En helt ny värld

7.

Jag satt och tittade ut genom fönstret vid mitt skrivbord. Regnet smattrade mot fönstret. Det var ett avslappnande ljud. Himlen var grå och gav ett mjukt ljus till rummet. Jag stängde ögonen och lät ljudet av regn fylla mina öron.
Jag öppnade ögonen och tittade ner på mina fötter. Jag var barfota. Jag hade ett par shorts på mig som jag hade sytt själv. Mitt linne var lätt och luftigt. Jag tittade upp igen och såg att jag befann mig på en äng. Solen sken och det var varmt och skönt ute. Vinden var sval och bar mitt långa, lockiga hår. En bit bort stod min häst, Esmée, och drack ur en liten damm full av vita näckrosor. Ängen hade jag ridit till själv, barbacka. Jag la mig i det mjuka gräset och blundade. En blomma kittlade mig i ansiktet och jag log. Jag kände solstrålarna mot ansiktet och kisade mot den klarblåa himlen. En skön vind svalkade mig och jag satte mig upp igen. Sedan sprang jag mot Esmée och hoppade upp på henne. Jag red runt på den stora ängen som fylldes av små, blåa blommor. De hette miracle pulchre och var latin för vackert mirakel. De små blommorna kunde bota de farligaste sjukdomarna bara man doftade på dem. Doften var så ljuvlig att den kunde ta över de farligaste virusen. Jag blundade och lät Esmée styra vart vi skulle. Jag lutade huvudet bak och skrattade högt åt hur lycklig jag var.

När jag öppnade ögonen igen befann jag mig framför en spegel i en stort, vackert sovrum. Musik spelades och jag beundrade min spegelbild. Mitt långa, blonda hår var uppsatt i en vacker frisyr. En tiara vilade på mitt huvud, den var tung, tyngre än vad den såg ut att vara. Diamanterna på den lilla tiaran skimrade när solljuset trängde in genom gardinerna. En vindpust lyfte gardinen och fyllde rummet med en frisk och sval luft. Jag lät blicken vandra ner mot mina kläder. Jag bar en vacker, vit klänning med gammelrosa detaljer. Den såg ut som en riktig prinsessklänning. Inte konstigt, tänkte jag och log. Jag är ju en prinsessa.
Klänningen skimrade vackert av diamanterna som satt i ett vackert mönster på överdelen av klänningen. Underdelen var stor och fluffig. Den hade flera lager och det sista lagret var av spets. Tyget skimrade vackert i solljuset och nådde så långt att den täckte mina fötter. Jag fick lyfta lite på den stora kjolen för att se på skorna. Jag hade ett par ballerinaskor täckta av vacker spets. De hade en liten klack på hälen som lät härligt mot stengolvet när jag gick. Jag snurrade framför spegeln och kjolen lyftes lite och bildade en vacker ring runt mig. Man kunde skymta flera lager och varje lager var lika vackert. Ett lager fångade min uppmärksamhet extra mycket. Det var av mjukaste siden. Jag lät mina fingrar glida längs sidentyget och det var det lenaste jag någonsin har känt. Jag log mot spegelbilden och neg för mig själv. Jag kände mig som en riktig prinsessa. Sedan gick jag mot de enorma fönstren och öppnade ena gardinen. Solljuset vällde in och fyllde sovrummet med ljus. Gardinerna var långa, lila och gjorda utav siden. Jag kollade ut genom det öppna fönstret och beundrade utsikten. Sovrummet jag var i befann sig högt uppe och jag kunde se ut över den gröna skogen och de gråa bergen. Lite längre bort skymtade jag havet och horisonten. Jag kunde se ängen jag var på tidigare och flera hundra miracle pulchre blommor gav en vacker, lila nyans till ängen. Färgerna i naturen lyste starkare än vanligt och himlen var blåare än den brukar. Några få, vita moln rörde sig över himlen. Utsikten var så vacker att jag kunde stå där och kolla på den för alltid.
- Jacqueline? hördes en mjuk röst bakom mig och jag reagerade på namnet. Det var jag som var Jacqueline. Jag vände mig mot rösten. Där stod en vacker kvinna i en klänning nästan lika vacker som henne. Jag kände igen henne som min mamma och log stort mot henne.
- Mamma! Vad fin du är! sa jag och kvinnan kom närmre. Hennes klänning var blå och hade ett litet släp efter sig. Kjolen var inte stor och hade inte flera lager som min, den var enklare. Sidentyget som kjolen var gjord av rörde sig vackert medan hon gick och glänste av solljuset. Min mamma log och tittade på min klänning.
- Jag kan inte förstå att du blir 14 år idag, Jaq. Klänningen är tusen gånger vackrare än jag hade trott. Du är så vacker, Jaqcueline, sa mamma och hennes ögon glänste av tårar
- Tack mamma. Jag älskar dig. Mamma kom fram till fönstret och gav mig en puss på pannan.
- Kom Jaq, det är dags att gå, sa mamma och gav ifrån sig ett litet pip av glädje. Jag log bredare än någonsin. Det var dags för min 14års-fest. Vi gick mot stora salen och mina små klackar klickade mot stengolvet. Jag kunde höra musik från ett rum bara några meter framför oss, dit vi var påväg. De stora, vackra dörrarna slogs upp av två vakter när vi närmade oss. Mamma tog min hand och jag tog ett djupt andetag innan jag klev in. Salen var full av pratande människor och de tystnade så fort jag och mamma kom innanför rummet. Blickarna klistrades fast på mig och en våg av beundran hördes. Flera personer slog för munnen och log mot mig. I mitten av salen skymtade jag den finaste tårtan jag någonsin sett.

- STEEEPH!!! STEPH! MIDDAG!
Jag suckade och skyndade mig ner till köket. Ännu en dagdröm.