En helt ny värld

13.

Jag tittade frågande på drottningen.
- Kom, sa hon bara och drog med mig mot ingången. Med snabba, nervösa steg förflyttade vi oss genom den långa korridoren. Jag sneglade på drottningen då och då, och jag kunde märka hur nervös hon verkade. Jag tog mod till mig och öppnade munnen.
- Varför... varför funkade... Drottningen avbröt mig.
- Tyst med dig! Lyd mig nu och följ med här. Uppfattat? Hon hade en sur och bestämd ton. Jag nickade svagt på huvudet. Nu var jag rädd. Varför hade det inte funkat, varför just mig? Och varför var jag så sjukt feg att jag lämnade min allra bästa vän på det här stället bara för att få komma hem? Jag kände en klump av skuld i magen, hur kunde jag vara så självisk? Då förstod jag det, jag förstod varför jag inte kom hem när jag drack vattnet. För att komma hem var inte min största önskan, min största önskan var att få chansen att vara modig, att för en gångs skull vara hjälten. Det var mitt öde att rädda alla människor här. Frågan var bara hur, men en sak visste jag. Jag kunde inte fega ur, inte nu. Mina motvilliga ben följde nu frivilligt med drottningen. Det var nästan så att det var jag som drog med henne, inte hon som drog med mig. Jag kände hur hon kollade på mig. Ett leende började smyga sig fram på mina läppar. Det var nu eller aldrig, tänkte jag. Nu skulle jag rädda den här världen.
Vi tvärstannade så hastigt att jag nästan snubblade framåt. Drottningens hand föste in mig i ett rum. Först blev jag bländad av ljuset som uppstod sekunden jag klev in.
- Lycka till... slav. Var det sista jag hörde innan dörren smälldes igen bakom mig och drottningen försvann. Det bländande ljuset försvann så småningom och jag kunde se vart jag hade hamnat. Luften var kvav och tjock och jag hörde ett surr av dystra röster. Jag hade hamnat i någon slags by. Jag var rädd och vilsen, men jag skulle inte ge upp. Ett par sorgsna blickar vändes mot mig. Alla såg stressade ut, men uttråkade oc ledsna. Antagligen hade de alla hemlängtan, en lika stark som min. Men trots min längtan var extremt stark, var min vilja att rädda de här personerna ännu starkare. Jag själv förstod det inte riktigt, men innerst inne var det så. I alla fall om man ska lita på brunnen.
Byn var ganska fin ändå, med många pyttesmå stugor. Den var full av människor som sprang fram och tillbaka. Mitt i allt såg jag den personen jag mest av allt ville hitta. Hon såg om möjligt ännu sorgsnare ut. Jag kunde förstå det, jag hade svikit henne för bara några minuter sedan. Jag skulle gottgöra det, jag skulle få hem henne. Hon fick syn på mig och kom springandes mot mig och välkomnade mig i en stor kram. Jag blundade och andades in doften av det trygga. Snart skulle alla här få komma hem, jag skulle göra allt jag kunde, jag skulle slåss till döden tills jag klarade det här.
- Steph, du är här... hörde jag Tilda viska i mitt hår.
- Det är klart jag är, viskade jag tillbaka