Everything changes

Kapitel 15. Ingen empati alls.

- Omars perspektiv -

Polisen skriver ner det jag berättar om Mika. Han frågar om både personliga frågor och vanliga frågor. Felix sitter någon annan stans och blir intervjuad.
- Can you explane how she look? Frågar polisen.
Jag nickar sakta. Klart jag kan liksom.
- Brunt halvlångt hår, stort leende, andvänder nästan inget smink, man känner igen henne. Hon är inte som andra tjejer. Säger jag lågt. Fast på engelska.
Kat sitter bredvid mig och kramar om mig. Tårarna rinner ner för kinderna och jag känner hur min tröja blir blöt. Kat gråter också.

Efter några fler frågor får vi gå ut, Felix sitter i en blå fotölj och stirrar ut i tomma intet. Inget finns i den blicken. Den är tom. Jag drar upp honom och kramar honom. Hans armar hänger ner löst men han lutar sitt huvud mot min axel.
- Felix, jag är också ledsen. Jag är exakt som du.
Han nickar lågt och tar sakta upp armarna och kramar tillbaka.
- Tänk om hon är död... Säger han tyst.
Jag vill säga att hon inte är det. Men jag vet inte. Jag vill inte ljuga.
Istället börjar jag gråta. Och Felix direkt efter.
Där står jag och Felix. Mitt i en korridor hos polisen, och gråter och kramas.
Efter en stund så kommer Ogge och Oscar och bildar en gruppkram. Sen kommer Kat och Daff. Vi har ju varandra vad som än händer iallafall.

- Mikas perspektiv -

Bryan slår med sin hårda knyt näve rätt i magen. Jag tappar all luft och försöker vika mig dubbelt. Men Ron håller i så det går inte. Jag tittar hjälplöst på Eric som bara står där och inte gör något. Bryan slår mig ennu en gång och jag faller ner på golvet. Ron släppte.
- Om du försöker ta kontakt med någon igen så vet du vad som händer. Morrar Bryan.
Jag hostar till och spyr . Så fort Bryan och Ron hade gått springer Eric fram till mig och hjälper mig upp. Men jag skakar hastigt av honom.
- Tack för hjälpen. Fräser jag . Jag hostar och försöker få till riktiga andningar.
Han suckar sårat och går iväg. Jag kravlar upp i soffan och låter tårarna falla. Jag vill till felix. Jag vill att han ska hålla om mig nu och säga att det var en dröm. Att inget har hänt. Mina tänder börjar darra och tårarna väller. Jag kan inte göra något. Felix måste få ut chippet först. Och han kommer aldrig få reda på att han har det där. Varför hände det här? Jo för att jag är så dum och tittar på andra killar.

Dagarna går och jag börjar skriva ner slagen jag får av Bryan. Jag har ingen koll på dagar eller klockan. Det känns som om jag har varit här i 5 veckor. Men jag vet att det inte är så.

Varje dag vid 12 åker Bryan och Ron iväg och spelar volleyboll. Tydligen har de blivit antagen till en lag som ska åka på tävling i Canada. Mer vet jag inte.
Eric har undvikit mig, väldigt synligt också. Inte för att jag blir ledsen, mer tvärt om. Det är skönt att vara ifrån honom.

*

Eric drar bort filten och kollat med stora ögon på mig. Jag drar tillbaka filten och fräser ut några svor domar.
Han drar av filten igen och kastar av den. Han säger inget.
Jag himlar snabbt med ögonen och sätter mig upp i soffan.
- Vad är det? Frågar jag.
Han ler stort och stampar med fötterna. Typ som en 10 åring som väntar på sin största julklapp.
- Nu ska vi hitta Felix. Säger han med ett halvt leende på läpparna.
Jag skakar på huvudet. Aldrig att jag riskerar att han dör. Eric suckar och börjar förklara:
- Bryan och Ron är på volleyboll turnering, och de ska vara i Canada i 2 veckor. De har redan åkt så packa allt så åker vi direkt.

