Unforgettable

1.7

Det är måndag morgon. Jag sitter vid köksbordet och är likblek. Jag är LIVRÄDD för 3 saker:
1. Nathalie och att jag inte tagit en väska
2. Vad hela skolan ska säga när hon berättar
3. Det är orienteringsdag och jag kommer springa fel och en stor sökinsats kommer dra igång.

Jag nästan darrade när jag försökte trycka i mig den sista biten av mackan, men den ville inte ner. Klockan var halv, jag hade försökt äta upp mackan i över en halvtimme.
Jag satte på mig träningskläder och satte upp håret i en hög hästsvans. Jag packade ner mitt fika i ryggsäcken och gick ner.
Jag tänkte springa allt vad jag hade, för idrottsläraren hade sagt att man fick sluta när man var klar.
"Oliver kooooommm!!"
Ropade jag högt medans jag knöt skorna. Han kom joggandes nerför trappan.
"Ta det lugnt, det gör inget om vi missar det direkt"
Sa han.
"Jo, för då måste vi göra det efter alla andra, och då kommer vi sluta senare. Och så måste jag göra det met dig!"
Sa jag och drog på mig jackan och satte på mig fingervantar.
Vi satte oss i Olivers lilla mopedbil som vi bara fick ha idag.
Sen åkte vi.

Min mage höll på att vändas ut och in när jag såg skolan. Den här dagen kommer att bli min undergång. Sen kom jag på en sak.
Snabbt kollade jag på klockan. Om vi var kriminella skulle vi hinna.
"Oliver vänd om och åk hem!!!"
Skrek jag.
"Va, varför då?"
Frågade han förvirrat och började köra hemmåt.
"Jag glömde mitt fika"
Ljög jag.

Vi var hemma på tre minuter.
"Du kan sitta kvar jag kommer strax"
Sa jag och rusade in.
Min ryggsäck var inte så full, så den skulle få plats.
Jag ryckte upp dörren till städskrubben under trappan, där förvarade vi också saker som vi inte använde.
Där låg den,längst ner under massa för små kläder.
Jag drog fram den och studerade den nöjt.
Det var en väska jag köpt till mamma för några år sen, som hon fortfarande i inte använde så det skulle inte göra något om jag tog den.
Den var ju inte jättedyr, men det var en väska iallafall.
Jag tryckte ner den i ryggsäcken som nu var proppfull, drog igen dragkedjan, låste ytterdörren och satte mig i bilen. Vi körde i raketfart, samlingen var om bara någon minut.

Vi hann enligt tiden, men när vi kom fram var det knapp några där.
Jag sa hejdå till Oliver och sprang iväg att leta reda på Natalie.
Jag smög runt ena hörnet och kom till en sidoingång. Där stod hon, men hon var inte ensam. Det stod flera tjejer rumt omkring henne och gav henne saker. Dom såg lika rädda ut som jag kände mig.
Då gick det upp för mig.
Fan vad dum jag var. Det år klart att hon inte vet vem det var. Hon försöker bara få saker gratis. Jag gick därifrån utan att bry mig ifall någon såg mig. Aldrig att jag tänker ge henne väskan.
Jag gick tillbaka till samlingen och ställde mig bredvid Oliver. Jag låtsades lyssna när idrottsläraren berättade vad vi skulle göra.
Det enda jag hörde var att man skulle göra det 3 och 3.
"Vi har gjort grupper, ställ er i dom när erat namn blir uppropat"
Jag ryckte till, och lyssnade för en gångs skull.
Läraren rabblade upp en massa namn och grupper formades en bit bort.
Det var bara ett tiotal elever kvar när mitt namn ropades upp.
"Tilda, Julia, och Hanna"
Jag stelnade till. Självklart.
Jag flyttade mig inte en meter. Dom fick komma till mig. När läraren irriterat försökte säga till mig att ställa mig med Hanna och Julia låtsades jag inte höra. Tillslut stod dom vi min sida.
Det var enormt stelt. Ingen sa någonting.
Jag flackade med blicken omkring mig men jag såg att Julia och Hanna tittade på varandra några gången.
Jag gick snabbt därifrån när vi fick hämta kartor. Jag hade ingen aning om vilken bana vi skulle ha, så jag tog 3 stycken av första bästa.
Utan att möta deras blickar räckte jag dom varsin karta, tog min egen och försökte läsa in mig. Det gick inte jättebra, först hittade jag inte skolan på kartan och sedan passade jag den åt fel håll.
Banan var över 5 kilometer och fikaplatsen fanns efter halva banan, inne i skogen.
Första kontrollen var vid ett hus en bit från skolan.
"Vi ska dit"
Sa jag kort och pekade mot en parkeringsplats en bit bort.
Vi joggade i slowmotion, när vi stämplat vid ettan var vi sist av alla. Vi var till och med efter mattanterna, som också sprang. Det är extremt dåligt, för dom blir ansträngda av att bära undan lådan med smutsiga tallrikar.

En timme senare var vi vid trean, och påväg in i skogen mot fyran. Den såg ganska enkel ut, vi skulle bara följa en ganska liten stig ett bra tag. Det var enkelt tills det kom en korsning.
Som inte skulle finnas.
Vi chansade.
Och hamnade fel.
Och nu har vi ingen aning om vart vi är.