Lämna mig inte nu

Kapitel 15

Alex kollar allvarligt på mig, jag ser på hans ögon att han är rädd. "Alex, är du okej?" frågar jag honom, mamma kollar också allvarligt på mig och jag frågar honom en gång till.

"Alex är du okej?" fast med en lite mer oroande röst. Han får ögon kontakt med mig och sedan säger han: "Mamma" med ögonen fast klistrade i mina. "Mamma vad?" frågar jag honom. "Hon har krockat " svarar han mig.

Jag blir lik blek och går snabbt fram och kramar honom medan mamma tar bil nycklarna och springer ut till bilen, jag släpper honom och går efter mamma. "Mamma, vänta, vi följer med" säger jag.
"Nej gumman, du måste stanna här med Alex jag åker till Madelen, vänta här och om någon ringer efter alex så pratar du, låt honom inte oroa sig, okej?" får jag snabbt till svar innan jag ser mamma åka iväg.

Jag springer in till Alex som står helt stilla och har inte flyttat blicken ännu. Jag tar hans hand och leder honom mot vardagsrummet. Jag sätter mig ner och inte förens då börjar alex gråta. "Tänk om det har hänt något med mamma!" Säger han och jag drar ner honom i soffan och kramar honom hårt. "Du..säg inte så, allt kommer ordna sig, jag lovar" viskar jag mot hans öra. "Jag hann aldrig" säger han tyst men jag hör honom. Jag uppfattar bara inte vad han menar...

Efter ett litet tag så sitter jag i soffan med Alex liggandes ner med huvudet på mina lår medan jag leker lite med hans hår. Jag tror faktiskt att han har somnat men är inte helt säker, jag känner hur något vibrerar konstant i min ficka så jag tar upp mobilen och ser att det är mamma som ringer mig.

"Hallå" säger jag. "Hej älskling, hur går det, är han okej?" frågar mamma.
"Ja han har somnat nu förmodligen, och vi har inte direkt snackat så mycket om det så ja.." svarar jag henne.
"Okej" säger mamma.
"Hur är det med Madelen?" avbryter jag. "Ja ehm, hon har varit med i en bil olycka och hon ligger just nu i koma och ja.." säger mamma.

"Hon är rätt så tilltygad" tillägger mamma.
"Jaha oj... När kommer du hem?" frågar jag henne.
"Gumman, dom här koma attackerna kan ta flera veckor att vakna ifrån och det är en ganska bra bit ifrån sjukhuset och hemma och jag är den enda vuxna här just nu så jag är rädd att jag måste stanna på sjukhuset" svarar hon mig.

"Jaha, men Alex då?" frågar jag sedan.
"Vad då alex?" frågar mamma.
"Ja vart ska han vara då?" frågar jag ännu en gång.
"Jaha, ja han kan ju inte vara själv direkt så ni två får vara hemma hos oss tills Madelen vaknar igen" svarar mamma.
"Okej" säger jag tyst.
"Gumman jag måste gå nu, jag älskar dig, var försiktiga" säger hon innan hon lägger på. "Jag äl..-" fortsätter Jag men hon lägger på innan jag sa min mening klart.

Jag kollar ner på Alex och innan jag vet ordet av reser han sig och flyttar till den andra sidan av soffan, långt ifrån mig, jag kollar frågande på honom. "Jag känner mig lite dum, och jag vill inte att du ska se mig så här" får jag som svar.

Jag försöker le lite tryggt men misslyckas, jag flyttar lite närmare honom, sedan pussar jag honom från armarna och upp mot hans mjuka läppar. Han besvarar inte kyssen men han puttar ändå inte bort mig så jag fortsätter. "Tack" säger han bara innan han går upp till mitt rum.

Jag går inte efter, han kanske vill vara ensam lite, men efter en kvart klarar jag inte att vänta på honom så jag går upp mot mitt rum där jag ser Alex på min säng fast med ryggen mot mig. Jag går närmre och sedan lägger jag mig på sängen med brösten mot hans rygg och armarna runt honom jag känner hans andetag. Han vänder sig om mot mig, jag ler och han ler, sedan kysser han mig, länge.

Jag avbryter allt och kollar på honom skräckslaget innan jag säger "ENZO!!" "shit, jag måste rasta enzo" tilläger jag innan jag åker upp ur sängen och springer ner. Jag släpper ut Enzo i trädgården medan jag själv lämnar balkongsdörren öppen så han kan komma in igen, sedan går jag upp till Alex igen och går in i rummet. "Alex, upp med dig och ta en dusch" säger jag vänligt och han reser sig upp och går mot badrummet men innan han lämnar rummet säger han "tack för trösten" och går sedan ut till badrummet.

Jag går ner och ser Enzo sitta på soffan så jag går mot trädgårdsdörren för att stänga den. När jag vänder mig om ser jag Alex med en vit handduk virad runt midjan, det är absolut inte bara det jag ser utan jag ser också hans vältränade kropp. Jag bara står där som ett fån och glor på honom innan han börjar skratta lite. Jag kommer på mig själv med öppen mun som om jag tänkte säga något och innan jag vet ordet att har jag rodnat som en tomat. Och förstår då att det är mig som han skrattar åt.

Jag vill säga någonting men jag kan inte få ut ett ord så medan jag försöker prata ser jag Alex gå upp mot mitt rum. Jag vill så gärna följa efter men det får jag inte. "Nej sam, du är stark, du fixar detta!" Intalar jag mig själv i mitt huvud men det hjälper inte för hur som helst rör sig mina fötter upp mot rummet. Jag stannar utanför dörren en stund, sen öppnar jag dörren och går in och där står han. Jag vet inte vad jag håller på med, men jag går fram till honom och kysser honom och helt plötsligt är jag upptryckt mot väggen med benen omkring Alex midja medan vi grov hånglar.

Jag vill inte sluta men jag kan heller inte fortsätta, jag vill ha honom, jag vill att han ska ge mig kärlek, och jag vill ge honom kärlek. Det är så många tankar i mitt huvud just nu och så många röster. Hans händer förs upp mot mina bröst och jag blir nervös, och det är då jag känner det, han har fått stånd. Jag vill inte säga nej som förra gången men jag är så osäker, detta är liksom första gången och jag vill bara spy.

Jag puttar bort honom lite och står på mina ben igen. Han kollar på mig och jag kollar ner på golvet, han kommer fram till mig och rättar till mitt huvud så jag kollar på honom och sa.
"Det är lungt, jag är försiktig" med en lugnande röst. "Jaa men det är inte det" säger jag nervöst.
"Vad är det då?" frågar han. "Jag är... asså det är...." säger jag men avbryts av honom. "Första gången? Jag vet" säger han jag kollar undrande på honom.
"Imorse frågade jag din mamma om du hade haft någon pojkvän innan och hon sa att jag var den första.." säger han.

"Men...." hinner jag säga innan jag avbryts igen. "Sam, lita på mig. Jag skulle aldrig göra dig illa med meningen, jag är försiktig, jag lovar, litar du på mig?" säger han.
"Ja... Ja det gör jag, jag litar på dig men..." säger jag.
"Men vad?" frågar han.
"Men jag kanske inte litar på mig själv riktigt" svarar jag honom. "Jag kanske bara förstör det, och plus hur vet jag att du inte bara tänker lämna mig sen, jag vill bara inte förstöra detta för oss" tilläger jag, han kommer fram och kramar mig hårt, sedan kysser han mig på pannan.