Everything has changed - f.s

Kapitel 9 - lost

Kapitel 9 - lost

Har du någonsin känt dig lost?, frustrerad över hur rörigt ditt liv är? Undrat när saker kommer bli bättre? Eller längtat efter att säga 'jag mår bra' och veta djupt inom dig att det är sant? Det har jag, Bella. Just nu känns mitt liv helt uppochner vänt, jag är lost, så jävla lost och hoppas på att någon hittar mig och hjälper mig hitta tillbaka. Visar mig vägen tillbaka. Jag är just nu i en period där jag konstant överväger om jag borde göra vad som känns bäst, eller göra vad mitt hjärta säger. Jag har flytt från saker i månader nu, stora som små. Jag tvekar konstant för att stanna upp och tänka efter om hur jag påverkar andra när jag agerar, hur andra kommer må när jag tar det stora beslutet. Flytt från mina egna känslor, försökt låsa in dom i ett valv långt bak i mitt huvud och kastat bort nyckeln. Spenderat varje vaken sekund med att försöka komma på hur jag vill leva mitt liv. Välja vilken kille jag vill spendera mitt liv med. Vem kommer hjälpa mig att hitta tillbaka?

Jag gnuggade frustrerat händerna över ansiktet och kastade iväg skrivblocket tvärs över rummet. Jag ville skrika högt och slå väggarna med knutna nävar tills det sprutade blod kring mig. Gråta tills tårarna tar slut och hjärtat känns helt igen. Tills jag känner mig komplett, med ett komplett pussel. Hjärnan jobbade på högvarv och hundratals tankar snurrade runt i mitt huvud, och nästintill varenda tanke cirkulerade kring Felix. Hans klingande skratt och varma, välkomnande ögon. Famnen som fick mig att känna mig trygg och skyddad, som om ingen någonsin skulle kunna skada mig. Han var som mitt hem, även om vi befann oss tvärs över jordklotet och borta från våra familjer kände jag mig som hemma. Två bultande hjärtan som slog för varandra, blod som pumpade genom ådorna. Att en person kunde få en att känna så mycket, en levande varelse. "Kian .. Felix .. Kian .. Felix" I mitt huvud försökte jag konstant övertyga mig själv att Kian var det rätta valet, att han skulle lyckas hålla mig lycklig resten av mitt långa liv, att han var den jag ville se väntandes vid altaret eller han jag tjutandes ville berätta för att jag bar på hans barn inom mig. Men djupt, djupt inom mig visste jag att inget av det var sant, att det hela bara var en stor lögn. För varje gång jag stängde ögonen och tänkte mig framåt i tiden, var det inte hans rynkiga ansikte jag såg eller hans grumliga ögon jag mötte. Det var Felix. "Forever and always" Viskade jag skört och fumlade på skakande händer upp mobilen från nattduksbordet. Jag svepte fingret över den upplysta skärmen och klickade förväntansfullt upp konversationen i hopp om att ett sms rullat in. Men inget hade kommit, det var bara ett tomrum under gårdagens sms. Jag suckade djupt och klickade istället upp instagram i hopp om att få tankarna på något annat. Uttråkat skrollade jag igenom de tusentals bilder som strömmat in över min skärm, till mestadels bilder på översminkade tjejer med alldeles för lite kläder. Innan jag reagerat på vad jag gjort dök ett flertals bekanta bilder upp på min skärm. Bilderna fick varma tårar att välla upp i ögonen och skärmen blev fort suddig. Just den bilden som lös mot mig var tagen bara några sekunder efter Felix sagt de tre orden till mig, tårar rullade ner längst mina kinder och ett stort, glädjefyllt leende lekte på mina läppar. Hans armar var virade kring min midja och läpparna var pressade mot min panna. Båda såg så lyckliga ut, med blanka ögon och leenden som skrek av eufori. Jag ville spola tillbaka i tiden, till just den stunden och memorera varje detalj. Vilken nyans hans ögon hade just då, hur fort hans hjärta slog eller hur lyckliga vi var. Något som förvånade mig var att bilden var upplagd på fansidan för bara några ynka dagar sedan, tre för att vara exakt. Med texten 'I thought it would last forever' under. "Det gjorde jag också, tro mig det t-trodde jag också" Muttrade jag och svepte tröjärmen under ögonen. "Jag ville att det skulle v-vara föralltid"

Jag satt hela natten lutad mot väggen på mitt kala parkettgolv och stirrade ut i tomma intet. Jag kände mig tom, jag kände mig krossad och förstörd. Misslyckad, att jag ens tänkte såhär fick mig att äcklat grimasera. Att mitt hjärta bultade för någon annan kille än min pojkvän, fick mig att vilja krypa ner under täcket och aldrig komma tillbaka upp. Det kändes som jag föll isär inombords i väntan på att något skulle hjälpa mig fatta det rätta beslutet. Som väntan på regnet mitt under torkan. Hela min kropp skrek ängsligt efter honom, bad och grät efter hans närhet.