En helt ny värld

9.

Framför mig stod en kvinna. Hennes klänning var svart och skimrade. Kragen var lång och gick upp långt ovanför nacken. Axlarna på klänningen var stora och täckta av svarta fjädrar. Kjolen hade flera lager och kvinnan höll i den medan hon stod där. Ett rött släp hängde ungefär två meter bakom klänningen, det såg ut att vara av siden. Hon bar ett väldigt speciellt halsband. Kedjan var silverfärgad och på den hängde en silverhäst. Det var litet och matchade inte hennes övriga stil alls. Det var som om hon bar det för att det var viktigt för henne. Min blick fästes på den, jag vet inte hur men jag hade sett ett sådant halsband förut.
En stor, vacker tiara vilade på hennes huvud. Den var täckt av blodröda kristaller som glittrade så man nästan blev bländad av skenet. En svart mask av spets täckte hennes gröna ögon.
Hon såg ut att vara drottning över slottet bakom henne.
Hennes ögon var stora och gröna, som mina. De såg luriga ut och granskade mig noga. Hon hade ett litet leende på läpparna och mötte min blick. Det var inget snällt, mjukt leende. Det såg kallt och elakt ut. Jag förstod att jag inte borde lita på kvinnan. Hon tog ett steg mot mig. Ljudet av hennes klack som mötte stengolvet ekade på torget. Hon tog ytterligare ett steg, och sen ytterligare ett. Snart stod hon en knapp meter framför mig.
- Hej vännen, sa hon med lugn och mjuk röst. Jag svarade inte. Jag stod som fastfrusen och kunde varken prata eller springa.
- Jag förstår att du måste vara lite rädd nu... Stephanie? fortsatte hon. Hur visste hon mitt namn? Jag såg att hon inte kollade på mina ögon längre, hon kollade på min tröja. Jag tittade ner för att se vad hon kollade på. Till min förvåning hade jag inte samma kläder som när jag kom hit. Jag hade en trasa till klänning på mig. Den såg hemsk ut. På klänningen satt en liten namnlapp. "457 Stephanie" stod det. Jag fattade ingenting. Varför var jag här?
- Men du måste komma med mig nu, Steph. Fortsatte hon igen. Ytterligare en som kallar mig Steph, tänkte jag. Mina andetag var ojämna och skakiga, likaså mina steg. Drottningen sträckte ut ena handen för att visa att jag skulle ta den. Jag stapplade fram till henne och tog försiktigt hennes kalla hand. Hennes skor ekade när vi gick mot den ståtliga ingången och hennes grepp om min hand var stadigt och jag kunde inte komma ut ur det. Vi kom närmre och närmre ingången och drottningens steg ekade högre och högre. Stegen var det enda som hördes på det oändliga torget.
Hennes lugna, mjuka röst fortsatte prata.
- Så, Stephanie. Jag vet att du har en dagbok, en väldigt speciell en enligt dig skulle jag tro? Mitt hjärta slog en volt. Hur visste hon det? Förstås, tänkte jag. Det var ju därför jag var här! Men varför? "Varför" hade varit ungefär det enda ordet i mitt ordförråd den senaste halvtimmen. Nu välkomnade jag även ordet "hur" till mitt stora ordförråd. Jag svarade inte på drottningens fråga utan stirrade rakt fram i den mörka korridoren vi passerade.
- I alla fall... fortsatte drottningen. Mitt namn är Jacqueline, jag är, som du säkerligen kan förstå, drotttning över denna värld du nu befinner dig i. Du kallar mig drottningen, inget annat, förstått? Mitt hjärta slog ännu en volt när drottningen presenterade hennes namn. Jauqueline... precis som jag hette i min dagdröm. Jag struntade ännu en gång i att svara på hennes självklara frågor och fortsatte stirra ut i korridoren som fortfarande inte var slut.
