Everything changes

Kapitel 14. Kan han svenska?

- Felix perspektiv -

Jag öppnar sakta ögonen. Det sista jag minns är vågor. Jag vettefan men min hjärna säger så.
När ögonen är helt öppna ser jag Kat, Daff och boysen sitta och titta storögd på mig. Daff börjar skratta lyckligt och gråta. Samma med Kat. De kramar om mig. Vafan har hänt egentligen? Boysen kommer och kramar om mig också.
- Vafan är det med er egentligen? Jag sov ju förfan bara!! Säger jag.
- Du har sovit i drygt 2 veckor. Och om du inte hade vaknat nu skulle du varit död. Säger Daff tyst.

Vänta va? Låg jag i koma? Är jag allergisk mot vatten? Alltså dafq?
Innan jag hinner öppna munnen för att storma med frågor kommer en sjuksköterska in.
- Felix, if you feel okay can you go home now. Säger hon och ler stelt.
Jag nickar, jag har aldrig känt mig så utvilad. Och aldrig så stel heller för den delen.

När vi kommer till hotellet får jag ett kort. Ska jag bo ensam? Naeee fan va taskigt..
- Varför ska jag bo ensam? Muttrar jag.
- Vi ska ta det på rummet. Säger Daff.

Omars ögon börjar tåras. Samma med de andra. Alltså påriktigt, vad händer? Skämtar dom om allt eller? För Isånna fall är det jävligt dåligt skämt.
Väl uppe på rummet går vi till sofforna och det ligger massa kindermaxi på bordet i en skål. Nu börjar det likna något!
Jag tar ett par och sätter mig i soffan bredvid Oscar och Ogge.
- Så vad skulle ni säga? Säger jag med massa kindermaxi i munnen.

Daff tar ett djupt andetag och slutet ögonen.
- Du sitter bredvid Ogge och Oscar för om du skulle flippa så stannar du här iallafall. Och Omar vid dörren.
Jag tittar på Ogge och Oscar. De sitter sammanbitet och väntar på att jag ska flippa. Alltså detta är fan löjligt!
- Jo kommer du ihåg att du hade en flickvän? Mika?
Efter Daff säger Mika så börjar Omar stor böla. Han faller ihop på golvet och drar upp knäna till magen. Kat sätter sig bredvid och lägger armen om Omar.
Jag skakar på huvudet, jag kommer inte ihåg någon Mika.
- Mikaela. Rättar Omar mellan snyftningarna och hickningarna.

Då slår det mig. Alla minnen kommer tillbaka. Att vi hade date, vi satt på klippan, att någon tog henne, och knuffade i mig. Att jag kämpade in i det sista för henne.

- Hur många dagar var jag i koma? Säger jag stressat.
- 16 dagar. Säger Ogge och både han och Oscar tar tag i mina axlar.
I 16 dagar har hon varit kidnappad. Och jag har sovit då. Jag försöker rycka mig loss. Jag skriker på dem att de måste släppa mig. Men Ogge är starkast av oss alla och så har han hjälp så det är ingen som helst ide.
Jag slutar försöka fly och brister ut i gråt som en 4 åring. Och nu istället för att Ogge och Oscar håller i mig, kramar de mig.
Efter en lång kram med tårar så tittar Daff seriöst på mig och säger allvarligt:
- vad hände på den där daten?

Jag biter ihop och berättar allt. Pausar ibland för jag börjar gråta. Omar lyssnar så mycket han kan medans han börjar gråta mer och mer.
När jag har berättat allt så lutar sig Daff bakåt och suckar tungt.

- Det är nästan värre en vad vi trodde. Nu kanske hon är vid liv iallafall. Säger Ogge tyst.

Kanske ja...

- Mikas perspektiv -

Jag petar i maten som jag har fått. Bryan och Ron äter med god aptit. Medans Eric petar i maten lika mycket som jag .
(Bryan är den som jag kallade "killen" förut och Eric och Ron är de jag kallade "kompisarna")
- Ron and I gonna get out and play some volleyboll on the beach, mika, if you are gone when we are back im gonna kill your boyfriend. Säger Bryan lågt.
Jag nickar lågt och Bryan och Ron går ut. Tystnaden är lite pinsam när jag sitter helt ensam här med Eric. Han är den snällaste av dom iallafall. Ron är äcklig, Bryan hemsk men Eric han sätter stopp för saker och ting när det går för långt.
- Du, jag skulle låta dig rymma nu. Men då skulle Felix vara död imorgon hur många livvakter ni en har. Säger Eric plötsligt.

