Everything has changed - f.s

Kapitel 1 - Tillbaka till verkligheten

Kapitel 1 - Tillbaka till verkligheten

6 augusti

Solens starka strålar hade letat sig in genom de små springorna i persiennerna och jag kisade sömnigt mot fönstret. Jag lät min blick svepa över rummet och ett fagert leende sprack ut över mitt ansikte när jag insåg vart jag var. Hemma i Sverige, hemma i min egen säng. Sommaren hade varit lång, och varm. Utan några måsten eller plikter, friheten som varit välbehövd. Men nu var det dags för skolan igen, högljudda korridorer och urtråkiga lektioner. Frustrerade lärare och uppretade rektorer, trötta elever och brist på sömn. 

Jag drog handen försiktigt över nattduksbordet och fumlade upp mobilen i handen. Stora siffror prydde skärmen och lös mot mig i det redan upplysta rummet. 10.49. Jag lät mobilen falla ner mot den mjuka madrassen innan jag kastade benen över sängkanten och tassade med barfota fötter tvärs över rummet, mot garderoben. Det var inte mycket som fanns där inne, nästintill tomt. Jag krängde suckandes av en klänning från en av galgarna och kastade iväg den mot den obäddade sängen innan jag sjönk ner framför resväskorna. Med klänningen och necessären hasade jag mig sömnigt in i badrummet. Ett kvävt skratt bubblade ur mig när min blick föll över min egen reflektion och jag drog försiktigt fingrarna genom de rufsiga lockarna. Mina trötta ögon var inramade av mörka, långa ögonfransar och små fräknar dansade runt om min näsa. Håret var en aning längre och hyn en aning mörkare. Jag hade knappt växt någonting, bara några ynka centimeter, vilket man inte alls la märke till. Mot min egen förvåning såg jag kvinnligare ut, äldre. Vilket jag inte riktigt visste om det var en bra eller dålig grej, om jag såg ut som en tolvåring på mellanstadiet eller en fyrtioåring på jobbet. Helst inget av dom. Jag samlade smidigt håret i en knut mitt på huvudet och drog den urtvättade pyjamaströjan som en gång tillhört Sebastian över huvudet och drog snabbt ner klänningen över min solbrända kropp. Den var vitsvart randig och slutade strax över mina knäskålar, t-shirt ärmarna var helsvarta. Jag borstade slarvigt tänderna och skvätte kallt vatten i ansiktet innan jag vred om låset och tassade tillbaka ut i sovrummet. Jag kastade pyjamaströjan i tvättkorgen precis utanför dörren, placerade försiktigt en bandana runt om mitt huvud och granskade min reflektion i golvspegeln. Med en axelryckning snurrade jag runt och flyttade mobilen från sängen till nattduksbordet innan jag nynnandes började bädda sängen.

Lägenheten var tyst och bilarnas motorer hördes från gatorna utanför. Jag kastade äppleskrutten i soptunnan under diskkon och hoppade ner från bänken. Förra sommaren hade jag tagit beslutet att flytta ut, bo ensam och fokusera på mitt eget liv utan stökiga bröder runt om kring. Och sen dess hade jag bott här, i en liten etta på södermalm bara några kvarter från gymnasiet jag gick på.

11.08, Kian;

Kan vi ses? Vid svampen om 30?

11.08, Bella;

Sure, ses där!

"Kian!" Jag virade armarna om hans hals och pressade mjukt läpparna mot hans. "Hey" mumlade han milt mot mina läppar och lutade försiktigt pannan mot min. "Jag har saknat dig" suckade jag lyckligt och strök tummen lätt längst hans käke. "Jag har saknat dig mer, mycket mer" Jag skakade protesterande på huvudet och log snett. "Omöjligt" Hans varma bekanta läppar snuddade lätt vid min nästipp och ett svagt skratt bubblade ur mig. Jag och Kian hade varit tillsammans i snart sju månader, men om jag sagt att allt var perfekt skulle jag ljugit. Allt var inte perfekt mellan oss, det var bra, men inte perfekt. Och det var troligtvis för vad jag hade att jämföra med, med vem jag hade att jämföra honom med. Det kändes så elakt mot Kian att tänka dom tankarna som stökade runt i mitt huvud, jag hade försökt väldigt länge att låsa bort dom. Låsa in dom i ett valv långt bak i huvudet, och kasta bort nyckeln. Men det var lättare sagt än gjort, för återigen hade känslorna var så mycket starkare och krossat mina murar, och valvet smulades sönder.

För hur mycket jag än försökte intala mig själv det så visste jag att det inte var sant, Kian skulle aldrig vara som Felix. Aldrig vara min andra halva eller den jag ville spendera föralltid tillsammans med, gamla och rynkiga på en veranda tillsammans. Kian var underbar, en perfekt pojkvän som gjorde mig lycklig och som jag älskade med hela mitt hjärta men han var inte felix.

Och mot min egen vilja visste jag precis vad jag ville ha, eller snarare sagt vem jag ville ha. Och den personen jag ville ha var Felix. Misstaget jag gjort på flygplatsen för femhundrasju dagar sedan ekade under tomhet inom mig, saknaden som var vild och omöjlig att tämja. För jag hade älskat Felix, mer än vad jag älskat något annat i mitt liv. Och det gjorde jag fortfarande. 

____

Nejmen hej kära läsare.

MINE ÄR TILLBAKA! *happy dance* Jag vet, jag vet att det inte är världens bästa kapitel eller att det är så värst intressant men det kommer bli bätte i promise, det kommer hända mer. Calm ur tits för precis som 'mine' kommer den här ha många, korta kapitel. Och många enligt mig är runt 25-35.

Dundunduuuun, Bella är med Kian men älskar Felix?.. hur kommer detta sluta? ..

Lämna gärna en vote eller kommentar om ni gillat vad ni läst.

PUSS 

- Elvira