En helt ny värld

15.

Golvet knarrade när vi reste oss upp och gick mot böckerna. Jag kände ett pirr i magen, jag ville inte vara här, men jag kunde inte låta bli att tycka det var liite spännande att se vilken önskan jag skulle uppfylla, hur glad barnet som ägde boken skulle bli. Min glimt av någon sorts glädje krossades direkt då jag kom på, att jag gjorde inte barnet lyckligt, jag tog det närmre och närmre det här stället. Steg för steg, önskan för önskan kom barnet närmare det här landet, den här drottningen. Jag kunde inte utsätta folk för sånt, jag kunde bara inte. Men just nu hade jag inget annat val. Jag öppnade boken, fortfarande lika fascinerad av den vackra designen som när jag först köpte den. En liten, slarvig handstil prydde första sidan. Jag skummade igenom själva dagboksinlägget tills jag kom till önskan. Jag ville inte rota för mycket i personens privatliv, men jag fick reda på att det var en liten tjej som hette Melanie, hon kallades Mel. Ungefär som jag. Jag stannade tvärt med blicken när jag kom till hennes önskan.

Jag önskar att mamma och pappa gifte sig igen.

Jag måste sett ut som ett totalt frågetecken när jag läste det, Tilda böjde sig mot mig, läste önskan och sa:
- Jag skulle också känt som dig. Tilda själv hade fått en väldigt enkel önskan, en tårta. Tänk vad glad den som uppfyllde mina önskningar måste blivit när jag önskade mig en godispåse. Fast o andra sidan, det var min 50:e önskan, personen visste att nu skulle jag komma till den här världen. Det måste känts väldigt jobbigt. Men kanske blir man van. Tillslut kanske man förlorar allt hopp, och därmed medkänslan. Det är vad det här stället gör mot en. Då tittade jag på Tilda och fick en glimt av hopp. Tilda hade inte förlorat allt hopp. Hon hade samma, varma personlighet som för ett par månader sen. Tilda var en stark person och jag förstod att hon skulle vara min förebild tills vi kom hem.
- Tilda..
- Ja? Tilda vände blicken mot mig.
Har du uppfyllt en 50:e önskan någon gång?
Tilda tvekade en lång stund innan hon svarade. En ledsen tystnad fyllde den lilla stugan. Sedan en ännu ledsnare röst.
- Ja. Det har jag. Tilda stirrade ner i golvet, som om det helt plötsligt skulle dyka upp något ur det.
Jag tyckte synd om henne. Hon skulle alltid tvingas leva med den där klumpen i hjärtat, den som visste att hon hade förstört någons liv. Att hon hade slitit bort någon från allt man älskade och brydde sig om, till allt man levde i skräck för. Fångenskap.
- Hur... kändes det? Jag tittade på henne, och tillslut lyfte hon blicken från golvet och tittade på mig istället. Hon tog ett djupt andetag och tänkte noga på vad jag nyss hade frågat.
- Jag tror att det var lika hemskt som att komma hit.
Det kändes skönt att Tilda visste hur jag kände mig. Hur hemskt det kändes att komma hit, men att det skulle kännas ännu värre att uppfylla en 50:e önskan, det kändes inte lika skönt att veta. Klumpen i magen återvände och jag stirrade ner i boken. Jag ville aldrig uppfylla 50 önskningar, aldrig. Och det tänkte jag inte göra heller. Jag tänkte rädda den här världen innan det var försent.
Men den här önskningen behövde jag uppfylla, jag visste bara inte hur.
- Hur... Längre hann jag inte innan någon avbröt mig.
- Vad tror du? En kärleksdryck förstås. Ett elakt skratt bubblade upp. Jag kände igen den rösten mycket väl, den lugna, elaka rösten. Jag kollade bakom mig, där rösten kom från. Ja, jag hade rätt. Där stod hon. Drottningen.
------------

Vad tyckte ni? <3 Inte den bästa delen, men snart kommer det börja hända saker, lovar... Hade tänkte att Steph kanske skulle bli kär, vad tycker ni? ;)

Och om någon läser den här, snälla rösta eller kommentera, vill jättegärna ha respons, det blir så mycket roligare att fortsätta då :))

// aliciateenwolf