Everything has changed - f.s

Kapitel 12 - är vi verkligen menade för varandra?

Kapitel 12 - Är vi verkligen menade för varandra? 

"B-bella, jag v-vet inte" Det var vad som trillat ur hans mun när våra läppar drogs isär. Nya tårar hade vällt upp i ögonen, och denna gången var det inga lyckliga tårar. Jag hade hållit handen för munnen för att kväva snyftningarna som smitit ur mig och utan att yttra ett ord rusade jag ner för trappan. Jag grät hejdlöst, hulkandes snörades jag på mig skorna igen och viftade bort Magnus oroliga frågor som riktades mot mig. Jag kände mig förtvivlad, krossad och förstörd. Jag hade riskerat så mycket för att göra det här, jag hade gjort slut med min pojkvän och krossat hans hjärta i miljontals små bitar. Jag hade varit så säker på att allt skulle falla på plats, jag hade aldrig förväntat mig att se in i hans tveksamma och skuldtyngda ögon. Varför hade jag förväntat mig att allt skulle bli bra igen? Att allt skulle lösa sig? Hur kunde jag vara så dum, så naiv och desperat efter hans kärlek. Med huvudet sänkt och luvan uppdragen över det redan dyngsura håret sprang jag genom regnet som öste ner på gatorna. Vädret hade ändrats fort, den blåa himmeln hade täckts av stora, gråa moln och stora regndroppar smattrade ner mot gatorna. Jag drog snyftandes tillbaka det blöta håret och grimaserade krossat. "Allt kommer bli bra huh? Du hade f-fel pappa .. allt är inte b-bra" Grät jag och stannade upp mitt på trottoaren. Frustrerat gnuggade jag händerna över ansiktet samtidigt som jag hysteriskt grät med blicken fäst ner över det regntäckta gatorna. Jag lyfte blicken, slöt ögonen och lät regnet smattra ner mot mitt redan rödgråtna ansikte. Vinden slet i mitt toviga hår och den alldeles för stora hoodien som låg kring min överkropp. Jag kunde nästintill höra pappas ord eka i mitt huvud, 'Du kommer bli sjuk om du står i regnet, gå hem Bella' Jag ville stå kvar, låta regnet skölja borta varje litet spår av tårar, låta regnet skaka om mitt huvud. Men jag skakade mig ur min intensiva trans och styrde stegen hemåt.

-

Felix's perspektiv

Innan jag hade hunnit protestera var hon borta, och bara några ynka sekunder senare hörde jag hur ytterdörren smälldes igen. "Vad har jag gjort?" Jag slet frustrerat i mitt hår och trampade förtvivlat på stället. Det var det här jag längtat efter i månader, efter just den här stunden, men nu när den väl kom knuffade jag bort den. Två tårar strilade ner längst mina kindben och jag svepte smidigt bort dom. "Felix, vad hände?" Pappa dök upp i dörröppningen och höjde frågande ögonbrynen. Jag ruskade frenetiskt på huvudet och snyftade högt. "J-jag skrämde iväg henne, h-hon är borta" Hans varma armar slöt sig kring min skakande kropp och jag grät tyst ner i hans beklädda axel. "J-jag lät henne gå, h-hon är borta" Han betraktade mig sorgset från ett armlångt avstånd och skakade långsamt på huvudet samtidigt som han sa; "Felix, hon kom hit eller hur? hon är inte borta, hon är bara försvunnen i sina egna tankar, ge henne tid" Jag bet mig hårt i insidan av kinden och knep hårt igen ögonen för att hindra fler tårar att sippra ner längst mina kinder. Jag gillade inte att gråta, det fick mig att känna mig svag, sårbar.

Varför sa jag som jag gjorde? Vad var det inom mig som fick mig att tveka? Var det tanken på att ännu en turné snart skulle komma upp, att hon skulle dra iväg igen och att jag inte skulle se henne på arton månader igen. Jag kunde inte förlora henne igen, men jag tror redan det är försent, att hon redan är borta. Jag reste mig på ostadiga ben från sängen och hasade mig fram till skrivbordslådan. När den envisa lådan besegrats lyfte jag omsorgsfullt upp det lilla, slitna kuvertet i min hand, och hasade tillbaka till sängen. Jag sjönk tungt ner mot väggen och betraktade stint det rektangulära kuvertet. Det var slitet och sönderrivet där det låg i min hand. Jag vecklade försiktigt upp det dubbelvikta bladet och skummade långsamt igenom ord för ord. Ett namn stod i snirkliga bokstäver längst ner på det nötta pappret, Bella. Det var brevet hon skrivit den dagen jag förlorat min andra halva, och enda sen dess har jag haft det med mig vart jag än gått. Jag grät hejdlöst nästintill hela flygresan tvärs över jordklotet och fräste förtvivlat åt människorna som glodde på mitt hysteriska gråt. Jag kunde inte vänta på att få öppna brevet, suga in varje liten detalj av det hon skrivit, varför hon gjorde det här. När vi väl klivit in i lobbyn på hotellet vi skulle stanna på kunde jag knappt behärska mig, jag röt åt varje person som försökte ta kontakt med mig, jag kände mig ynklig. Mina ögon var rödgråtna och sved, hjärtat rusade och rysningar letade sig upp längst min ryggrad. Tårar hade en efter en strilat ner längst mina kinder när jag läst brevet, det gjorde ont, och kändes som om jag föll isär inombords. Varje kväll under de tre månaderna hade jag försökt läsa igenom det, för att försäkra mig själv om att det var sant, att det verkligen hänt, att det inte bara var en hemsk mardröm. Men trots att brevet var sönderrivet och att bokstäverna flöt samma med varandra kunde jag inte släppa det, det betydde alldeles för mycket för mig. Det var det sista jag hade kvar av henne, det och en gammal hårsnodd som befann sig längst ner i min resväska. Det syntes tydligt flertals spår av tårar, som gjort blecket och bokstäverna kladdiga och otydliga, och det visade hur jobbigt det varit för henne också. Det var inte bara jag som gråtit tills ingen mer vätska kom ur mina blodsprängda ögon, det var någon mer än jag som känt mig försvunnen och krossad. Någon mer än jag som förlorat sin andra halva och kämpat med att gå vidare, kasta bort känslorna.