- Jag förstår att du är förvirrad just nu, Stephanie. Därför är vi påväg till ett ställe där du kan hitta svaren du söker. Drottningen tvärstannade och nu såg jag att vi befann oss vid en dörr, lika ståtlig som den vi kom in genom. Hon gjorde en gest med handen och dörrarna svängdes plötsligt upp.
Jag hade aldrig sett något liknande. Jo, hemma när tallriken diskade sig av sig själv. Det var enda gången. Jag kände ett obehagligt styng av hemlängtan när jag tänkte på platsen där den händelsen hade inträffat. Hemma. Jag hade bara varit här i någon halvtimme, men det kändes som en oändlighet lika stor som torget, eller större. Längtan och svek var de värsta känslorna i världen. De var så starka att de kunde bli en stor del av ens personlighet. Det var sådana känslor man inte kunde ignorera och låtsas vara glad istället. Om man försökte, stod det som skrivet i pannan på en. "Jag har blivit sviken". Jag hade sett folk som blivit svikna, eller hade en stor längtan efter någon eller något. Man beter sig annorlunda då. Ibland bara en kort period, eller om man hade otur, en hel livstid. När jag tänkte så kunde jag skymta tsunamin av panik komma tillbaka. Jag ville inte få en livstid i fängelset Längtan. Därför behövde jag komma härifrån, jag behövde komma hem. Jag kunde inte tänka klart, det enda jag ville var att komma hem. Det var som om det inte var värt att leva om jag inte fick komma hem. Så deprimerande var det här oändliga slottet, med den oändliga korridoren, på det oändliga torget. Jag fick panik och slet mig från drottningens grepp. Jag hann springa ungefär två meter innan det tog stopp. Mina ben var bokstavligt talat som fastfrusna på golvet. Jag kämpade och kämpade, men desto mer jag kämpade, desto hårdare blev jag fastfrusen i det ekande golvet. Allt i det här oändliga landet ekade verkade det som. Inte konstigt, det var svårt att få något oändligt att inte eka.
Jag tittade bakom mig. Mina ögon mötte drottningen som stod och flinade mot mig.
Vad gulligt av dig. Försöker fly, sa hon med ett litet elakt skratt. Nu var det ingen tvekan om det, den här kvinnan var ond. Hon gjorde ännu en gest med handen och jag kände något som drog i mig. Inget fanns framför mig, men det inget drog mig närmre mot drottningen. Jag kände ilskan bubbla inom mig. Varför hände detta mig? Det hade uppenbarligen med dagboken att göra, men varför?
- Jag kan se att du har många obesvarade frågor. det var drottningens röst som avbröt mina tankar. Det var som om hon nyss hade läst dem och visste exakt vilka frågor jag hade. Så om du vill ha några svar kan du sluta försöka göra det omöjliga, att fly, och du lyda mig istället och kliva in i rummet, fortsatte hon. Jag slängde en arg blick på henne och tvekade innan jag klev in i rummet. Vad hindrade mig från att gå in dit egentligen? Frågade jag mig själv och kunde komma på minst 100 saker som hindrade mig. Men jag kunde också komma på en bra anledning att ta risken och lita på drottningen. Jag behövde få svar på mina frågor. Tydligen tyckte jag att den ensamma anledningen var bra nog, för i nästa sekund var mina fötter påväg mot rummet. Jag tror inte min hjärna var helt med på vad som hände, om jag skulle gå in eller inte. Men fötterna tvekade inte, och när jag väl var inne fanns det ingen återvändo.
Mina kropp lämnade den oändliga korridoren och steg in i rummet.
Rummet var inte alls lika hemskt som jag hade tänkt mig. En öppen spis låg längst bort i rummet och en eld brann inuti den. Framför elden fanns två fåtöljer. När jag kom närmre såg jag att någon satt i ena fåtöljen. Jag flämtade till när jag såg vem som satt där. Och det var inget okänt ansikte jag såg. Det var ett väldigt välkänt ansikte, men man kände knappt igen det längre.