Värt att Riskera

Kaxig

Hade jag vetat hur sent som jag skulle stanna så hade jag nog sovit några timmar till. Tiden slinker långsamt iväg där vi sitter. Nu, när det sedan länge blivit mörkt och klockan närmar sig två, är det bara nårra personer kvar. Dessa 'några' är alltså jag, Linnea som sitter ihop krupen i Felix famn i en fåtölj, Ylva och Peter,  Alex, Helena, Theo, och Isak. Ylva har i och för sig somnat sedan någon timma sedan och Isak verkar inte så pigg heller. 

Själv sitter jag med en filt runt mig i soffan. Bredvid mig sitter Peter på en sida och Alex har under kvällen flyttat till min andra. Mittemot sitter Helena och Isak och Isak lutar sitt huvud på Helenas axel. Till vänster om dem sitter Tobias ensam i en fåtölj och på en fotpall bredvid honom sitter Theo. Vi har hunnit prata om allt möjligt. De flesta andra började lämna festen vid tolv - halv ett, och nu är det bara vi kvar. 

Tobias har varit på ganska dålig humör den senaste timman. När han kom in med Theo och Felix i släptåg så var han lika kaxig som vanligt, särskillt eftersom alla stirrade på deras klädsel. Alla tre hade kommit in utan tröjor men iklädda polisvästar. Liksom alla andra hade jag svårt att titta bort, även om jag redan sett den synen, men utan västen. 

Senare under kvällen, i takt med att folk stack, dämpades hans röst, vilket är ytterst ovanligt. 

"Okej," utropar Linnea plötskigt och slår glatt ihop händerna så att både Isak och Ylva hoppar till. "Vem är med i Sanning eller Konka?" 

"Aa, jag är med." Säger Alex direkt och lägger självsäkert sin arm om ryggstödet bakom mig. Jag kollar runt på de andra, och min blick stannar på Tobias. The bitch-blick is real. Det ser nästan ut som om jag har dödat hans katt. 

"Vi har väl inte något bättre för oss." Säger jag och vänder mig mot Linnea med ett leende.

"Jo, sova." Mumlar Ylva och trycker sig närmare Peter. Alla i gruppen skrattar- eller ja, alla utom en. Jag vet inte vad som är hans problem?

"Okej, det var min ide så jag börjar." Säger Linnea och kollar ett varv. Hennes huvud stannar i min riktning men hennes ögon siktar på Alex. "Alexander, vår egen trea, sanning eller konsekvens?" 

Alex skrattar till. "Jag börjar med en konsekvens." Säger han och kliar sig i bakhuvudet. 

Linnea är tyst en stund, tillräckligt länge för att Theo hinner börja klaga. Sedan säger hon lugnt. "Din konskvens är att äta ett rått ägg." Jag vänder huvudet mot Alex och ett skratt tvingar sig ur mig när jag ser hans panikslagna ansiktsuttyck.

Helena skrattar så mycket att hon inte kan andas. "Bra Linnea!" Jublar hon och ger Linnea en high-five när hon hämtat sig. Alex stammade snabbt:

"Njaaa... t-tänk om jag blir sjuk eller något." 

"Var inte en sådan mes." Kommenterade Tobias bittert. 

"Du blir inte sjuk, jag har ätit ett rått ägg varje morgon i ett år," flinar Theo. "Hur tror jag att jag fick ett sådant här gudomligt six-pack?" Frågar han och spänner magen. Det är sant att hans magmuskler skulle kunna beskrivas som gudomliga. Jag förstår inte hur man orkar förtsätta om man börjar träna. Mitt rekord är att springa fyra dager i rad- och det var ett halvår sedan.

Alex suckar tungt men ställer sig upp. "I kylen?"

"Var annars?" Svarade Tobias med ett hånleende. Vad är det med honom?

Alex går ut i hallen, på väg mot köket. Av någon anledning tänker jag mig att han kommer komma inspringande och säga att han inte klarar det. Kanske för att det är vad jag skulle göra. När han kommer tillbaka har han en vit oval i handen och visar upp det för alla.

Jag får typ kvalgningar när jag ser sörjan rinna ner i hans mun. Han gör en min men sväljer och rapar sedan.

"Ewwww," kvider Helena, men hennes äcklade uttryck är snbbt utbytt mot ett stort leende. "Det där var så äckligt." 

Jag ger henne en konstig blick. "Du använder det där ordet som om det är något bra..." 

"Ja." Skiner Helena mot mig, som om det inte var något konstigt alls. Jag rycker på axlarna och flyttar mig närmare Peter så att Alex får sin plats. 

" Sådär," Säger han muntert. "Det var väl inte så svårt. Min tur... Theo, sanning eller konka?" 

*                  *                *

Det tar ett långt tag innan det blir jag. Jag har haft lång tid att komma på en fråga sedan, efter att jag svarat på min fråga.

"Okej Emmy," börjar Ylva som nu har vaknat till. "Om du nu inte jagar någon av killarna, varför har du spenderat hela kvällen med att stirra på dem båda?" Jag känner mitt ansikte rödna. Ämnet verkar intressera Tobias, för han lutade sig framåt med armbågarna på sina knän.

"Jag har inte stirrat mer på någon än någon annan." Säger jag kort, men jag känner att värmen spridit sig ända ut till örontippen. Det beror inte på att jag har något bättre svar, men om någon frågar en det i rummet med killarna nämnda så blir man generad. Därför. Bara därför. 

"Fine, svara inte ärligt då, men alla vet att det är sant." Ylva rycker på axlarna och ställer sig. "Okej nu är klockan nästan fyra, så ni får dra er hemmåt." Hon log mot Peter. "Du kan stanna."

"Ojoj!" Utropar vi alla, inklusive Tobias, och nu är det Ylva som blir röd.