Lämna mig inte nu

Kapitel 35

SAMANTHAS PERSPEKTIV:

Jag vaknar upp av att jag har så sjukt ont i huvudet. Jag sträcker på mig, ställer mig sedan upp och går till spegeln. Usch. Uschuschuschusch! Som jag ser ut alltså! Ser ut som att jag har rullat mitt ansikte i lera eller något. Jag måste duscha, jag vet att jag sa att jag inte skulle men hallå, det är ju så äckligt.
Jag kollar längre ner och min blick fastnar vid magen... Den har börjat puta ut, konstigt att jag inte märkte det igår. Fast det ser mer ut som att jag har gått upp några kilo.

Jag lägger en hand över och smeker magen. Det finns ett litet barn inuti mig. Ett oönskat och oväntat barn. Ska jag behålla det? Ska Jag inte behålla det? Jag vet inte... Det var såå mycket enklare när jag trodde Alex ville behålla det.
"Så bebis... Ska jag döda dig eller inte?" Det gör ont i hjärtat när jag bara säger ordet döda.

"Hm..." Säger jag.
"Jag tror du och jag kan få ett bra liv. Utan din pappa som är en idiot" tillägger jag och smeker magen.
"Hur som helst måste jag duscha nu, så kom" säger jag. Som om det hade ett annat val? Den är ju inuti min mage... När jag öppnar dörren möts jag av mamma.
"Oh shit!" Säger hon och flämtar till.
"Vadå påstår du att jag är ful?" Säger jag surt.
"Nejnej! Absolut inte, du är alltid vacker!" Säger hon snabbt.
"Jajaja, jag och bebis Ska gå och duscha nu" säger Jag och viftar med händerna.
"Det låter som en bra idé" säger hon och nickar.

Jag går förbi henne och in till badrummet. Jag tvättar mitt ansikte med tvål först och borstar tänderna. Sedan tänker jag gå in i duschen, men då ändrar jag mig eftersom jag vill lägga mig i badkaret istället. Så Jag går till badrummet därnere, duschar först sedan fyller jag den med vatten och häller i badskum och badsalt och hoppar i när badkaret är fyllt.

Nu står jag framför spegeln och tittar på mig själv i bara underkläder. Hur kunde detta hända? Varför lät jag honom? Jag fattar bara inte... Jag är ung, jag borde gå ut och ha kul. Inte sitta och ta hand om ett barn. Jag sätter mig på golvet och suckar. Helt plötsligt knackar det på dörren.
"Kom in" ropar jag.

Mamma kommer in och kollar på mig. Ett litet leende växer på henne när hon kollar på min mage.
"Jag har med mackor till dig" säger hon mjukt.
"Du måste äta, lilla bebisen också" tillägger hon.
"Jag vet inte om jag vill ha lilla bebisen" säger jag och suckar.
"Du väljer själv... Och kom ihåg att jag alltid finns här vid din sida oavsett vad" säger hon, lägger mackorna på golvet och går iväg.

Jag kollar på mackorna och inte förens då känner jag hur hungrig jag är. Min mage börjar låta, det låter som om den har inte fått mat på flera timmar. Vilket stämmer också ju. Då kan jag inte motstå att inte äta, så jag tar en macka och börjar äta samtidigt som jag går in i garderoben för att klä på mig.

ALEXS PERSPEKTIV:

Jag vaknar av att Erik kallar på mig.
"Alex"
"Aaaalex"
Är det jag hör så jag öppnar mina ögon och ser Erik bredvid mig.
"Äntligen!" Utbrister han.
"Trodde du hade dött eller något min lilla alle boy" säger han och skrattar och jag hänger med i skrattet.

"Äru hungrig eller" frågar han och jag rycker på axlarna.
"Du rycker alltid på dina axlar jue! Kom nu så drar vi och äter" säger han och skakar på mig.
"Okej, okej" säger jag och stiger upp.

Vi går ut till köket och tar fram det som finns, bröd, pålägg, flingor osv. Jag tar en skål och en sked, häller upp lite flingor och häller mjölk över. Jag skyfflar i mig det snabbt, jag äter väldigt snabbt.

"Äeee vafan har du inte ätit på flera dagar eller?" Säger Erik och kollar på mig.
"Jodå" säger jag och skrattar.
"Du äter snabbare än... Än... Äsch!" Säger han och viftar på händerna.
"Vad är klockan?" Frågar jag.
Erik kollar på sin mobil och mumlar något ohörbart. Jag orkar inte fråga igen så jag bara säger okej.

Efter ett tag är jag utomhus och ringer till Samantha. Hon förtjänar att veta sanningen. Jag måste berätta varför så hon inte tror att jag inte älskar henne. Efter några sekunder kommer Jag till röstbrevlådan och då lägger jag på.

