Kapitel 11 - Det kommer alltid vara du
Hela natten hade jag vridit och vänt på mig i sängen med gråten i halsen och tårar i ögonen. Varje gång jag tittat ut genom fönstret hade jag mött samma kompakta mörker och stjärnorna som stod högt på himmeln runt den vita bollen, gång efter gång. Kroppen hade skakat av snyftningar och kudden har dränkts av färska tårar. "Jag kan inte ljuga längre" Viskade jag tungt ner i dunkudden. "Jag kan inte hålla kvar honom" Jag gled på ostadiga ben av sängen och hasade mig fram till badrummet. Jag tvättade förtvivlat bort alla spår efter tårar och samlade håret i en slarvig knut mitt på huvudet. Digitalklockan på nattduksbordet blinkade i rött mot mig. 08.03. Jag drog pyjamaströjan över huvudet och ålade mig i ett par högmidjade jeans med hål på knäna. Frustrerat rotade jag runt i garderoben innan jag tillslut beslöt mig för en superman hoodie i blått, Felixs hoodie. Jag snörade på mig ett par svarta dr martens boots och tryckte besvärat ner mobilen i bakfickan. "Jag måste göra det här" med klumpen i halsen rusade jag ner för stentrapporna och ut på gatorna. Jag kippade tungt efter andan och styrde bestämt stegen mot närmaste busshållsplats. Jag kan inte göra det här.
"V-va? Vad gör du här?" Muttrade Kian sömnigt och gnuggade tröjärmen över ögonen. Återigen vällde varma tårar upp i ögonen och jag stirrade sorgset upp på honom. Leendet på hans läppar falnade när han mötte mina blanka, tårfyllda ögon och rynkan i pannan djupnade. "Vad är det? Är du okej?" Han såg nästintill panikslagen ut när hans långa armar slöt sig kring min kropp och han drog mig tät intill sig. "N-nej, nej" Jag ålade mig ur hans grepp och backade ifrån hans förvirrade gestalt med tårar strömmandes ner för kinderna och händerna uppdragna framför mig. "Vad är det?" Jag skakade frenetiskt på huvudet och drog frustrerat bort tårarna över kinderna. Det var som om något klickade i hans huvud, ögonen mörknade och förkrossat drog han fingrarna genom håret. "Det är Felix, eller hur?" Jag kippade panikslaget efter andan och snurrade sökandes runt i hallen efter ytterdörren. Det stack ut i fingrarna och ångesten kom krypandes längst min ryggrad. Som om väggarna föll in över mig och krossade min kropp. Jag grät hejdlöst ner i händerna och trampade på stället i försök att lugna ner dom stressade andetagen som smet ur mig. "Hey, hey andas" mumlade Kian milt och sjönk ner på knä framför mig där jag nu satt tillbakalutad mot väggen. "Sch .. djupa andetag" mumlade han lugnande och stirrade förskräckt ner på mig. "J-jag kan inte göra det här längre" viskade jag och lyfte blicken från golvet. "Du tänker gå tillbaka till Felix" mumlade han lågt och två tårar sipprade ner längst hans kind. "De-det har alltid varit Felix .." Hans röst var skör och låg samtidigt som tår efter tår rullade ner för hans likbleka kinder. "Jag ä-älskar dig K-kian .. det gör jag v-verkligen men j-jag vill inte s-såra dig längre för jag v-vet att Felix är d-den jag vill ha" Jag strök honom varsamt över kinden med tummen och ignorerade tårarna som strömmade ner för mina egna kinder. Jag visste att det var nu jag förlorade honom, krossade hans hjärta i miljontals bitar genom att välja Felix över honom. Jag kunde nästintill höra kraschet i hans bröst och se smärtan sprida sig över hans ansikte. "D-det har alltid varit F-felix" Snyftade han och stirrade stint in i väggen med tårar forsandes ner för kinderna och knutna nävar placerade i knät. "Ki-kian jag har allid ä-älskat dig, men jag k-kan inte dölja det l-längre .. j-jag älskar f-fortfarande honom" mumlade jag. "D-det här är inte kärlek .. k-kanske om jag träffat d-dig först .. i en a-annan tid .. och i en annan v-värld .. men jag kan i-inte påverka h-hur mycket jag ä-älskar honom .. förlåt, förlåt, förlåt" Det var som om allt gick i slowmotion, ett öronbedövade tjut smet ur min mun när hans knutna näve slog emot väggen över mitt huvud och jag stirrade förskräckt upp på honom. Ett högt krasch fyllde mina öron och glasbitar flög ner över oss. Jag var som fastfrusen, inte riktigt medveten om vad som precis hänt. Blod droppade ner över mina byxor och jag stirrade stint upp på hans blodiga näve. "Är d-det så h-här det känns a-att få ett krossat hjärta?" Morrade han förargat och svepte frustrerat bort tårarna som rullade ner längst hans kinder. Han såg förkrossad ut, arg och förkrossad. "Som om man ska s-spricka? Att man vill slå s-sönder allt i sin n-närhet?" Jag satt som fastfrusen på golvet och stirrade på blodet som droppe efter droppe snuddade vid mina svarta byxor. Tusentals små bitar av glaset från vasen vid hallbordet låg utspridda runtom oss, jag lyfte försiktigt handen mot min kind och kved lågt när mina fingrar snuddade vid ett område precis under ögat. "D-du blöder" Jag reste mig långsamt från golvet och knuffade mig förbi honom för att nå badrummet. Ett djupt blodigt sår täckte min kind, jag grimaserade svagt och strök fingret längst kinden. "ouch" När jag tassade tillbaka till hallen med en pappersbit pressad mot kinden stod Kian precis vid samma ställe, med uppspärrade ögon och vidöppen mun. "D-det var inte meningen" Jag ruskade på huvudet och knuffade mig förbi honom mot ytterdörren. "Jag älskar dig Kian, men du måste låta mig gå"
Det var Kian's tur att falla isär inombords, gråta sig till sömns varje natt med ångesten högt upp i halsen. Jag hade varit där, man kunde nästintill säga att jag fortfarande var där, arton månader senare hade jag fortfarande inte släppt mitt ex eller gått vidare, känslorna för honom var större och vildare än någonsin tidigare.
