite framåt. Utan att tänka gjorde jag likadant. Våra läppar möttes. Jag slöt ögonen. Det var en konstliv känsla, en bra känsla. Väldigt bra.
Tyvärr förstörde Oliver det genom att komma in.
"Mina små turturduvor!!" Sa han och log brett. Båda vi rodnade.
Oliver ställde ner godisskålen på bordet.
"Våga inte göra något mot henne, Adrian" sa han varande.
Adrian och och drog in mig i hans famn.
"Skulle jag aldrig göra. Och jag ska inte låta någon skada henne, för hon är min"
Jag log. Det är så här det ska vara.