Everything has changed - f.s

Kapitel 2 - Om han bara visste

Kapitel 2 – Om han bara visste

Solen hade börjat gå ner och himmeln lyste av en orange nyans över mig. Jag sparkade till en sten framför mig på gatan och fingrade försiktigt med mitt rufsiga hår. Klockan var strax över tio och varm luft låg fortfarande över Stockholms gator. Ett gäng skrattande killar svängde ut framför mig på gatan och jag log svagt. Det var knappt en vecka kvar av sommarlovet, en vecka kvar innan jag började sista året på gymnasiet. Ett högt skratt ekade över gatorna och i samma sekund som det fyllde mina öron stannade jag tvärt. Det var inte förens skrattet vibrerat över gatan som jag insett vilka det var som gick några meter framför mig och pratade obekymrat om allt möjligt. Felix, Oscar, Ogge och Omar. Jag drog smidigt upp luvan över mitt huvud och gick raskt med huvud sänkt förbi dom. ”Se mig inte, se mig inte” viskade jag lågt för mig själv och svängde runt hörnet på lägenhetshuset. Jag kastade ett orolig blick över axeln och bet mig hårt i läppen. Hjärtat bultade hårt i bröstkorgen och en obehaglig känsla letade sig upp längst min ryggrad.

Det var längesedan jag hört deras skratt, deras munterhet som alltid brukade smitta av sig. Jag hade inte sett någon av dem på över ett år, eller jo – Oscar en gång på tunnelbanan precis innan sommarlovet började. Jag hade skyndat mig iväg genom folkmassan och försökt dölja ansiktet bakom lockarna.

-

Jag kröp ner under duntäcket, begravde näsan i kudden och virade täcket närmare kring min kropp. Ljuset från gatlyktorna lyste upp rummets golv och kvävda bilmotorer hördes från vägen. Ett flertals tankar snurrade runt i mitt huvud och jag suckade frustrerat med rynkade ögonbryn. Jag bet mig tveksamt i läppen innan jag med klumpiga händer fumlade upp mobilen och tryckte upp instagram och sökte på Felix Sandman. Hundratals bilder fyllde min skärm och jag skrollade sakta igenom mängden. Ett bekant ansikte med ett välkänt leende och mjuka ögon. En bild fastnade vid min syn och jag klickade tvekande upp den. ’Jag träffade Felix Sandman och hans flickvän Lovisa på tunnelbanan innan! Omg så lycklig, dom är sjukt söta tillsammans’ Ett leende ansikte inramat av blonda lockar stod bredvid Felix med armen kring hans midja och en svart hatt över huvudet. Jag knep hårt ihop ögonen och lät mobilen glida ur mina händer och ner på madrassen. Lovisa. Henne hade jag träffat ett flertals gånger tillsammans med Felix under den perioden vi fortfarande var tillsammans, en charmig tjej med strålande ögon och stora blonda lockar. Jag grimaserade ner i kudden och suckade djupt. Jag blinkade frenetiskt för att hålla tårarna borta och gnuggade frustrerat händerna över ansiktet. En tung, mörk känsla spred sig inom mig när jag såg dom tillsammans och gåshuden reste sig på mina bara armar. ”Varför känner jag såg här?” Viskade jag svagt och torkade bort tårarna som sipprat ner för mina kinder. Skuldkänslorna ekade inom mig och nya tårar vällde upp i ögonen i samma sekund som en snyftning smet ur mig. Jag stirrade med brännande ögon upp i det vita taket och greppade hårt om täcket. Jag hoppade chockat till när ett dovt ljud fyllde mina öron och mobilen lyste upp bredvid mig i täcket.

23.37, Ebba;

Jag hoppas verkligen inte du sover, gå och öppna din dörr!

Jag gled oförstående av sängen och svepte den fluffiga filten runt om min kropp innan jag sakta styrde stegen ut i hallen. Jag vred om låset på dörren och puttade försiktigt upp den. ”Överraskning!” Ett bekant leende ansikte fyllde min syn och jag torkade fort bort tårarna som rann längst mina kinder. ”V-va gör du här?” Mumlade jag lågt och pressade fram ett mjukt leende. ”Jag tänkte överrask-.. Har du gråtit?” Hon släppte trunken på golvet och stirrade med oroliga ögon ner på mig. ”Vad är det? Är du okej?” Jag ruskade frenetiskt på huvudet och virade armarna kring hennes taniga figur. ”Jag såg honom, jag såg Felix”

”Om han bara visste” Viskade jag milt och lutade huvudet mot hennes axel med slutna ögon. ”Om han bara visste hur mycket jag fortfarande älskar honom” Jag pillade rastlöst med änden på filten och mumlade lågt ner i hennes axel. ”Är det sant att han har ny flickvän?” Jag nickade stint. ”Me-men vad känner du för kian då?” Jag visste knappt själv svaret på frågan hon ställt mig. Jag visste på ett ungefär vad jag kände, jag kände något för Kian. Men något som inte alls var lika starkt för det som Felix. ”J-jag vet inte riktigt” Suckade jag. ”Du måste berätta det för honom, annars kommer du göra det så mycket värre” Konstaterade hon milt och strök mig försiktigt över kinden. ”Jag vet, jag vet. Men jag vill inte krossa hans hjärta”

”Men du älskar Felix, och du vet själv att du aldrig kommer älska Kian så mycket”

___

NEJMEN HEJ!

Jag vet att det var en evighet sen jag senast uppdaterade här men too be honest har jag varit så *piip* upptagen, jag har ju varit sjuk en hel del & missat prov så har behövt göra 7 stycken förra veckan + läxor. Såååå ni förstår nog att jag inte haft ork eller tid att skriva. Men nu har ni kapitel två. 

Lämna gärna en vote eller kommentar om ni gillade det:*

PUSS

- Elvira