En helt ny värld

2.

Boken landade på disken med en duns när jag lade fram den till tanten i kassan. Jag mötte hennes blick och log. Hon log tillbaka, och det såg äkta ut. Hon hade fortfarande en glad men väldigt undrande blick. Som om jag var speciell som kom in här. Hon verkade trevlig. Hennes stora, gröna ögon blänkte och hon hade grå-brunt platt hår. Hon såg ut som en snäll farmor ungefär. En sån som alltid har kakor hemma ger små presenter när man kommer på besök. Min hand befann sig i min ficka, den höll hårt i femhundringen, som om den skulle försvinna när som helst.
- Det blir femhundra kronor, tack.
Kanske var jag galen, men istället för att gå tillbaka till hyllan och lägga tillbaka dagboken på hyllan bland fabriksböckerna räckte jag fram femhundringen, log stort och sa:
- Okej, här.
- Tackar, svarade tanten när hon tog emot femhundringen. Hon gav mig en liten papperspåse, den hade samma mjuka färg som butiken. Inuti låg dagboken
- Tack, hejdå! sa jag, tog påsen och gick ut från butiken. När jag kom ut var det som om jag kom till en annan värld. Ljuset var vitt och starkt, alla röster pratade på samtidigt och blev en enda röra. Till och med luften kändes annorlunda än den i affären. Den där affären var verkligen speciell, tänkte jag.
Jag gick mot ett litet kafe som jag tänkte köpa lite lunch på. Påsen med dagboken höll jag hårt i handen medan jag tänkte på den lilla butiken. Hade den ens något namn? Jag sneglade bort mot hållet där butiken låg, men den var utom synhåll nu. Hjärtat slog snabbare än vanligt. Jag kunde knappt vänta på att få börja skriva! Herregud, tänkte jag. Blir jag verkligen så här glad för en dagbok? Jag log lite för mig själv. Det var verkligen något speciellt med den boken. Vi hörde ihop, jag och min nya dagbok. Jag kollade i några skyltfönstren medan jag gick med snabba steg mot kafeet. Kläder, smycken, dekorationer, kuddar och möbler fyllde skyltfönstren. Ingen affär var ens lik den jag nyss var i. Jag öppnade dörren till kafeet och beställde en macka och varm choklad. Jag spanade ut över kafeet efter ett ledigt bord och hittade ett litet bord för två i hörnet. Jag skyndade mig dit och ställde påsen på stolen och gick sen snabbt tillbaka till kassan för att hämta min beställning. Doften av grillad macka var ljuvlig och jag andades in. Koppen med varm choklad kändes varm mot handflatan. Jag tog en liten klunk medan jag gick. Jag ville äta upp mackan fort så jag kunde skriva i min bok lite. Jag tänkte fortfarande på den lilla butiken, jag hade aldrig lagt märke till den förut. I vanliga fall går jag direkt till någon klädaffär, mitt sista val skulle vara en bokhandel. Undrar vad som ändrades just idag. När jag kom tillbaka till bordet och lyfte på påsen för att sätta mig kände jag att den var tom. Jag kollade förskräckt i påsen och slängde den över bordet i panik. Det är väl självklart att man vill stjäla en vacker dagbok för 500 kronor? Hur tänkte jag när jag bara lämnade den här? Mina ögon fylldes med tårar medan jag kröp runt på golvet och letade desperat efter boken. Jag svalde hårt för att inte låta tårarna rinna ner för kinden. Det här var så typiskt mig, jag har äntligen något jag älskar men förlorar det på en gång! Killen vid bordet bredvid mig tittade konstigt på mig. Såklart. Kunde det varit han? Jag tänkte precis rusa mot kassan och fråga om dem hade sett något när killen som stirrade på mig harklade sig:
- Ehm... ursäkta? Om du letar efter din bok så välte påsen och boken trillade ut. Den ligger där. sa han och pekade under stolen. Jag drog en suck av lättnad och sjönk ihop. Det där var ju pinsamt, tänkte jag innan jag skyndade mig att hämta boken och resa mig upp från golvet snabbt för att inte dra åt mig ännu mer uppmärksamhet.
Nästan alla blickar hade vänts mot mig och när jag reste mig upp vändes blickarna snabbt bort. Jag slätade till håret och la dagboken på bordet innan jag satte mig ner för att börja äta. Killen tittade fortfarande på mig. Han hade bruna ögon och kastanjebrunt, kort hår. Hans ögon var väldigt speciella, de hade hade ett tydligt mönster i sig. De var väldigt speciella, men fina. Jag mötte hans blick och han öppnade munnen för att säga något.
- Vad heter du? frågade han. Jag tittade förvånat på honom. Det känns så overkligt att någon i den här tråkiga staden skulle inleda en konversation, bara sådär. Det fanns som murar mellan främlingar, med dömande vakter som inte lät någon riva ner murarna. Jag tvekade innan jag svarade;
- Steph. Eller, ja egentligen Stephanie, alla kallar mig Steph. Stephanie är så fult. Orden bara trillade ur munnen på mig. Jag var egentligen inte någon som pratade så mycket.
- Stephanie är ett vackert namn. Jag heter Alex.
Jag undrade om Alex menade det där om att Stephanie var ett fint namn. Jag hade aldrig tyckt det var fint, det kändes inte heller som någon annan gjorde det heller. Alex var den första. Den första som hade sagt något fint om mitt namn. Vi sa inget mer på en stund så jag vände mig tillbaka mot bordet och skulle precis börja äta när Alex bestämde sig för att fortsätta prata.
- Öhm... Stephanie, sa han bara. Jag reagerade på att han inte kallade mig Steph, så som jag hade presenterat mitt namn. Han kanske menade det där om att mitt namn var fint. Jag vet inte varför, men jag gillade att han kallade mig mitt riktiga namn, mitt hela namn.
- Ja? svarade jag
- Okej, det här kommer låta konstigt, men jag såg vilken dagbok du hade köpt.. Och det här kommer låta ännu konstigare, men snälla Stephanie, skriv aldrig en önskan i den där boken. Aldrig. Vad du än gör!