En helt ny värld

10.

Mörka, tydliga ringar syntes under hennes ögon, som var sorgsna. Hennes ögon som brukade vara fulla av glädje och liv hade blivit mörka och tomma. De så ut som ett oändligt hål av sorgsenhet. Precis som torget och korridoren i det här landet. Jag tog ett steg närmre och tänkte noga efter. Kunde det verkligen vara hon, eller hade drottningen trollat fram en illusion av henne? Jag hade ju skrivit om henne i min dagbok. Men varför göra så att hon ser så sorgsen och tom ut? Samtidigt som jag ville tro att det var en illusion kunde jag inte tro på det. Hon såg så verklig ut, inte ens drottningen kan trolla fram en så verklig illusion. Jag är säker på att jag skulle veta om hon var äkta eller inte, människor har liksom en sådan känsla naturligt. Jag tog ett steg till. Jo, det var Tilda som satt i fåtöljen. Riktiga Tilda. Mitt ansikte fick genast ett sorgset, medlidande uttryck. Inte ett förvånat uttryck. Ingenting här kunde förvåna mig längre, kändes det som. Det enda jag kände var medlidande, tomhet och av någon anledning, en hemsk skuldkänsla. Jag vet att det inte var mitt fel att Tilda var fångad här, men jag önskar att jag kunde gjort mer. Jag visste inte om det då, men jag kände mig skyldig för att jag inte hjälpte henne, stoppade henne från att skriva ner fler önskningar i boken. Och också en skuldkänsla över att jag var sur på henne, att jag aldrig ville prata med henne igen, utan att jag visste att det var omöjligt att få prata med henne igen. Att det inte alls var hennes fel, eller beslut att bara flytta ifrån sådär. Jag stod som förstenad en lång stund innan jag kramade henne hårt och länge. Tilda var som en syster för mig, och även om vi inte hade träffats på flera månader kändes det inte som om vi inte hade glidit isär alls. Varje dag som gick, varje dag vi inte träffades, borde vi ha glidit isär mer och mer. Glömt bort varandra mer och mer. Men inte med Tilda. Även om vi inte hade träffats på hur länge som helst hade vår vänskap inte blivit mindre eller svagare. Den hade tvärtom blivit starkade på något sätt, jag vet inte varför. Kanske för att vi hade varandra nu, i det här okända stället. Vi var de enda tryggheterna vi hade. Varandra var allt vi hade här.
När jag äntligen fick krama henne kändes det som att återförenas med sin andra halva. En tår föll ner för min kind. Jag var inte ensam här, jag var här med min syster. Min hemlängtan blev en smula mindre, men jag kände fortfarande en enorm, obeskrivlig saknad efter allt det trygga. Det hade inte förändrats. Men nu fanns det en sak här som var tryggt. Allt var inte okänt, otryggt. Tack vare det kändes det som om någon tog bort en liten, liten bit av min hemlängtan och satte dit en liten bit trygghet. Tilda. Jag lossade långsamt greppet om henne efter en lång stund. Jag tittade åter igen på hennes sorgsna ansikte. Plötsligt slog det mig att Tilda hade tvingats spendera nio månader på det här stället. Nu förstod jag verkligen hur hemskt stället var. Hur det kan göra den gladaste människan jag känner tom och sorgsen. Hur det kan göra de piggaste, vackraste ögonen till ett par tomma, oändliga och sorgsna ögon. Hon hade blivit smalare också. Benen syntes tydligt, hon såg så liten och svag ut.
Jag klarade inte det här. Jag klarade inte min enorma hemlängtan, min rädsla, min skuldkänsla för att Tilda hade hamnat här. Jag klarade inte att vara hjälten, det hade jag aldrig gjort. jag är den tjejen som smälter in i min tråkiga men trygga hemstad. Jag smälter in bland det gråa precis som alla andra. Förutom Alex. Tanken bara attackerade mitt huvud, Alex. Alex var inte grå, han smälte inte in i det tråkiga, gråa havet av likadana människor. Det hade jag tänkt enda sen jag träffade honom. Innerst inne trodde jag av hela mitt hjärta på det han hade sagt om att inte skriva någon önskan i boken, jag ville bara inte erkänna det för mig själv. Jag var för upptagen med att smälta in i det gråa havet. Jag trodde att det var boken som skulle hjälpa mig men det var Alex. Det var alltid Alex, hur kunde jag inte se det? Allt stod klart för mig nu, jag behövde vara hjälten nu, det visste jag. Men hur, hur skulle en helt vanlig person i det gråa havet av helt vanliga människor kunna bli en hjälte helt plötsligt?

-----------------

Ifall ni inte kommer ihåg, Tilda var Stephs bästa vän innan hon "flyttade" (kom till den nya världen).
Om någon läser den här berättelsen får ni jättegärna kommentera och rösta!
Och alla delarna än så länge har jag lagt upp idag, eftersom jag har skrivit på den här ett tag på datorn men aldrig lagt upp den ;) Så jag skriver inte såhär snabbt på en dag hahah :P
Men nu ska jag försöka lägga upp delar varje eller varannan dag, antagligen oftare nu när det snart är jullov! :)