Everything has changed - f.s

Kapitel 4 - Var det verkligen såhär jag skulle träffa honom igen?

Kapitel 4 – Var det verkligen såhär jag skulle träffa honom igen?

12.05, pappa;

God morgon! Kan du snälla hämta Will och Stina på base vid två? Det vore jätte snällt! Jag och Martina kommer vara borta på jobb tills klockan fyra, klarar du dig?

12.06, Bella;

Jag antar att det är okej:) Jag tar med dom hit sen så kan ni komma förbi här och hämta dom när ni är klara, stressa inte jag klarar mig!

-

Jag petade upp solglasögonen som kasat ner på min näsa och rätade till blomkransen över mitt utsläppta hår. Klockan var strax efter ett och solens strålar brände mot mina bara ben. Jag grimaserade när en rund man i keps rusade förbi mig med en väska över axeln och en liten flicka med stora lockar sittandes över hans höft. ”Ursäkta!” Flämtade han ursäktandes och kastade en generad blick på mig över axeln. ”Det är okej” Mumlade jag och log svagt innan jag försvann längre bort i folkmassan med blicken sänkt. Jag skymtade den bekanta byggnaden några meter bort och ökade raskt stegen över vägen. En röd skylt med texten ’base23’ prydde den bruna dubbeldörren och ett fagert leende sprack ut över mina läppar. Jag dansade fortfarande här ibland, inte ofta men ibland. Jag puttade upp dom tunga trädörrarna med båda händerna och klev längre in i byggnaden. Klockan närmade sig halv och jag sjönk lättat ner på en bänk utanför danssalen där syskonen höll till.

Pappa och Martina gifte sig den sommaren jag och Felix gjorde slut, och in flyttade två fem åringar och en nästintill främmande kvinna. Jag stod inte ut speciellt länge med tjutande leksaker spridda runt om i huset och stod inte ut med att behöva göra svanhopp över varenda liten sak för att inte krossa dom. Två livliga tvillingar på fem år med alldels för mycket energi är inte att leka med.

Dörren till danslokalen flög upp och muntra barn rusade ut med öppna armar för att välkomna deras väntande föräldrar. Jag puttade mig upp från bänken och väntade leendes på att två bekanta ansikten skulle dyka upp. ”Titta Will, Bella är här” Tjöt Stina högt och gestikulerade vilt med armarna mot mig. Hennes ljusa lockar dansade runt hennes rosiga ansikte och de mörka ögonen glittrade. ”Hey hörni!” Fyra armar slöt sig runt om mina ben och jag sjönk skrattandes ner på knä framför dom. ”Ska vi med dig hem?” Mumlade William nyfiket och lyfte ansiktet från min axel med ett stort leende på läpparna. Den kala platsen där framtanden skulle finnas fick mig direkt att le och jag nickade nästintill lika exalterat. ”Kan vi inte äta glass först? Snälla?” suckade Stina bedjande och putade påfrestande ut med underläppen. ”Ah .. visst” Jag gnuggade retsamt handen över hennes uppsatta hår och ett högt skratt bubblade ur mig när hon morskt skakade av sig min hand. ”Ska vi sova hos dig? Kan vi inte det snälla?” Jag ruskade sakta på huvudet och hjälpte henne på med jeansjackan. ”Mamma och pappa hämtar er vid fyra, om två timmar”

”Bella, dom där killarna du visade en bild på .. dom går där” Muttrade William nonchalant och pekade längre bort i korridoren över min axel med en frånvarande min över ansiktet. ”Jag ser dom också” Konstaterade Stina muntert och nickade exalterat. Jag lyfte blicken från Williams svarta converse och följde deras blickar längre bort. Lutade mot en vägg stod fyra killar, högt skrattandes med stora leenden på läpparna och utstickande stil. Jag kastade upp deras gemensamma ryggsäck högre upp på min axel och reste mig upp från golvet med huvudet sänkt. ”Det är ju han, Felix!” Jag spände blicken i henne och ruskade på huvudet. ”Du borde inte ens komma ihåg det” Påpekade jag lågt och bet mig hårt i läppen.

Jag flätade samman mina fingar med Williams och sneglade skeptiskt åt sidan där Stina bara för en sekund sedan stått. ”Vart tog hon vägen?” Mumlade jag förvirrat och lät blicken svepa över lokalen runt oss. ”Där” jag svor lågt för mig själv och grimaserade irriterat innan jag tog ett djupt andetag och mot min egen vilja styrde stegen längre bort i korridoren. Hon stod med ett lurigt leende på läpparna och pratade obekymrat med killarna som leendes stirrade ner på den lilla flickan. Var det verkligen så här det var meningen att jag skulle springa in i Felix igen? Helvete. ”Uh .. Stina, du får inte bara gå sådär! Du gjorde mig orolig!” Väste jag lågt. Killarnas muntra blickar lyftes från hennes lockiga huvud och de stirrade chockat upp på mig. ”Bella?”

______

DUNDUNDUUUUUN, CLIFFHANGER HAH. 

DOM MÖTS IGEN, OCH VAD KOMMER HÄNDA?!

Min hand gör ont, baii:*

hoppas ni gillade det, och ni vet vad ni ska göra om ni gjorde det!

PUSS

- Elvira