En helt ny värld

12.

- Jaså... Följ med mig.
Jag slängde en blick på rummet bakom mig. Det var borta. Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Jag ville bara sätta mig ner och låta tårarna forsa ner, tömma hela kroppen på varje tår. Jag ville hem till mitt vanliga, tråkiga och trygga liv.
Våra steg ekade i slottskorridoren och efter en stund närmade vi oss samma dörr som vi kom in genom. Den som ledde till det torget jag först hade hamnat på. Drottningen gjorde en gest och dörren flög upp. Jag kunde skymta brunnen en bit bort. En droppe hördes och jag fylldes med en sorgsen, obeskrivlig känsla i hela kroppen. Jag rös till och drottningen sneglade åt mitt håll. Hon var såklart inte berörd av ljudet. Hon hade antagligen hört det så många gånger, stått på det oändliga torget så många gånger, väntandes på att en ny fånge skulle dyka upp. Hon var säkert så van vid den sorgsna känslan att det var någon speciell känsla alls.
Vi rörde oss mot brunnen. Droppe för droppe gjorde mig mer och mer sorgsen, tills jag blev van vid det, vid känslan. Till slut stod vi framför brunnen.
- Drick. Jag kollade förvånat på drottningen. Jag planerade inte att dricka det där vattnet. Om bara ljudet gjorde mig deprimerad, vad skulle då själva vattnet göra med mig? Drottningen märkte min reaktion och fortsatte.
- Vill du hem får du dricka. Vattnet uppfyller din sanna önskan. Och just nu anar jag att det är att få komma hem, inte sant?
Hon hade rätt. Jag behövde lita på henne nu, det var mitt enda val. Min sanna önskan var, precis som hon anade, att få komma hem. Jag behövde göra det här. Med skakande händer närmade jag mig vattnet. Det var mörkt och jag kunde se min spegelbild i det. Mina kupade händer nuddade spegelbilden och den förstördes. Vattnet var isande kallt i mina händer men jag ignorerade det. Jag behövde dricka det på en gång så vattnet inte skulle hinna rinna ut ur händerna. Innan jag hann tänka längre än så hade jag svalt vattnet. Det var en konstig känsla, obeskrivlig. Det var som någon sorts uppenbarelse. Jag slöt ögonen men blev så förskräckt av bilden jag såg så jag öppnade ögonen snabbt igen. Jag hade sett ett grått hav.
Till min förvåning stod jag fortfarande kvar på torget. Drottningen såg förskräckt ut. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att drottningen skulle kunna bli något annat än säker och lugn. Nu var hon definitivt rädd, men för vad?