P.s I Love You...

Kapitel 11

{Hejsan, innan ni läser kapitlet vill jag bara säga att jag ska börja med "jagform" som en tjej föreslagit! Så ni vet}

~Claras Perspektiv~

Där satt han. Felix. Varför måste han vara så snygg tänkte jag.
- Hej!!! Ropade han över gatan samtidigt som han vinkade.
- hej, hej, ropade jag tillbaka och log.
Jag gick över gatan och kom fram till honom.
Vi hade sån tur att bussen kom 4 minuter senare så vi satte oss på ett av sätena.
Efter en stund stannade den utanför ett köpcenter.
Vi båda gick in och satte oss vid ett bord i espresso house.
- så, vad ska du ha? Frågade han snällt.
- hum? Jag tar nog en frappes, Svarade jag.
- jag kan betala, sa han lugnt.
- nej, det behöver du inte!
- jo då! I've got money Duvet, sa han och räckte upp sitt bankkort.
Jag bara skakade på huvudet och gjorde en grimas.
- så ska du ha någon speciell frappe? Frågade han.
- hmm, jag kan väl ta en i mocha då. Svarade jag honom kort.
Han nickade belåtet och gick iväg mot kön.
Jag satt kvar och tittade på en tjej och en kille som satt och små kramades samtidigt som dem då och då kysste varandra tillsammans med varsin kaffe kopp i händerna.

~ Felix Perspektiv~

Jag stod framme i kassan och det var ca 3 personer före mig i kön.
Innan jag visste ordet av var jag framme i kassan.
- hej! Var får det lov att vara? Frågade kassatjejen snällt.
- jo, två frappes och båda i smaken mocha. Sa han lugnt.
- japp det ska bli! Det blir först 90 kronor då! Sa kassatjejen.
Hon gick iväg och fyllde på lite is och sånt.
Några minuter senare kom hon tillbaka och gav 2 stycken frappes och kvittot och jag gick tillbaka till Clara.
Hon satt där med mobilen och kollade upp när jag kom med brickan.
- Något intressant? Frågar jag när jag ställt ner brickan på bordet.
- Nej... Svarar hon och stänger av sin mobil.
Hon log emot mig och tog sin frappe.
- Tack för att du betalade, men du hade inte behövt.
- Jora! Du är ju en vän till mig.
Men innan hon hann säga någonting ringde min mobil...

~ Claras Perspektiv~

Innan jag skulle svara på det han sa ringde hans mobil.
Han kollade snabbt på den och tryckte av den.
"Undrar vem som ringer honom sådär hela tiden" tänkte jag.
Jag. Dessutom får jag aldrig se heller...Men ville inte hamna i bråk när vi hade så mysigt.
Det blev tyst en liten stund innan jag sa,
- Okej då, tack så väldigt, väldigt, väldigt mycket då!
För att bryta tystnaden.
- haha, ingen orsak. Svara han och log tillbaka.
Vi satt och pratade en lång stund och innan vi visste ordet av var båda frapparna slut.
Vi tog våra grejer och gick ut därifrån.
- Vad kul det vad, sa Han.
- Ja! Svarade jag glatt.
- detta måste vi verkligen göra om!
- ja!
Vi gick emot bussen och nu kände jag verkligen känslor för honom.
Jag ville så gärna berätta för honom men vi har ju bara varit vänner så kort tid så jag måste berätta snart!
// tack för att du läste detta kapitlet idag! Och ett himla stort tack till 800 läsare! Ni är grymma! Forsätt så! ~Haade