En helt ny värld

14.

Långsamt släppte vi greppet om varandra. Vi hade inte all tid i världen på oss. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra här eller hur. Tilda verkade förstå mig, som vanligt, och började förklara.
- Det vi gör här är att uppfylla önskningar.
- Men... men det är väl magin som sköter det?
- Det är det folk ska tro, men nej. Om önskningen kräver magi får vi en engångsformel från drottningen, men det är vi som måste göra själva smutsjobbet. Meningslöst, eller hur? Eller, tja, inte för drottningen. Hon tvingar oss göra detta för att det är det enda sättet att få vanliga människor genom portalen till den här världen.
- Men varför vill hon ha människor här?
- Inte människor. Människa.
- Vadå, letar hon efter en speciell person? Frågade jag.
Det här kunde vara sättet att besegra henne! Att hitta personen. Då borde hon väl sluta... eller?
- Exakt. "Den utvalda" letar hon efter. Det är den enda personen som kan bryta en kraftfull förbannelse som vilar över drottningen. Ingen vet vad för förbannelse, vi vet bara att hon absolut inte vill ha den bruten. Någonsin. Därför vill hon döda Den utvalda. Hon har hållt på med det här hur länge som helst nu, men aldrig lyckats.
- Men... vad gör hon med de övriga människorna? De är väl bara helt meningslösa? Min röst darrade. Jag kunde misstänka hur drottningen enkelt kunde bli av med meningslösa människor. Genom att döda dem.
- Jo, hon använder dem. Eller snarare uttnyttjar dem. Oss. Man klarar inte det här stället särskilt länge, max 1 år. Då ställer man frivilligt upp som soldat för drottningen, bara för att komma här ifrån. Och frivilliga, gratis soldater är ju alltid bra, eller hur? Det sista sa Tilda med en sur ironi i rösten. Jag svalde hårt för att inte gråta. Jag var rädd, vilsen och längtade hem. Det var svårt att få in i huvudet att för någon timme sen hade jag suttit hemma, påväg ut för att kolla på snön. Och nu var jag här.
- Jag... förstår. Det var det enda jag fick fram och Tilda tittade medlidande på henne. Hon hade varit här i snart 9 månader, hur länge till skulle hon klara detta? Hon fick inte ge upp nu, jag kunde inte klara mig här utan henne, det gick bara inte. Hon tog min hand med sin kalla och beniga hand. Men det var ändå skönt att ha någon att hålla hand med just nu, särskilt Tilda. Jag behövde lite trygghet i allt det osäkra.
- Kom, jag ska visa dig vart jag bor här. Det finns ont om plats, så du får bo hos mig.
Vi började gå framåt. Tilda verkade kunna vägen utan och innan, vi svängde hit och dit och vek till och med av från vägen ibland. Efter en stund stannade vi framför en väldigt liten stuga. Det lyste svagt från ett ensamt ljus inifrån. Tilda öppnade den gnisslande dörren och vi klev in. Det fanns inte så mycket här, några filtar och kuddar låg i ett hörn, antagligen där hon sov. Det fanns inte så mycket mer än så, förutom en liten öppen spis och ett handfat. Hon hade samlat på sig all mat hon kunde hitta såg det ut som, en liten träskål med några skorpor, en chokladbit, en halv brödlimpa och en påse mjöl var allt hon hade. En bok låg slängd vid öppna spisen, en väldigt bekant bok. En önskebok. Plötsligt, från ingenstans, dök ännu en bok upp ovanpå boken.
- Tilda! En till bok bara dök upp från ingenstans, jag svär!
- Åh... Det måste vara din bok, Steph.
- Min bok...? Jag tittade frågande på Tilda.
- Där står alla önskningar ägaren av boken skriver. Som en önskelista ungefär. Vilken önskning som än kommer upp där ska du uppfylla.
Jag gick långsamt fram till boken. Golvet knarrade högt, men en knarrade högre än de andra. Plankan var lös!
- Mitt hemliga gömställe, fnittrade Tilda. Jag fylldes med en enorm glädje när jag hörde hennes skratt. Det var det som skulle hålla mig från att ge upp. Skratt och glädje! Jag skrattade lite och kände genast hur klumpen i magen blev lite mindre. Sedan satte jag mig på huk och tog loss den lösa plankan. Mina ögon fylldes åter igen med tårar när jag såg vad som låg där. Jag tittade på Tilda och hennes ögon var också glansiga av tårar. Det kändes som ett hål i mitt hjärta hade blivit fyllt. Jag kunde inte låta bli att le och ta upp det som låg där. En härlig känsla fyllde mig, en trygg känsla. Jag såg halsbandet vila i min hand som darrade från dagens händelser. Det var av silver och föreställde ett halvt hjärta. Jag hade gett det till Tilda när vi gick i tvåan, men jag trodde det var borta för längesen. Jag hade andra halvan av hjärtat, men det försvann när vi reste utomlands, jag grät hela flygresan hem den dagen. Jag log åt minnena och först då märkte jag att Tilda hade satt sig bredvid mig.
- Titta! Utbrast hon och pekade mot min hals. Jag tittade ner och märkte något väldigt konstigt. Runt min hals hängde ett halsband. Den andra halvan av hjärtat. Vi skrattade av glädje båda två.
- Hur!? Skrattade jag. Men det spelade ingen roll hur hur det hade hamnat runt min hals, bara det fanns där. Vi avbröts av ett konstigt ljud. Det lät som om någon skrev, fast man hörde det 10 gånger högre och tydligare. Tilda suckade och reste sig upp.
- Slut på rasten, sa hon och slutade le. Jag kunde själv lista ut vad som hände. Jag skulle uppfylla min första önskan