Lämna mig inte nu

Kapitel 49

ALEXS PERSPEKTIV:

ALLT kan försvinna på ett ögonblick. Din glädje, dina vänner, hela ditt liv. Det kan försvinna på en dag. En timme. En minut. En sekund. Ett ord. Ett val. Ett steg.

Samantha tog ett steg. En sekund. Det var hennes misstag. Hennes livs misstag. Ett skrik smiter undan från hennes läppar. Ett hemskt och skärande skrik som får hela mitt blodomlopp bli till is. Ett sånt skrik som får att håret på din arm att knottra till sig.

Bilen kör i fullfart, hon hinner inte ens röra på sig. Jag bara skriker rakt ut, jag vet inte vad jag skriker. På något sätt försöker jag varna henne, men det är som att orden inte kommer ut. Hon slungas fram flera meter och landar hårt på marken. Det hör man men det är inte något man vill höra. Men bilen stannar inte ens utan bara fortsätter köra vidare.

Jag kan inte andas, det är som all luft gick ur mig. Jag tappar andan. Jag kan inte röra på mig. Allt är mitt fel. Jag borde ligga där istället. Jag förtjänar det, stackars Samantha har inte gjort något fel! Jag borde ligga där och Inte Samantha!

Folk börjar springa fram och tillbaka till Samantha, dom skriker efter ambulans och folk fumlar efter deras mobiler. Min hjärna stänger av allt. Jag kan inte höra folket även om Jag vet att dom pratar med mig. Jag kan inte se dom nu längre. Jag vet inte om dom ens står kvar.

Samantha är död. Det är det första som dyker upp i mitt huvud. Helt plötsligt väcks jag till liv igen. Jag kollar bort mot Samantha och springer dit. Hon ligger där alldeles livlös, blåslagen, sönderslagen, mörbultad. Folket omkring mig pratar med mig, rör mig men det är som att dom inte ens finns där.

Jag tar griper tag i hennes slappa hand och sedan griper paniken tag i mig. Man kan inte se hennes ansikte eftersom det är så mycket blod. Jag böjer mig ner och viskar förlåt i hennes öra och kysser henne. Jag får en metallsmak i min mun men jag bryr mig inte om det. Jag vill inte kolla om hon andas eller inte. Jag vill inte. Jag vågar inte. Hon måste överleva detta.

Ambulansen kommer i fullfart, lägger henne på en bår och bär in henne i ambulansen. Jag följer med henne i ambulansen och sitter och håller hennes hand under hela resan. Kvinnan som står bredvid mig pratar med mig samtidigt som hon fixar Samantha.

Hon är alldeles blodig i ansiktet och det får mig nästan att spy. Trots att jag inte kan se så mycket ser jag ändå att hon är blek. Jag tar tag i hennes slappa hand som hänger över kanten och snyftar. "Det kommer ordna sig" säger kvinnan och stryker mig på ryggen. Men det känns bara som att hon ljuger, hur ska allt ordna sig efter något sådant här?

Vi är framme och dom bär varsamt ner båren och skyndar sig mot entrén. Jag springer efter dom och försöker hålla mig till det tempot dom går i. Mina ben känns alldeles slappa men samtidigt tunga som betong. Hur kunde allting vända så snabbt? På ett ögonblick? Det är helt sjukt.

Jag följer med dom två våningar upp och så långt som jag kan men sen säger en doktor att jag inte kan följa med nu längre och måste vänta. Det gör mig galen för jag vill se henne men jag sätter mig ändå utanför och väntar.

Anastasias perspektiv:

Jag och Henrik Sitter i vardagsrummet med Lisa som kom precis efter när Samantha stack. Vi har precis ätit mat och ska kolla på en film.
"Vilken film vill ni kolla på?" Frågar jag.
"Jag vet jag vet!" Säger Lisa Och räcker upp handen.
"Vi kollar på Barbie!" Utropar hon och jag kan inte låta bli att skratta. Det får mig att tänka på Stephanie, hon älskade Barbie... Jag saknar Stephanie Så mycket.