Jag kollar upp och ser att molnen är alldeles mörka och då känner jag att det börjar regna. Jag sträcker ut händerna och känner regnet piska mot handflatan, ansiktet.. Överallt. Jag gillar det, det piskar väldigt hårt. Jag förtjänar det. Jag suckar och börjar gå mot Samantha.

Först går jag sakta men då ser jag Någon utanför Samanthas hus sittandes på trottoarkanten. Vad gör hen ute nu när det regnar så mycket? Jag ökar farten även om jag ser väldigt dåligt eftersom det regnar så mycket. När jag är bara några meter ifrån ser Jag vem det är. Det är Samantha! Jag slänger mig fram framför henne men hon lyfter inte ens sin blick.

"Vad gör du?!" Skriker jag för att överrösta regnet. Hon snyftar till.
"Du kommer bli förkyld!" Skriker jag.
"Kom så går vi in!" Tillägger Jag.
"Jag vill inte!" Piper hon. Då bär Jag henne in till huset och hjälper henne ta av dom blöta kläderna eftersom hon inte gör det själv. Hon bara kollar rakt fram och hela hennes kropp skakar. Jag stoppar Med allt. Min blick fastnar vid magen. Den putar ut... Samantha märker att Jag kollar på hennes mage sedan går hon ut från sitt rum, jag orkar inte följa med så jag stannar här.

Hon kommer tillbaka påklädd och med killkläder.
"Här" säger hon och räcker fram kläderna.
"Tack" säger jag tyst, tar emot kläderna och hon nickar som svars. Sedan går hon ner. Jag tar på mig dom andra kläderna och går nerför trapporna och in till vardagsrummet.

"Vad gör du här?" Frågar hon och stirrar rakt fram.
"Jag kom hit för att förklara varför Jag tycker vi inte borde behålla barnet" säger jag tyst och sätter mig bredvid henne på soffan. Hon nickar och jag berättar för henne. Under tiden jag berättar möter hon inte ens min blick men hon nickar.

"Jag hade en lillasyster" säger hon helt plötsligt.
"Hon dog... Hon, jag och pappa var med i en bilolycka. Jag och pappa var dom som klara sig. Hon var bara 6 år. Jag var 8. Vi alla var lyckliga, vi var en lycklig familj... Men efter krocken börja mamma och pappa bråka och ja... Det ledde till att dom skiljdes." Säger hon med en skakig röst.

Jag vet inte ens vad Jag ska säga... Jag är alldeles chockad. Att hon inte ens har sagt något om det här?
"Åh Samantha... Jag beklagar sorgen" säger jag ledset.

"Vet du vad?" Säger hon och kollar äntligen upp på mig.
"Nä vad?" Undrar jag.
"Jag tänker behålla det" säger hon och inte förens då märker jag att tårar rinner nerför hennes kinder. Jag vill bara pussa bort dom. Jag vill inte se henne gråta.
"Men..." Säger jag.
"Du vet att jag inte kan!" Säger jag och blir besviken och arg.
"Räkna inte med att jag ska finnas där då!" Säger jag och ställer mig upp och går mot hallen, denna gången stannar inte Samantha utan hon följer efter mig.

Hon drar tag i mig, jag vill inte vända mig eftersom jag vet att hon gråter och jag klarar inte av att se det. Jag rycker åt min hand och går sedan mot dörren när jag äntligen är i hallen.
"Alex!" Säger hon och försöker stoppa mig men jag stannar inte för en sekund.

När jag öppnar ytterdörren ser jag att det regnar. Fortfarande. Fan. Skitsamma tänker jag och går ut.
"Lämna mig inte nu!" Skriker hon efter mig och det stinger till i hjärtat. Orden ekar i mitt huvud. Jag är påväg att lämna henne...

~~~~~~

I'm back bitchezzz!
Gah va mycket jag har saknat att skriva! Men iallafall. Jag har redigerat vissa kapitlen då dom behövde det, det värsta är när det har ändrats på tidsformen/tempus! Jag blir alldeles galen hahah men ska fixa till några idag igen såå ja. Jag har såå ont i rumpan, jag dödade en långben. Nu undrar ni säkert varför har du ont i rumpan för det? Jo det var så att Jag borstade tänderna och då Såg jag sån där långben eller vad dom än kallas och heter nu så tänkte jag döda den eftersom den kom till mig sen gick den iväg osv. Så jag går in i duschen (ja den var där och jag hade precis duschat) och dödar den men sen när jag går tillbaka halkar jag och pang bom! It's called carma. Gör inte samma misstag som mig. Bli inte en mördare, ni kommer ångra det. Jag ångrar det. Men jag hatar alla sorters insekter, speciellt spindlar 😖😷
Men jaja, shit va ni är gulliga!! Så mycket som ni röstar och kommenterar, ni är för söta. Och nu är vi uppe i 34 k eller vad? Jag har glömt men aja. Helt sjukt, tack så mycket! Hoppas det blir bara mer och mer ☺️
Hoppas ni har en underbar dag!
Kram
Emma <3