Lämna mig inte nu

Kapitel 52

SAMANTHAS PERSPEKTIV:

Hemma. Jag drar in doften som jag inte har känt på dagar nu och njuter. Äntligen är jag hemma. Jag vänder mig mot mamma och Alex och dom ser spända och glada ut. Men jag ser en gnutta av orolighet i deras ögon som jag vill ta bort. Jag vill inte att dom ska oroa sig för mig hela tiden...

Plötsligt kommer en stor vit pälsboll som hoppar på mig och jag faller omkull med ett leende på läpparna. "Enzo!" Skrattar jag med en pipig röst och kramar om honom. Mamma och Alex springer direkt till mig och kollar på mig med stressade ansikten. "Är du okej?" Frågar Alex och jag suckar. Jag kan knappast skratta längre utan att dom hoppar till och kollar till mig.
"Ja" försöker jag säga samtidigt som Enzo slickar mig i ansiktet.

Jag reser på mig med hjälp av Alex och mamma och av ren vana- torkar jag bort smutset med min ena hand på mina kläder. Imorgon ska jag ta av gipset, då har jag haft den i två veckor. Det är en kort tid men eftersom jag skadade inte det så allvarlig ska jag ta av. Det har kliat jättemycket under tiden och det har drivit mig till vansinne, men jag har vant mig vid det.

"Jag går upp" säger jag och går upp för trappan. Strax efter hör jag fotsteg efter mig och när jag väl är uppe känner jag en arm slingra sig runt min midja. "Inte utan mig" viskar Alex i mitt öra och jag skrattar lågt.

Vi går in på mitt rum och slänger oss på min säng och kollar in i varandras ögon. Han har så fina gröna ögon. "Jag älskar dig" säger han samtidigt som han lutar in för att kyssa mig och jag gör samma sak. Han kysser mig mjukt och försiktigt som om jag vore ömtålig. Det är inte sådana hårda kyssar som när man vill slita av varandras kläder utan det här är mer med kärlek.

Han stryker min rygg med sin hand, sen upp till nacken och tillslut stryker han sin tumme över min kind. Jag drar mig undan och typ kramar om honom med min gipsade hand. "Jag älskar dig mer" säger jag och ler. Han skakar på huvudet och ler försiktigt mot mig. "Omöjligt" säger han och jag fnittrar lågt.

Plötsligt hör jag en smäll nerifrån och min mamma som kallar på mig. "Samantha kom ner!" Ropar hon och jag rynkar på ögonbrynen. Vad har hänt nu? Alex rycker på axlarna och vi går upp ur sängen.

Vi går sakta nedför trapporna men i hallen finns det ingen men jag ser ett par små skor och en liten rosa jacka ligga slarvigt på golvet som får mig att vilja gråta. Och sen finns det en svart jacka som hänger på krokarna och dom svarta skorna ligger ordentligt vid ingången.

Jag går in i köket där jag hör ljud ifrån och möts av mamma och Henrik som står och fixar popcorn osv. "Hej" säger jag och Alex leendes. Dom vänder på sig och Henrik hälsar glatt på mig och ger mig en kram. Alex har aldrig sett honom förut så dom skakar hand och presenterar sig själva för varann. "Lisa är i vardagsrummet ifall du undrar" säger han och jag nickar.

Jag går in vardagsrummet medan Alex är i köket och pratar med mamma och Henrik. Lisa sitter på soffan och ser väldigt fokuserad ut med sin rynkande panna när hon rotar i godispåsen. "Lisa!" Säger jag glatt och böjer mig ner och sträcker ut ena handen. Hon kollar förvirrat upp och när hon ser mig placeras ett stort leende på henne. "Samantha!" Utropar hon och springer mot mig.

Hennes blonda korta hår är uppsatta i två höga hästsvansar och hon har på sig en rosa prinsessklänning. Hon kramar om mig och jag känner hur det vrider sig i magen och hur det sticker till i hjärtat. "Visst är jag en fin prinsessa?!" Säger hon och kollar mig i ögonen och jag nickar ivrigt. "Jaa!" Säger jag och hennes leende blir ännu större och hon skrattar så sött. "Jag har saknat dig så mycket! Vart har du varit? Och vad har hänt med din arm?" Frågar hon och putar med underläppen. Ja... På sjukhuset och upplevt min värsta mardröm. "Jag har bara brutit min arm" säger jag och hon nickar och kollar på gipset.