Lämna mig inte nu

Kapitel 51

SAMANTHAS PERSPEKTIV:

Jag vet helt ärligt talat inte hur jag mår... Jag känner mig alldeles tom, svag och maktlös. Men jag kan ändå inte gråta över vad som har hänt. Mickan och dom kom och besökte mig för fem dagar sen, dom är så söta och snälla, mitt rum är fyllt med blommor som håller på att vissna och godis som jag inte hunnit att äta upp. Plus den lilla söta vita nallen.

Jag fokuserar på den vita dörren som Alex nyss använt. Han gick hem för att duscha, vilket jag kan förstå för han har inte lämnat sjukhuset ända sen vi kom hit. Mina andetag är konstigt nog väldigt lugna och jag tycker det låter ganska skönt. Jag behöver ta det lugnt...

Jag sätter mig på kanten av sängen och vinglar med mina ben. Plötsligt ställer jag mig upp på mina svaga ben och först känns det som dom ska vikas men jag går ändå mot den vita dörren och öppnar den.

Sjukhusklänningen sitter fortfarande mjukt mot min kropp och hänger nertill knäna. Jag kollar på mina strumpor som har kossor på sig och skakar på mitt huvud, Alex satte på mig dom. Bättre än ingenting antar jag. Jag tar tag i det kalla silvriga handtaget och öppnar dörren. Jag går igenom hallen, och det är inte så många där.

Jag vet inte vart jag ska gå men jag bara går. Jag kommer sedan på att det var en dum idé eftersom tankarna tar bara över och jag försöker att skjuta undan dom men det går inte. En våg med sorg sköljer mig och jag börjar snyfta tyst för mig själv och går lite snabbare.

Jag har ingen aning vad klockan är heller, men eftersom mörkret börjar lägga sig så antar jag att det börjar bli kväll. Jag rundar och finns det samma sak, bara rum. Jag har ingen ork till att gå längre så jag böjer mig ner och sätter mig på golvet och lutar mig mot väggen.

Mitt blonda hår faller framför mitt ansikte men det skiter jag i och istället ritar jag hjärtan med mitt högra pekfinger på golvet och låter vänstra vila på mitt knä. Jag tar upp mitt pekfinger och ser att det har blivit smutsigt då jag drog mitt finger mot golvet. Jag torkar det på min sjukhusklänning utan att bry mig om att den blir smutsig. Jag kollar upp och kollar rakt framför mig. Folk kollar snett på mig men ingen säger något, dom tror säkert att jag har blivit galen. En mor och en son går förbi mig och mamman drar undan sin pojke och byter sida med honom så att hon går bredvid mig. Jag vill inte vara såhär, jag ville inte något av detta.

Imorgon ska jag hem och jag längtar så, men jag undrar varför dom ens håller mig kvar? Jag klarar mig bra ju... Dom är så jobbiga, dom checkar till mig hela tiden och skickar hit en psykolog eftersom "det är bra att prata om det" men varenda gång han kommer hit är jag bara tyst. Så vad är det löna att skicka honom till mig? Jag vill inte prata med någon. Jag vill bara bort...

Jag kommer fortfarande inte ihåg vad som hände, jag ville inte det innan men nu vill jag. Visst har Alex berättat men jag vill komma ihåg, jag vill veta vad som hände, mer noggrannare. För han har bara berättat att vi skulle ut och sen blev jag påkörd, sen säger han att han vill inte prata mer om det.

Helt plötsligt hör jag ett par fotsteg bakom mig som fyller hela hallen och studsar fram och tillbaka mellan väggarna och ekar. "Där är du ju" säger en kvinnoröst, sätter sig på huk framför mig och ler mjukt. Jag sa ju det, jag får aldrig vara ifred. Det är en av mina sjuksköterskor Martina, som sitter framför mig. "Du kan inte bara smita iväg sådär, blev nästan orolig" säger hon och jag börjar rita hjärtan med mitt pekfinger på golvet igen och bara sitter där tyst.