"Men tänk om jag inte kan d-det då? Om jag a-alltid kommer älska dig? Jag har a-aldrig älskat någon s-så mycket som jag älskat dig .. Jag har alltid älskat dig .. a-alltid .. även när j-jag visste att du s-skulle älska Felix mer" Jag puttade snyftandes upp dörren och rusade ner för trappan. Jag ignorerade hans höga, bedjande rop bakom mig och fortsatte ut på gatan utan att titta tillbaka. Jag visste precis vart jag skulle, vilken buss jag skulle ta och hur länge jag behövde springa från busshållsplatsen för att nå Felixs hus. Nästa buss till Värmdö rullade in framför busskuren halv elva och jag kunde knappt hålla nervositeten inne. Vad skulle jag göra? Kasta armarna kring hans nacke och kyssa hans läppar som jag så länge suktat efter?
"Bella? Hej!" Utbrast Magnus förvirrat när hans blick föll över mig. Jag bet mig tvekande i läppen och pressade fram ett fagert leende. "Är Felix hemma?" Jag steg längre in i den bekanta hallen, sparkade av mig skorna och väntade otåligt på att han skulle öppna munnen igen. "Han är på sitt rum, stannar du och äter?" Ett leende sprack ut över hans läppar och frågande höjde han ögonbrynen. "Jag vet inte än faktiskt .." Mumlade jag milt över axeln och joggade upp för den knakande trappan. Hjärtat svällde i bröstet, dunkade och expanderade som fladdrande fågelvingar samtidigt som gåshuden reste sig på mina bara armar. Jag tryckte tvekande ner handtaget och puttade försiktigt upp dörren. Där låg han, lik en ängel i skyn. "Bella? Vad gör du här?" Man kunde konstatera att han var chockad. "J-jag är här för dig" mumlade jag och drog nervöst fingrarna över ansiktet. "J-jag älskar dig också Felix .. mer än n-någonsin" Jag tog tveksamt det sista steget som vilade mellan oss och stirrade osäkert upp på honom. "Och jag t-tänker inte dölja det längre" När mina läppar snuddades vid hans välte en våg av kärlek och eufori ner över mig. Min kropp skrek och jublade av hans närhet. Jag kände mig komplett igen, alla pusselbitarna var funna och låg utplacerade framför mig. Jag ville stanna såhär föralltid, med armarna kring hans hals och läpparna pressades mot hans. "Det har a-alltid varit du" Muttrade jag mot hans läppar och kände hur tårar återigen vällde upp i ögonen. Mina läppar rörde sig desperat mot hans och i samma sekund som fjäderlätta kyssar placerades runtom min hals slog min rygg emot den nu stängda dörren. Mina fingrar drogs genom hans våta hår och hjärtat hamrade hårt i bröstkorgen. "Jag älskar dig Felix Sandman, mer än något annat"
_______
FINALLY, FELLA/BELIX IS BACK ON TRACK .. kinda ish .. Vem vet om det här förändrar något?
Jag har varit i skärgården hela helgen med två kompisar, seglat bland annat:) men nu är jag hemma & bestämde mig för att lägga upp det här kapitlet som jag skrev i torsdags .. men hade inte med mig datorn c:
HOPPAS NI GILLAR DET
PUSS
- Elvira
#Belix #Fella
BẠN ĐANG ĐỌC
Everything has changed - f.s
FanfictionEtt år senare, ett år och fem månader. Sjutton månader sen Bella senast såg Felix. På flygplatsen med tårar forsandes ner för kinderna och skuldkänslorna högt i halsen. Så gott som möjligt hade hon försökt att undervika deras musik som konstant spel...