Unforgettable

2.1

3 dagar senare, en Lördag fick vi åka hem. Vi mådde fortfarande skit, men dom på sjukhuset ansåg att vi inte behövde stanna längre.
Min feber var ganska mycket lägre, jag hade knappt ont i örat längre, men jag frös fortfarande konstant.
Mamma, som verkade älska mig mer än hon någonsin gjort, köpte godis och sötsaker till mig nästan varje dag. När jag blivit frisk kommer jag att ha gått upp många kilon.
Det är ganska konstigt ändå. När man är i skolan vill man hem, men när man varit borta länge så saknar man den.

Dagarna ägnades åt att kolla på film, äta godis och dricka te. Ibland skjutsade mig mamma till Hanna eller Julia, så att vi skulle ha något att göra.
Just nu låg vi tre invirade i en filt hemma hos Hanna och åt glass och såg på film.
Det var väldigt mysigt, även om min hand domnade bort en stund.
Vi kollade på Pettson och Findus, för att vi ville minnas tiderna när det var ens favoritfilm.
Jag måste erkänna att filmen var bättre än jag minns den.
Glassen tog slut strax innan Hannas mamma och lillebror kom hem. Hon suckade när hon såg dom tomma glasspaketen och näsdukarna som täckte soffbordet.
Hannas lillebror Marwin däremot sprang mot oss och kastade sig in i Hannas famn.
Hanna mumlade någonting och ströks hans hår.
"Marwin, tjejerna är sjuka så du får hålla dig borta från dom tills dom blir friska. Okej, kom nu gubben"
Marwin lämnade oss med ett imponerat uttryck på Findus. Jag log mot honom och vinkade hejdå när han sprang efter sin mamma.
Sååå söööt!! Jag vill också ha en lillebror som är 4!

När vi kollat klart på filmen hasade vi oss bort till frysen och hämtade fler paket glass, som vi åt medans vi kollade på någon serie om en skola. Under filmen somnade jag, och vaknade några timmar senare vid 8. Då hade mamma kommit, och skulle skjutsa hem mig och Julia. Vi skulle lägga oss extra tidigt ikväll, inte bara för att bli friskare utan också för att vi skulle åka till sjukhuset imorgon. Där skulle dom kolla om vi hade några köldskador.
Jag sa ett matt "hejdå" till Julia när hon smällde igen bildörren.
Jag lutade mig tillbaka mot sätet och slöt ögonen. Jag sov inte, men vilade.
Mamma bar mig in i huset, och jag somnade i hennes famn. Den natten sov jag på soffan, för att mamma inte orkade bära upp mig för trappan och hon ville inte väcka mig.
Jag vaknade ganska tidigt dagen efter. Amanda kom in till mig med en kopp te och ett äpple.
Jag satte mig upp och vinglade till. Det började snurra lite, men det kändes bättre än det gjort tidigare.
Amanda slog på tv:n och kröp ihop under en filt bredvid mig.
Långsamt tuggade jag i mig äpplet och smuttade på teet, medans vi kollade på en ishockeymatch.
Jag brydde mig egentligen inte om vad vi kollade på, men Amanda gjorde det.
Hon gestikulerade och klagade på olika spelare hela tiden, och jublade när det blev mål.
"Hur orkar du?" Mumlade jag och tittade på henne.
Amanda log.
"Vet inte, men när du blir frisk kan du också skrika och klaga på allt och alla"
Jag skrattade till, och skakade svagt på huvudet.
"Varför ska jag göra det?"
"Om du blir arg så kan du skrika åt någon och slå ner den"
Sa Amanda och flinade.
Jag log svagt, och vände mig mot tv:n igen.
Jag drack upp teet och hasade ut i köket invirad i täcket. Jag slängde äppelskruttet och hällde upp lite mer te.
Sedan drog jag mig tillbaka till soffan och lutade mig tillbaka mot soffkuddarna.
Jag är ganska nervös. Om en timme ska Julia hämta mig och Hanna, sedan ska vi till sjukhuset för köldskadekontroll eller något sånt.

När matchen var slut 10 minuter senare gick jag upp till badrummet och tog en snabbdusch, borstade tänderna och drog på mig ett par jeans och en kofta. Snabbt borstade jag igenom håret och kollade upp mot min trötta spegelbild. Stripigt hår, rödkantade ögon, mörka ringar och grådaskig hy.
Jag liknar lite ett monster.
Jag gick ner för trappan och traskade in i köket. Där satt hela familjen och åt frukost.
Jag log uppmuntrande mot Oliver, som satt och läste sportsidorna i tidningen.
Jag lämnade köket och satte på mig skor, jacka och mössa. Jag stoppade ett par fingervantar i fickan, gick ut på trappan och låste dörren bakom mig.
När jag låst dörren såg jag redan den mörkblåa bilen, Julias bil.
Bilen stannade vid brevlådan. Bakrutan hissades ner, och Hanna vinkade till mig. Hon var blek, men såg glad ut. Jag vinkade tillbaka och rundade bilen för att kunna hoppa in.
Innan jag knappt stängt bildörren började vi rulla.
Ett tag senare var vi framme, och parkerade på besökarparkeringen. Vi tackade för skjutsen, och hoppade ut.
Nervösa gick vi långsamt mot ingången.
Väl inne gick vi och satte oss i en väntehall.
Efter en stund som vi förbrukat genom att titta på reklam på tv med, kom en läkare in i väntehallen. Först ropade han upp Julia. Spänt gick hon iväg, och lämnade mig och Hanna kvar ensamma. 20 minuter senare kom Julia tillbaka. Hon såg lättad ut. Läkaren kom gåendes bakom henne.
"Tilda Nylander, din tur"
Jag reste mig nervöst upp.
"Lycka till"
Sa Hanna till mig och log spänt.
Det behövde jag.
________________________________Tror det är 2 kapitel kvar nu