Lämna mig inte nu

Kapitel 32

Hon bara kollar på mig. Hon är alldeles chockad, likaså är jag. Hon öppnar sin mun och stänger den igen, om och om igen. Hon vet inte vad hon ska säga. Inte jag heller. Men något kan hon väl säga? Men nej. Hon kollar bara på mig med ett uttryckslöst ansikte. Jag snyftar och tar bort tårarna med baksidan av handen. Mina ögon är ömma och kinderna svider.
"O... Okej" säger hon lugnt.
"Va?" Frågar jag och snyftar.
"Okej" upprepar hon och skakar på huvudet. Jag begriper inte. Jag är gravid och det ända hon säger är okej? Jag nyper mig själv för att vara säker på att jag inte drömmer men nej. Jag känner den svidande smärtan efter sekunder.

"Tänker du behålla det?" Frågar hon.
Jag blir alldeles förvirrad, varför är hon så lugn?!
"Jag vet inte" säger jag och lägger armbågarna på låren och stödjer mitt huvud med mina händer.
"Vad tycker du?" Frågar jag och suckar.
"Du gör vad du vill" säger hon.
"Tror du att du kan ha ett barn? Tror du att du kan ge den leksaker, kläder, mat, blöjor och så vidare? Klarar du av att byta om?..." Är det sista jag hör för jag vill inte höra mer, min mage bildas till en klump och lungorna, strupen ... Allt snörs ihop.

Jag reser mig upp. Mina fötter går nerför trappan och jag slänger på mig en kofta och ett par skor. Jag hör mamma ropa efter mig men hon kommer förstå mig, jag behöver tänka lite. Dessutom har jag med mobilen. Jag går ut genom ytterdörren och slänger igen dörren bakom mig. Luften är klar och frisk. Vädret idag är väldigt dåligt idag, det är grått och mulet. Passar perfekt till mitt humör. Hela mig menar jag. Jag bara går och går, vart vet jag inte. Jag går förbi en bro, först tänkte jag kasta mig därifrån men nej. Det tänker jag inte göra, hur dåligt jag än mår. Sedan kommer jag fram till parken, som vanligt. Alla minnen tränger fram, han kysste mig här.. Sa att han älskar mig och sedan tar han en annan tjej hit. Kul.

Det gör ont men jag får inte fram några tårar, mina ögon är tunga som bly. Jag sätter mig på en bänk, lutar bakåt och stoppar händerna i fickorna. Jag kan väl bara blunda en liten stund? Inget kommer hända. Så jag gör det. Men då tänker jag någon lägga en hand på min axel och snabbt puttar jag bort den och vänder mig om.
"Vilka reflexer du har" säger hon och kollar chockat på mig.
"Du skrämde skiten ur mig Felicia" utbrister jag och lägger handen på pannan och den andra på midjan.
Hon ger ifrån sig ett litet skratt och jag faller in i skrattet. Även om jag vill bara boxa skiten ur henne.
"Så vad gör du här?" Säger hon och kollar nerifrån och upp på mig.
"Äsch behövde bara komma ifrån." Säger jag och rycker på axlarna som om jag inte brydde mig.
"Okej men mår du bra liksom efter... Ja du vet" säger hon och ger mig sorgsen blick.

Ja... Hur mår jag? Jag mår skit.
Det spelar ingen roll för jag tänker inte visa mig svag, jag tänker inte göra det. Så jag tvingar fram ett leende.
"Bra" säger jag.
Hon höjer på ena ögonbrynet.
"Sanningen tack." Säger hon och lägger sina armar i kors.
"Äsch, vem bryr sig liksom ellerhur?" Säger jag och känner tårarna tränga fram.
"Jag vet att du ljuger" säger hon och då kommer tårarna fram. Fan.
"Kom hit" säger hon och sträcker ut sina armar.
Jag slänger mig fram i hennes famn och kramar om henne. Jag snyftar så högt så att jag får ont i huvudet. Men precis då slutar jag tvärt. En ilska bubblar inom mig istället.
"Kom" säger Felicia och ser på mig.
"Jag vet vart vi ska gå" säger hon och drar iväg mig.

ALEXS PERSPEKTIV:

Jag har varit här hos mamma ganska länge. Det var längesen jag var hos henne... Jag saknar henne så mycket. Det gör nästan ont i hjärtat av att bara tänka på henne. Jag har sån huvudvärk alltså, huvudet dunkar som in i helvete. Jag reser mig upp, håller mamma en sista gång innan jag går ut.

Jag vet inte hur jag känner när det kommer till Samantha.. Jag menar. Ska hon ens behålla barnet? Jag vet inte. Men jag kan garantera att jag inte skulle vara en bra pappa, det finns så många anledningar till varför jag tror men det är bäst jag sparar dom för Samantha. Därför måste jag samla ihop mig och gå dit. Om hon ska behålla barnet tror jag att jag ska lämna henne.

Allt är så mörkt ute, fast luften är frisk. Jag går en långsam väg så jag ska veta vad jag ska säga till henne innan jag kommer dit. Jag kan ju bara inte poppa upp och inte vad jag ska säga? Eller? Jag tror hon hade kastat ut mig igen. Kanske. Jag vet inte. Som vanligt... Vad vet jag egentligen? Men ja.. Vad ska jag säga till henne? Att hon kan inte behålla barnet? Att hon borde göra abort? Det är i alla fall vad jag tycker. Jag skulle inte klara av att vara pappa.

Jag hinner inte tänka så mycket mer innan jag är framme. Wow. Det gick snabbt... Och jag har inte tänkt ut vad jag ska säga. Jag går upp för stentrapporna sen knackar jag på dörren. Det tar ett tag innan någon öppnar men det är inte Samantha som öppnar. Det är hennes mamma och hon ser trött ut.
"Kom in" säger hon trött.
"Är Samantha hemma eller?" Säger jag samtidigt som jag går in och tar av mig koftan.
"Hon är inte hemma" säger hon och kollar konstigt på mig.
"Jaha.." Säger jag kort och snabbt.
Vart är hon då? Ska jag fråga henne?
"Vart gick hon då?" frågar jag.

Hon rycker på axlarna och lutar sig mot väggen.
"Jag vet inte" säger hon.
"Jag trodde hon var med dig eller kanske något" säger hon.
Jag får direkt en dålig magkänsla och ryser till. Tänk om hon gör något dumt? Tänk om hon är i fara? Men varför bryr jag mig så jäkla mycket? Jag vet inte.
Men jag har ingen bra känsla.
~~~~

Hallå på er!
Vet att uppdateringen har varit lite dålig på senaste tiden men vi försöker verkligen. 😊
Men i alla fall skrev jag inte så mycket men ja, hoppas det räcker... Att praoa på dagis är inte det lättaste måste jag säga. Man blir verkligen trött alltså. Men ja. Hoppas ni hade en bra dag och att det fortsätter så.
Puss och kram
- Emma