P.s I Love You...

Kapitel 21

~ Felix Perspektiv~

Jag låste ytterdörren och gick långsamt ner för trapporna. när jag kommit ner för trapporna stannade jag. "Vafan..." Sa jag högt.
Jag sprang till våran lilla stuga som vi aldrig använder.
"Asså för i helvete!" Skrek jag.
Runt hela huset var det klottrat ~Felix Är Bög~
När hände det här!
Nej jag har faktiskt inte tid för den här skiten.
Jag sparkade till väggen stenhårt och vände och gick till bussen frustrerat.
När jag väl kom dit var det 15 minuters väntetid tills bussen kom. "Min otursdag..." Frustade jag fram.
"Min med..." Sa plötsligt en röst.
Jag vände mig om och för en sekund sedan trodde jag att jag var ensam.
"Vad gör du här!?" Sa jag högt.
"Väntar på bussen. Får jag inte det?" Svarade hon bara och himlade med ögonen samtidigt som hon log.
"Asså du har följt efter mig hur länge som helst!" Sa jag irriterat.
"Har jag?" Svarade hon tyket.
Jag granskade henne länge och skakade på huvudet.
"Jag, ÄR, absolut, inte, tillsammans ,med DIG!" Sa jag upprört.
"Jag vet."
"Duvet lika väl som jag att jag gjorde slut för ETT tag sedan!"
"Jag vet."
Tystnaden kom långsamt fram.
"Du är sjukt falsk..." Sa hon plötsligt.
"Varför är jag det." Sa jag väldigt irriterat och skakade på huvudet.
"Du dumpade mig pågrund av henne... Hon är till och med fulare än mig!"

~Claras Perspektiv~

Jag låg och tittade upp i taket. Det väldigt trista taket.
Jag suckade.
"Asså Clara, du har suckat 28 gånger nu..." Sa mormor tröttsamt.
"Ja, det kan du väl fatta." Svarade jag och satte mig upp.
"Du skrämde ju iväg honom." Sa jag upprört.
Mormor tog bort blicken från mig och flyttade den till fönstret.
"Du måste lägga ner huvudet!" Sa mamma högt och oroligt. Jag borrade in mina ögon i henne.
"Snälla!!! Jag är ju ändå inte döende..." Sa jag och frustade till.
"du kunde vart!"
"Men nu är jag inte det!!!" Sa jag och la mig ner argt.
"Kan ni gå ut."
"Ne..."
"Gå ut!"
Jag blundade och var så trött och arg. Arg på allt och alla. Mamma, mormor, bilen, kvinnan i bilen. Till och med Felix lite granna. Bara för att han aldrig kom.
Men under allt tänkande kom Felix infallande genom sjukhusdörren med mormor och mamma bakom sig.
Jag tittade på Felix och log.
"Hej hjärtat!" Sa han och sprang fram till mig.
Han kysste mina läppar långsamt och jag bevarade den länge. Vi kysstes länge men tillslut tog jag bort mina läppar från honom och blängde på mamma och mormor som stod där och såg ut att skämmas.
"Ni kan gå ut." jag tog ett djupt andetag, "så kan ni vänta åtminstone 5 minuter..."
Båda av dem lydde och vände på klacken och gick ut.
"Hehe, dem lydde bra!" Sa Felix fnissades.
"Mm." Svarade jag och log.
"tänk om du var så när du blev mamma." Sa han glatt.
"Vet du hur lyckliga dina barn hade vart att ha en sån självsäker mamma." Sa han.
jag log och sa.
"Vart vill du med den meningen?"
Jag flinade stort och kramade honom hårt.
"Jo men tänk dig ditt barn. Vad gullig den hade vart!" Sa han högt.
"Ja men tänk hur gulligt det hade varit med en mini dig." Sa jag och log brett.
"Eller mini dig och mig."
Jag blinkade några gånger och log igen.
"Du får bli utan mig i några dagar..." Sa jag plötsligt.
"Det har jag nog förstått!" Sa han. "Det hade vart lite konstigt ifall du kom in med en sjukhussäng på skolan och ligga i den under lektionerna."
Han flinade stort.
"Haha ja! Jag kan riktigt se det framför mig!" Skrattade jag tillbaka.
Han pussade mig på pannan och sa.
"Jag älskar dig."
"Jag älskar dig med!"