Jag tittar förvånat på honom. Kan han svenska? Han möter inte min blick. Han tar en tugga av tomaten.

- Jag skäms över att jag har hjälp Bryan med allt.

Jag blir lika förvånad över detta. Han är ganska fin endå. Men om jag rymmer så kan jag ju hitta Felix och dra till Sverige. Då blire svårt för Bryan.
- Har du förstått svenska hela tiden? Frågat jag.

Han nickar till svars. Jag vänder på stolen så jag sitter mot honom.
- Jag är därifrån. Jag sparar pengar till att ta mig hem till min familj igen. Men Bryan är ingen att lita på. Jag har jobbat för honom nu i 3 år. Och om tre år till har jag råd med ett flyg till Sverige i bagageutrymmet typ... Mumlar han.

Jag tänker efter. Om han följer med när jag rymmer så kan han följa med till Sverige och betala taxin hem iallafall!
Jag frågar honom om det funkar. Men då skakar han på huvudet.
- Då dödar han killen du älskar så mycket.
- Men han vet ju inte att vi är i Sverige? Typ 1000 mil härifrån! Säger jag.
Eric suckar och tittar på mig. Djupt in i mina ögon.
- När Ron knuffade Felix så tröck han in ett chip i Felix. Och Bryan har en kod tatuerat på bröstet som han skriver in i en dosa så sprids ett gift i Felix kropp som gör så att han dör inom tre timmar.
Jag sjunker ihop i stolen och allt hopp försvinner ut ur mig. Så det är så han har hotat mig. Han vet att han kan döda Felix när han vill.

- Kan jag ringa till Daff och se om Felix lever iallafall? Och förklara allt? Säger jag tyst.

- Mm, för Bryan och Ron kommer väl inte hit på ett tag.

Han räcker mig sin telefon och jag knappar genast in daffs nummer.

Signalerna går men ingen svarar. Jag trycker av och testat igen. Och till min förvåning svarar Kat.

- Ja hallå? Säger Kat med svag röst.

- Hej kat! Flippa absolut inte nu. Men jag är okej men ni får absolut inte komma hit, för då dör Felix.. Han har ett chip i bröstet som om Bryan knappar in en kod så sprids ett gift i hand kropp och han dör inom tre timmar!

Kat är helt tyst. Jag ger ut ett svagt hallå.

- Daff har inte tid med busringnigar från foooers. Tyvärr så måste vi blocka ditt nummer. Ha en bra dag.

Sen lägger hon på. Alltså meeen! Men jag är lite nöjd endå. Jag hörde Felix röst. Så han lever.

Jag går tillbaka till Eric. Han tittar stor ögd på mig.

- Hon trodde jag busringde, så hon blockade numret... Säger jag och allt hopp försvinner.

Han tittar ner och suckar. Mina ögon tåras och tårarna faller mot marken vilken sekund som helst.

- Gråt inte.. Mumlar Eric.

- Ge mig en andledning att inte gråta!! Skriker jag. "Jag kommer aldrig få träffa personerna jag älskar mer! "

Jag går bort till soffan och kryper ner en filt. Mina tankar snurrar runt. På både Felix, Omar, Oscar och Ogge. Omar min bästa vän. Vi som var såna himla bra vänner. När han flyttade blev jag förkrossad. Jag var inte så gammal men jag visste att han inte skulle komma tillbaka. Men glädjen jag fick när vi skulle flytta till honom. För skolan var hemsk utan honom. Jag var själv hela tiden. Men det var ganska skönt endå.
Sen min fina Felix. Jag gillade honom inte så särskilt mycket innan. Men han växte i mina ögon mer och mer. Och nu är han hela mitt liv.
Oscar, han är så himla blyg hela tiden. Bara jag kommer till honom så börjar han rodna och få panik. Det är gulligt men .. Fast hans fluff är så fluffigt och han finns verkligen för en.
Och Ogge. Min fina Ogge. Han som alltid finns för en. Man kan alltid komma och gosa ner sig och gråta hos honom. Hans kärlek värmer och hand kramar det mig så mycket kärlek. Ogge...

------------------------------------------

Shit vad konstigt slutet blev.
Haha stackars oscar, du ska komma in i berättelsen mer jag lovar bby❤️ Haah.
När jag kommer hem från Spanien ska jag ha en liten "super helg" eftersom jag har fått över 1000 läsare!!🎉 Så nästa helg så kommer det komma super kapitel (antigen mer "drama" eller bara massa långa kapitel)

xoxo 💕

/Hannah