Everything changes

Kapitel 7 - Fan dig felix.

-Mikas persektiv-

Felix har ignonerat mig hela dagen igår och idag. Jag blev irriterad på honom. För vem skulle inte det när ens kille ignonerar en totalt? Men vi bestämde att vi skulle mötas vid parken klockan 20:00. Som låg två busstationer bort. Han skulle förklara något för mig. Något viktigt skit...

Nu är klockan faktiskt 20:16. Skämtar han med mig eller?

Jag huttar till och drar jackan tätare om min kropp. Det är säkert 4- ute och här sitter jag med slitna jeans och en tunn skinn jacka.

Det blåser lite lätt och månen lyser starkt i mörkret. Jag tar upp min mobil, klockan är 20:29. Och som pricken över i'et så har min mobil 15% kvar. Jag har iallafall försökt ringt Felix 6 gånger och typ tusen sms.

Jag lägger ner telefonen i bakfickan och tar ett djupt andetag. Han måste komma snart. Han fick bestämma plats och tid!

Minuterna rinner iväg och mitt tålamod också. Klockan är lite drygt över nio.

Nu räcker det. Jag tänker inte sitta och vänta på honom längre!

Jag reser mig och går mot vägen. Gräset är vått och så blir mina converse också. Fan vad jag kommer bli sjuk alltså.

När jag är 100 meter ifrån buss stationen så ser jag en figur. Jag går närmare och ser att det är en kille med orange hoodie, vit keps och svarta jeans som slutar lite nedanför knäna.

- Felix?

Han vänder sig hastigt om. Hans ögon är rödsprängda och nästippen är rödrosa.

Jag går närmare och granskar han noga. Jag försöker få ögonkontakt men han undviker den som satan.

Han sätter sig på bänken och tar av sig kepsen. Jag sätter mig lugnt bredvid honom.

- Vad äre som har hänt? Frågar jag tyst.

Han drar sina händer igenom sitt hår, biter tag i sin underläpp och suckar.

- Du kan inte komma på bröllopet. Säger han tyst.

Jag blir helt paff. Var det allt? Gick vi igenom detta för det där? Det är ju inte så farligt!? Jag har endå knappt träffats hans familj så det skulle ändå kännas lite konstigt.

- Felix det är okej.

Han skakar på huvudet, och tittar ner i marken.

Jag lägger handen på hans axel.

- Du kan inte komma för jag ska gå med Josefine. Säger han tystare en förut. Det var svårt att höra men det gick.

Jag känner inte så mycket just nu eftersom jag inte vet vem de är.

- Vem är Josefine? Viskar jag och tar bort handen från hans axel.

Han suckar och biter ett rejält tag om sin underläpp.

- Josefine är mitt ex. Inbjudningarna skickades ut för 2 månader sedan typ. Jag trodde inte mamma hade bjudit Josefine men tydligen hade hon det. Och jag kan inte ta den ifrån henne. Jag gjorde slut med Josefin för kanske 3 veckor sedan. Jag gjorde slut med henne för jag fick rejält mycket känslor för dig. Jag älskar dig.

Jag stelnade till. Jag har varit ihop med Felix i 2 månader, 1 vecka och fyra dagar. Och i 1 månad och 2 veckor har han varit otrogen. Utnyttjat mig, mina känslor och min kropp.

- Mika jag lovar j...

- Nej Felix. Jag vill inte prata med dig. Inte nu, inte imorgon, inte nästa vecka, jag vill aldrig prata med dig igen. Jag vill aldrig se dig igen. Fan dig Felix. Säger jag hårt.

Hans ögon möter mina. De fylls med tårar, lika dant med mina. Han öppnar munnen, då reser jag mig hastigt upp och springer iväg. Jag hör hur han springer efter. Men efter ett tag så försvinner ljudet av hans fotspår.

Jag springer, det känns som jag kan springa ifrån vad som just hände. Men det går inte. Det vet jag. Mina kinder är blöta och mitt hjärta är krossat.

Jag har sprungit långt nu. Det känner jag. För det känns som om mina lungor ska explodera och min mun smakar blod. Hela jag är dyblöt, det hade börjat regna. Jag vet inte vart jag är. För jag kan ha sprungit i cirklar, bytt väg, sick sack osv.

Jag drar upp mobilen med hackande täcker och händer. Klockan är 21:58. 11 missade samtal från Felix, mamma och pappa är inte hemma i veckan så det är iallafall bra.

Jag bestämmer mig för att ringa Omar.

- Jaow, hallå? Säger han glatt.

- Omar, jag vet inte vart jag är och jag fryser. Snyftar jag fram.

- Kan du försöka beskriva vart du är eller vart du var? Säger han stressat.

- Jag var vid ********* busshållplats, och jag ser ba... Ljudet från omars stressade andetag försvinner och jag tittar på telefonen. FAN, det är död. Helt jävla död!!

Jag börjar gå mot hållet som jag kom från, tror jag iallafall..

-Omars perspektiv-

Jag kör runt och har lysena på. Vart kan hon vara? Tänk om hon fryser ihjäl! Jag måste verkligen hitta henne.

Gatlamporna är iallafall på. Jag kör runt och tittar på varenda gata.

Jag ser ett kinamat stånd, magen kurrar... Nej! Omar du måste koncentrera dig.

Eftersom Mika går så borde jag också det, mopeden tar ju sig bara på vägar.

Jag parkerar den på trottoaren. Hjälmen orkar jag inte ta av.

- MIKAAAAAA!!!!! Ropar jag så högt jag kan.

Inget svar. Jag springer och tittar mig runt omkring. Och efter hörnet av gatan ser jag. Mika. Hon ligger på en gatubänk, jag hoppas verkligen att hon sover och inget annat...

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sorry för kort kap. Har haft noll inspiration. Får lite idéer av filmer men jag kopierar inte direkt 😉

xoxo