Unforgettable

1.8

"Vart är vi?" Frågade Julia.
"Ingen aning"
Suckade jag och blängde på kartan. Varför ska vi kunna något som är omöjligt?
Man förstår ju ingenting av den dumma ritningen.
Jag såg mig omkring. Träd, blåbärsris och myrstackar. Det hade varit mysigt om jag var här frivilligt, och om stämningen inte var så stel. Och om man hade med fika, som varm choklad och bullar.
Men tyvärr hade vi inte det.
Min mage håller på att vändas ut och in av hunger.
Jag suckade och skönk ner på den jordiga marken.
"Vi kommer aldrig hitta hem igen och så kommer vi dö och förruttna här!!"
Utbrast jag i panik.
Hanna började gapskratta.
Jag vände mig om och tittade förvånat på henne.
"Vad?"
Hanna log. Ett sådant leende har jag inte sett på länge.
"Du överreagerar alltid, fast på ett roligt sätt"
Jag stirrade på henne.
"Du pratar med mig igen?!"
Hon såg lite skuldmedveten ut.
"Adrian berättade vad som hände på festen"

Jag pustade ut. Nu kanske vi kan bli vänner igen.
"Bra! Vänta, VA??"
Utbrast jag.
"Vaddå Adrian berättade?"
"Ja, han berättade vad som hänt och att ingen borde vara arg på dig, så förlåt"

Jag suckade inombords. Har han vetat hela tiden. Fasiken.
Fast att Hanna säger förlåt är ju bra iallafall.
"Det är okej"
Svarade jag och log.

"Hallå, har ni glömt att vi inte vet vart vi är??!!"
Sa Julia och korsade armarna. Jag hade nästan glömt att hon var här.

"När jag var liten sa pappa alltid till mig att om man tappar bort sig så ska man hänga upp saker i träd och krama dom. Och sen ska man ropa och inte gå någonstans"
Sa Hanna fundersamt.
Sagt och gjort.
Vi kramade olika träd i 10 minuter. Sen hängde vi upp en reflex och ett godispapper i ett träd för att lämna spår. Sen ropade vi på hjälp och nu äter vi blåbär.
Mina händer är helt blåa, men min Mage vinner.
Det är viktigare att inte svälta ihjäl än att ha normala händer.
Blåbären höll på att ta slut, så vi flyttade lite åt vänster även om vi kom ihåg att man skulle stanna där man var.
Plötsligt ramlade något ut ur min jackficka. Min mobil.
"Vi kan ju ringa någon!"
Ropade jag.
"Nej, det finns ingen täckning här, jag kollade förut"
Sa Julia och jag sjönk ihop.
Orientering suger.
Vad är poängen med det?
Om man hittar hem och till skolan så behöver man väl inte kunna något mer. Jag är stolt över att hitta hem. Bara det är en bedrift i sig.

Klockan tickade och närmade sig 3. Vi har varit i skogen i nästan 5 timmar nu. Hoppas att någon märker att vi saknas och börjar leta efter oss. Och det nu. Inte ikväll när mamma undrar varför jag inte kommer och äter middag.

"Vi måste hitta på något, jag håller på att bli galen"
Gnällde jag och dunkade huvudet i marken.
"Vad kan man göra i en skog då?"
Frågade Hanna.
"Vet inte. Vi kan berättade historier från när vi var små"
Svarade jag och började tänka.
"Okej, när jag var liten trodde jag att katter var tjejhundar"
Sa Julia och fnissade.
"När jag var liten klippte jag av mig håret och försökte limma tillbaka det med superlim"
Småskrattade jag. Det var tider det.
När man var 4 och levde livet på dagis, och klagade på sovstunden. Nu hade jag gjort nästan vad som helst för att få ha en sovstund i skolan.
Sova är ju extra viktigt nu, det är ju nu vi förtjänar att få sova extra.

Det började kallna, och det blev mörkare.
Herregud vad rädd jag var. Ensam i skogen på kvällen utan mat eller några varma kläder. Vem vet, det kanske finns jättegiftiga ormar och spindlar hör som rymt från Skansen. Vi är körda isåfall. Eller det kanske finns en galen seriemördare här?
Eller tänk om det kommer en storm och en skogsbrand bildas?
Herregud. Varför sprang vi inte bara på rätt stig?
Och varför fick vi inte en lättare bana?
Varför är inte jag mästare på orientering så jag kunde säga vart vi var?
Så orättvist att vissa människor föds med begåvning, medans sådana som jag inte får några alls.

Klockan var nästan 8 på kvällen. Vi har fortfarande inte blivit räddade.
Mina fötter och händer har domnat bort, och min mobil är den enda som inte dött av kylan.

Vi började bygga på ett vindskydd 5 minuter senare, när vi insåg att vi skulle få sova här.
Vi var kriminella och bröt av grenar från levande träd, och byggde ett krypin runt en stor gran.
Vi lade granris som golv och tak, och det blev faktiskt väldigt bra.
Vi makade oss in och satt tätt ihop för att hålls värmen.
Ögonen blev tyngre och tyngre, tills dom föll ihop.
Jag somnade mot Julias axel.
Vi sov alla 3, och drömde samma sak.
Att bli räddade från detta helvete.
________________________________Åker till Thailand på Onsdag och kommer inte att vara aktiv på hela jullovet