Lämna mig inte nu

kapitel 50

Samanthas perspektiv :

Min mage. Mitt barn. Mitt och Alex barn. Åh! Gode gud snälla säg att barnet är okej, och att allt kommer bli som förut. Tänker jag snabbt för mig själv. Jag kollar på sjuksköterskan som står framför mig och det går några sekunder.

Jag grips av panik och försöker rycka av mig alla sladdar som är kopplade till min halvt levande och halvt döda kropp. "MITT BARN!" skriker jag ut. Sköterskan håller fast mig så att jag inte kan gå. Hon kramar mig och hyschar mig. "SLÄPP MIG!!" skriker jag gråtandes. "Det är okej, andas in och ut" säger hon lugnande. "SLÄPP!" skriker jag ut ännu högre och försöker att ta mig ur hennes grepp.

Jag är så arg. Jag är arg på sköterskan som vägrar släppa mig. Jag är arg på den jävla människan som körde på mig. Jag är arg på pappa för att han ens skickade hit mig. Men till mesta dels så är jag så jävla arg på mig själv. Hur kunde jag vara så oförsiktig. Jag menar kom igen. Man lärde sig att kolla på båda sidorna av vägen innan man går över den i typ förskolan.

Alex perspektiv :

Efter ett tag har Sam lugnat ner sig och sjuksystern kallar in doktorn och han förklarar vad som har hänt med barnet. Jag har vetat det i två dagar nu och jag har så jävla mycket ångest. Varför varna jag inte henne? Varför gick jag inte med henne?

Folk bah "aa gick ni inte tillsammans?" man bah "nä jag knöt skorna och nu ligger min värld på sjukhuset". Bra där Alex. Doktorn förklarar att Sam har goda chanser att klara sig men barnet... Barnet har inte det. Sam brister ut i tårar och börjar skrika. "NEEEEEJ!" skriker hon och gråter ut i sina händer. Doktorn säger att alla borde gå ut och låta henne vara ensam ett tag. Sam bara sitter där med ryggen mjukt mot ett par tjocka kuddar som är lutade mot väggen och gråter.

Varför gick allt så snabbt? Varför skulle hon bli påkörd ens? Varför straffar gud alltid de oskyldiga människorna? Jag går ut ur rummet och låter Samantha få gråta ifred.

Anastasias perspektiv :

Efter att jag hade ringt Anthony och förklarat vad som hade hänt så bråka vi lite. Om att jag inte hade ansvar över vår dotter och att jag är alldeles för snäll mot henne. Jag är på väg hem. Jag kör fort. Jag parkerar och slänger ut mig ur bilen. Jag springer in och slänger av mig mina skor.

Jag går direkt till mitt rum och slänger mig ner i sängen. Jag suckar djupt och kramar åt en kudde när jag börjar känna att gråtet kommer fram. Min mobil ringer så jag kollar vem det är. Min chef. "Hej Anastasia det är Monica din chef" säger hon pigg och glatt.
"Ja, Hej Monica, jo du min dotter Samantha har råkat ut för en olycka och har nu hamnat på sjukhus. Jag tror du förstår att jag inte kan komma till jobbet på ett tag men jag ska försöka jobba lite hemifrån" sa jag men en trött och dyster röst.

"Jaha... jag förstår, men krya på din dotter" säger hon lite tystare än innan. " Tack " mumlar jag innan jag lägger på. Jag kastar ner mobilen på golvet och hoppas att den går i sönder. Som tur är har Samantha inte blivit så grovt skadad men ändå tillräckligt för att få henne att förlora sitt barn. Hon har två spruckna revben, hennes ena finger är helt böjt (läkarna tror att hon har landat på det fingret när hon flög iväg), vänstra armen bruten och har slagit i bakhuvudet ett rejält slag. Men förutom det så har hon inte skadats. Läkarna säger att om en vecka kommer hon vara tillräckligt bra i skick för att få komma hem igen.

Mickans perspektiv :

Igår kväll fick jag ett samtal utav Alex. Han berättade att Samantha hade råkat ut för en olycka och har hamnat på sjukhus. Jag blev genast jätte orolig men han sa att allt var bra. Han bad mig att ringa och berätta till tjejerna då han inte kunde stå ute och ringa massa samtal hela tiden och jag gjorde som han sa. Men hon har klarat sig, läkarna sa att hon lever. Fast inte hennes barn, det blev missfall.