Lämna mig inte nu

Kapitel 42

SAMANTHAS PERSPEKTIV:

Det blir som ett eko i mitt huvud. Hur ska detta gå nu då? Gillar jag henne på det sättet? Jag vet inte. "Felicia..." Säger jag. "Jag klarar inte av det" säger hon och reser sig upp. Men hallå du kan ju inte bara gå?!

Jag tänker inte gå efter henne. Jag har verkligen ingen lust, jag får prata med senare eller något. Efter skolan eller något.

Jag vet inte om jag ska skratta, gråta eller skrika. Säg mig vad ska man göra när din bästavän har fallit för dig när hon vet redan att du är kär i någon Annan och är gravid med den du är kär i? Fast den du är kär i vill inte ha dig eller ditt barn? Ja säg mig.

Inte så enkelt att svara på det va? Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag som trodde att allt skulle bli bättre när jag kom hem, men det blev fanimej bara värre. Jag vill åka hem... Till L.A. Till pappa. Till Amy... Även om hon har inte ringt eller sms:at tillbaka.

Jag tar upp min mobil från nattduksbordet som låg på laddning och skriver in lösenordet. Jag går in bland kontakter och ringer till Amy. Hon borde ändå svara, liksom klockan är 21:31 här och då borde det vara 12.31 där.

Efter ett tag kommer Jag till röstbrevlådan. Hon behöver inte mig längre tydligen... Men jag behöver henne. Så himla typiskt, när man väl behöver alla vid sin sida finns ingen där.

Jag går nerför trapporna och in i köket för att leta efter något att äta. Jag är så sugen på något, dock vet jag inte vad. Jag öppnar kylskåpet och letar. "Letar du efter något speciellt?" Frågar mamma som är bakom mig.

Jag vänder mig om och kollar på henne, hon står lutad mot väggen och betraktar mig. "Jag... Är sugen på något" säger jag och rycker på axlarna. "Som vadå?" Frågar hon och jag rotar i kylskåpet igen. Min blick fastnar på jordgubbskrämen. Jag tar den och visar den till mamma. "Jordgubbskräm" säger jag och hon nickar.

-

"Sa du verkligen så?" Skrattar mamma när vi ligger i hennes säng och jag berättar om Jenny. "Japp! Du skulle ha sett deras reaktioner" skrattar jag och mamma skrattar med mig. Jag trodde mamma skulle ta detta dåligt, liksom att hon skulle bli arg eller något fast sen kom Jag på att det är mamma. Hon skulle inte bli arg för något sådant.

"Hur mår Alex?" Mitt skratt dog bort. "Inte vet jag... Vi pratar inte" mumlar Jag och rör om min jordgubbskräm i skålen. "Har du besökt Madelen något då?" Frågar jag snabbt. "Jo, ja det har jag..." Säger hon och drar handen igenom håret.

"Så..?" Säger jag så att hon ska fortsätta. "Ja.. Hon.. Lever. Men jag vet dock inte om hon kommer klara sig... Alex besöker inte henne lika mycket längre" mumlar hon och klappar Enzo som ligger i hennes famn och jag tystnar. Hon saknar henne. Det vet jag...  

"Kan jag få sova här med dig och Enzo?" Frågar jag och Enzo kollar på mig, troligtvis för att jag sa hans namn. "Javisst" säger mamma vänligt och jag pustar ut. Jag vill inte sova ensam.

Idag skiter jag i att byta om eller borsta tänderna. Så jag lägger skålen på nattduksbordet och kryper under täcket och låter sömnen ta över.

FELICIAS PERSPEKTIV:

"Lunchdags!" Säger läraren högt och alla lägger sina pennor på bordet och läraren samlar in alla proven.