Ett leende springer upp på mina läppar och jag kastar mig mot honom och ger honom en lång kram. Jag släpper och hämtar min mobil och mina hörlurar. De låg i ett kassaskåp. Men Bryan är dum i huvudet. Koden va 1111 så det var ganska lätt lixom.

Jag stänger bildörren och Eric startar bilen. Jag trycker fram kats nummer och ringer.
Tre signaler går innan hon svarar.

- Mika?! Skriker Kat.

- Hej. Lyssna noga nu, jag har fått hjälp så vi är påväg. Möt oss på sjukhuset i LA direkt! Felix är viktigast att ta med!

- Men, men är det du? Verkligen??

- Men ja, gör bara som jag säger och skynda er!!

Jag lägger på och stoppar ner mobilen i fickan. Eric gasar på och är fullt koncentrerad på vägen. Jag tittar ut genom fönstret. Tänk att nu ska jag få träffa Felix. Efter allt detta. Jag ska få krama om honom. Kyssa honom. Och mycket mer.
Mina ögon sluter sig och jag somnar.

~Efter ca en timme~

-Fortfarande mikas perspektiv-

- Vart e dom? Säger jag otåligt och tar för femtio gången upp mobilen och kollar klockan. 12:47, jag skickar iväg ett sms till kat. {[ Vart e ni? Ni måste skynda er!!]}.
Jag suckar och stänger mobilen.

- Ogges perspektiv -

- MEN SKYNDA KAT!! DU KÖR SOM EN 100 ÅRING!!! Skriker Omar.
Kat slänger en farlig blick mot Omar och morrar lite spanska. Omar tittar ner i golvet och mumlar något tillbaka.
Felix sitter och tittar ut genom fönstret och biter på naglarna. Daff och Oscar stannade kvar på hotellet eftersom bara 4 kunde åka med. Kat och Mika är ju riktigt bra vänner, Omar hennes bästavän/barndomskompis, och Felix hennes pojkvän. Sen sa Omar att jag skulle följa med, för tydligen kände Mika sig trygg med mig.

Plötsligt tvär nitar Kat och jag och Felix slår huvudena i fram sätet. Aj? Vafan hände.

Jag tittar hastigt ut och ser Mika. Världens finaste tjej.

Felix kastar sig ut och springer. Men han tvär stannar och backar sakta. Vi andra går också ut ur bilen. Mika springer fram till Felix men han knuffar bara bort henne. Vad händer?!

- Jag har fan gråtit och gjort allt för att hitta dig!! Och du gör sådär?! Alltså nej!! Skriker Felix rätt i hennes ansikte.

Jag springer fram och frågar vad som händer. Felix knuffar till Mika och går iväg. Mikas ögon tåras och de faller snabbt mot marken. Jag drar in henne i en kram och hon gråter ännu mer.

Omar springer fram till oss och kramar om Mika. Kat står och skäller ut Felix. Men han skriker på henne också.

- Kan vi ta det på hotellet? Hickar Mika.

Vi nickar och börjar gå. Men Mika stannar och springer tillbaka. Sen kommer hon med en ganska lång kille med svart hår. Va?

- Han hjälpte mig. Och jag lovade att han skulle få flyga hem till Sverige med oss. Sen på flygplatsen så tar han en taxi.

Vi nickar. Vi har mycket att prata om. Mycket. Nu blev vi en för mycket så Mika ska väll antagligen sitta i mitt knä. Felix går det inte. Killen sitter där framme och pratar med kat. Omar sitter i mitten så nä.

-Så ska du hålla på med Ogge också? Fräser Felix till Mika.

Mika öppnar munnen för att säga något men hinner inte först hennes tårar börjar rinna igen. Jag get Felix en blick som han skulle dö av om blickar kunde döda. Han rycker på axlarna och visar ingen empati alls.