En helt ny värld

8.

Lördagen den 4:e november
Äntligen lördag!
Jag har räknat hur många önskningar jag har gjort i den här boken, och fick det till 49! Oj! Mitt liv har förändrats sen jag fick den här boken. Men jag har försökt att inte göra så jättestora, livsförändrande önskningar. Då känns det som om jag fuskar i livet på något sätt. Man ska behöva kämpa för det man brinner för. Om jag skulle vilja bli skådespelerska tillexempel, skulle jag inte önska mig det i boken, jag skulle kämpa för det. Den här boken underlättar bara lite i vardagen när det behövs.
Här kommer min 50:e önskan:
Jag önskar att en påse godis låg under min säng just nu.

Jag skrattade nästan för mig själv när jag läste igenom det jag hade skrivit. Det såg löjligt ut, min 50:e önskan var en påse godis. Men vissa av önskningarna var sådana här små, ganska onödiga saker. Sådana önskningar som underlättade för mig när det behövdes. Att önska sig en påse godis var kanske ganska barnsligt, men det hindrade mig inte från att önska mig det ändå.
Jag hoppade ner från sängen och satte mig på huk och kikade ner under sängen. Ganska långt in, bland allt dam och bakom min förvaringslåda låg en liten påse, full med allt möjligt godis. Det var ju faktiskt lördag.
Jag hade börjat vänja mig mer och mer vid den här magi-grejen. Jag hade såklart många obesvarade frågor, men det fick jag leva med. Den här boken är något jag måste vara tacksam för och använda med måtta, och inte bara för att önska mig godis, tänkte jag med munnen full av önskade geleråttor. Ironiskt. Jag stängde igen boken och gömde den under kudden. Sedan gick jag ner till köket för att fixa lite lunch till mig själv. När jag kom ner till köket och tittade ut genom fönstret hade det till min förvåning börjat snöa. Jag älskade snön, fastän jag hatade kyla. Snön påminde mig om min favorittid på året, julen! Jag betraktade de stora snöflingorna som sakta svävade ner och smälte i samma sekund de nuddade den blöta marken. Efter att ha stirrat en stund drog jag på mig ett par stövlar och en kofta. Min hand tog tag i det kalla handtaget på dörren och tryckte ner det. Ljuset trängde sig in i den trygga hallen när dörren sakta öppnades centimeter för centimeter och världen utanför huset visade sig. Jag tog ett steg närmare mot dörren och sen ytterligare ett. En fot var ute i det fria och en ensam snöflinga landade på skon och smälte bort tills den inte syntes mer. Fotsulan stod stadigt på grusgången och det knastrade när ytterligare en fot lämnade hallen.En snöflinga hann landa på mitt huvud innan det hände. Sekunden min andra fot hade lämnat hemmet hände något som jag inte hade väntat mig. När jag hade stängt dörren bakom mig försvann den. Den trygga, vanliga, gråa dörren med en stor repa längst upp fanns inte mer. Jag var inte på vår tomt. Vår trygga, brungröna gräsmatta var inte marken där mina fötter stod längre. Det lilla äppelträdet med några ensamma oätbara äpplen som försökte hänga kvar vid grenarna fanns inte i naturen jag såg. Allt det som alltid funnits där, allt jag var trygg med var borta. Buskarna, bilen, gungställningen, Bills gamla vante som vi glömde ute för några veckor sedan, allt det var inte där jag var längre. Jag var någon helt annanstans. Någonstans jag aldrig hade varit förut, någonstans där ingenting var tryggt längre. Ingenting fanns som jag kunde jag titta på och låta minnena komma tillbaka och göra mig trygg. Inget här hade jag sett eller rört vid förut. Jag var i ett främmande land, och jag visste inte hur jag skulle ta mig tillbaka.

När jag hade hämtat mig lite från den enorma chocken kunde jag tänka klart. Jag stod blixtstilla medan paniken och oron vällde upp som en våg inom mig. Jag blev nästan illamående och kunde känna världen gunga till. Jag ställde mig stadigt på marken och tog det djupaste andetag jag någonsin hade tagit. Jag blundade i några sekunder och öppnade ögonen igen. Vågen av oro hade förvandlats till en tsunami av oro och panik. Världen gungade till ytterligare en gång och jag gnuggade mig hårt i ögonen. Jag ville försäkra mig om att detta verkligen hände. Att allt det trygga verkligen var borta. Att min verklighet var borta. Att den bruna gräsmattan under mig hade övergått till ett stengolv. Alla mina tankar bestod av frågor. Det fanns så lite jag förstod och så mycket jag inte förstod. Tusen frågor cirkulerade i huvudet och blev till en enda röra av oklarhet och förvirring. Det var som om tusen små personer i min hjärna behövde svar på sina frågor, och krävde att jag hade ett enda svar som skulle besvara allt. Men det var jag som hade frågorna och jag behövde svaren. Tillslut övergick tsunamin av panik till en liten våg av oro igen. Jag kände mig mest förvirrad och tittade runt omkring mig. Jag befann mig på ett torg. När jag tittade runt var det nästan helt tomt. En ensam brunn stod mitt på torget. Det liksom lyste om den, ett tunt, svagt sken strålade från den. En vattendroppe föll ner i brunnen och jag kunde höra det enda hit. Det ensamma ljudet av droppen som mötte vattnet ekade och fyllde torget med ett ensamt ljud. Man blev ledsen av det oändliga, men ensamma droppljudet. Ljudet tog bort de glada tankarna som fyllde mig med glädje. Jag tittade runt omkring mig. Jag kunde inte komma ut från torget på något sätt, jag var fångad. Jag var fångad i ett oändligt torg. Vart jag än kollade fortsatte torget så långt ögat kunde nå. Hur långt jag än försökte springa skulle jag aldrig se friheten. Hur långt jag än sprang skulle det enda som omgav mig vara ett ensamt, oändligt torg. Bakom mig var ett... Jag behövde gnugga mig i ögonen för att kolla om jag såg rätt. Ja, det gjorde jag. Bakom mig reste ett slott från marken. Torn för torn kom upp ur stenmarken och bröt sönder golvet. Stenflisor flög upp från platsen där tornen reste sig och landade bara några meter ifrån mig med en hög duns. Centimeter för centimeter kunde jag se mer av det som reste sig magiskt från marken. Tornen blev högre och högre och tillslut slutade de växa. Jag släppte blicken från de enorma tornen och lät blicken långsamt vandra ner istället. Slottet var ståtligt och gjort av mörk sten. Längst ner fanns en stor, mörk dörr. En ingång. Den var dekorerad av fina mönster som var inristade i den tunga järndörren. Vackra, stora fönster prydde hela slottet som fick en grå färg av stenen det var gjort av. Omöjligt att ta sig ut från, var min första tanke. Som om jag skulle bli en fånge därinne. Det var ingen bra första tanke, tänkte jag, och slöt ögonen igen för att rensa tankarna. När jag öppnade ögonen fick jag ännu en chock och flämtade till samtidigt som hela jag ryckte till. Hjärtat tog ett skutt och jag backade ett steg längre från slottet.
Jag var inte ensam här.
------------------