Vargens Skugga (Memory Lane)🇸🇪

1.

Jag kastar in matteböckerna i skåpet och sparkar igen dörren. Klockan är fem, kvarsittningen är över. Min lillasyster har haft all tid i världen att gå tre korridorer för att möta upp mig, ändå lyser den förbannade skitungen med sin frånvaro.

     Bussen hem går om tio minuter, så jag halvspringer hela vägen bort till sexornas uppehållsrum. Där gapar de nötta träbänkarna tomma, men om jag minns rätt hade Chevonne idrott sista lektionen. Antagligen står hon kvar och smetar mascara och fan vet vad mer över hela ansiktet, nu när varken min mor eller styvfar kan hindra henne.

     Jag svänger runt ett hörn, och golvar nästan Mrs. Spencer, min mentor. Hon granskar mig över kanten på glasögonen.

     - Så du är kvar, Conor? Jag trodde att du skulle ha bråttom härifrån vid det här laget.

     Jag sväljer irritationen och rycker på axlarna. Mrs. Spencer flyttar portföljen till vänster hand.

     - Det var så sant, vi behöver bestämma dag för ditt omprov. 

     - Nu?

     Hon synar mitt ansikte ett par sekunder.

     - Nej, vi tar det imorgon. Men se till att du får ordning på din närvaro. Det börjar bli ont om tid att ta igen vad du har missat.

     - Visst. Har ni sett Chevonne?

     - Tyvärr inte. Såvitt jag vet har alla elever gått hem, och det borde du också göra. Vi ses imorgon, då. Ny dag, nya tag. 

     Jag ser efter henne när hon försvinner ut genom en sidodörr. Stressen ökar inom mig. Var i helvete är Chevonne? Jag springer tillbaka till uppehållsrummen. Det är tomt och släckt överallt. Ingen lapp på Chevonnes skåp.

     Jag höjer rösten och ryter hennes namn, samtidigt som jag sakta snurrar på stället, i hopp om en ledtråd. Satan också. Vad har hon gjort? Hon vet att jag får ett helvete med att förklara mig om jag kommer hem ensam. Antagligen har hon tröttnat på att vänta och dragit in till stan, och i så fall kommer hon att ångra sig när jag hittar henne.

     Klockan närmar sig halv sex, bussen har gått för länge sedan. Jag slänger ryggsäcken över axeln och trycker upp dörren. Utanför öser regnet ned. Åt helvete med detta. Åt helvete med min syster, åt helvete med Ruadh och hans förbannade flockregler.

     Halvvägs till busshållplatsen inser jag att plånboken ligger kvar i skåpet. Jag sänker huvudet mot vinden och vänder tillbaka, medan jag muttrar svordomar i takt med stegen. Lampan vid huvudentrén lyser och portarna är fortfarande olåsta.

     Utanför korridoren mot idrottshallen hejdar jag mig. Ett obestämt ljud fångar min uppmärksamhet, och jag trycker örat mot den låsta mellandörren.

     - Chevonne?

     Dämpade rop hörs någonstans därinne, så jag tar brandsläckaren och slår ut glasrutan i övre dörrhalvan. Förhoppningsvis finns ingen gömd kamera i närheten. Jag vill helst inte att Ruadh får veta att jag vandaliserar skolans egendom. Igen.

     Med hjälp av nödhandtaget på insidan kan jag ta mig in. Lysrören i korridoren tänds när jag rör mig. Antagligen utlöste jag något tyst larm, men det är försent att vända om nu. Jag följer de kvävda lätena, bort till toaletterna. En av dörrarna är blockerad från utsidan, med ett kvastskaft inkilat innanför handtaget. Jag sparkar undan kvasten och sliter upp dörren.

     Min syster sitter hopkrupen på golvet, mellan papperskorgen och toaletten. Hon är naken, och över hennes kropp har någon skrivit med röd spritpenna.

     R.I.P. MARCUS HAYES.

     För en sekund blir jag bländad av namnet, sedan är jag hos henne. Chevonne gömmer sig bakom händerna. Hennes långa, svarta hår luktar piss och avloppsvatten. Jag drar av mig min jacka och hänger den över hennes axlar. Hon hulkar och darrar, kan knappt stå på benen.

     - Det blir bra nu, mumlar jag och styr henne mot duscharna. Kom, vi sköljer av dig. Ska jag vänta utanför?

     Hon skakar på huvudet, så jag vrider på vattnet och vänder ryggen till medan hon tvålar in sig med en bortglömd duschkräm. Jag knyter nävarna tills det värker i lederna. Chocken har lagt sig och ersatts av raseri.

     - Vem?

     Jag försöker låta lugn, men misslyckas. Chevonne tvålar in sig igen. Och igen. Hon svarar inte, så jag vrider på nacken. Hon viftar åt mig att vända mig om.

     - John Walton, säger hon tyst. Och hans gäng. Mike, Sam och Davis.

     - Jag svär, om de tvingade dig... börjar jag, men hon avbryter mig.

     - Det var inte så. De kom in när jag duschade. Alla andra hade gått, men jag väntade ju på dig. De tog mina kläder. Walton tryckte ned mitt huvud i toaletten. Och låste in mig.

     - Var det Walton som skrev det där?

     - Nej. De fick mig att skriva själv. För att jag inte skulle glömma bort pappa.

     Hon vrider av duschen. Jag går bort till korgen med kvarglömda kläder, och gräver fram en t-shirt som skulle kunna passa henne. Hon är lång för att vara tolv, men tröjan når henne till mitten på låren och får henne att se flera år yngre ut.

     - Chevonne. Det här var inte första gången, eller hur?

     Hon drar i tröjkanten och undviker min blick.

     - Nej. Det var väl inte det.

     Trots tårarna låter hon alldeles för lugn. Kanske är det en lättnad att berätta, eller så inser hon att jag aldrig i helvete kommer att släppa det här.

     - Vem av oss berättar för Ruadh?

     Chevonne spärrar upp ögonen och ruskar på huvudet så att vattendroppar flyger omkring henne.

     - Är du inte klok? Conor, du får inte säga något. Lova mig. Ruadh får inte veta, och inte mamma. Ingen får veta. Då dör jag.

     Hon börjar panikandas, så jag nickar och ger henne ett par träningsbyxor ur korgen.

     - Ok. Jag är tyst.

     - Lovar du?

     - Jag lovar att det var sista gången Walton jävlades med dig.

     Hon hejdar sig med handen om byxbenet hon håller på att vika upp.

     - Vad menar du?

     Jag hänger jackan över henne igen och tar henne i armen.

     - Det visar sig. Kom nu. Har du några skor?

     - Kanske. Mina stövlar kan finnas i det andra omklädningsrummet. Conor, säg ingenting till John Walton. Det blir bara värre om du pratar med honom. Förstår du?

     - Jag har inte tänkt prata med honom. Cian hämtar dig vid busshållplatsen och kör dig hem. Jag löser det, men du får vänta själv.

     - Conor, vart ska du? Vad ska du göra?

     - Jag måste ordna en sak. Vi ses hemma. Och du vet inget om var jag är, ok?

     - Nej, för du har inte sagt något, muttrar hon och kramar hårt om min hand. Gör inget dumt, Conor.

     - Ingenting jag kommer att ångra.