P.s I Love You...

Kapitel 18

~Claras Perspektiv~

Jag kom innanför dörren. Precis när jag kommit in kände jag en sur lukt. Det kom ifrån köket. Jag fick en sån där klump i magen igen.
Vad var det för lukt liksom...? Jag sprang in till köket och såg mormor stå där med mjöl och lite allt möjligt.
"Jaha, här står du och bakar." Sa jag och svalde klumpen som nu lossnat från magen.
"Japp!" Svarade mormor glatt.
Först när jag kände lukten trodde jag någonting hade börjat brinna eller ja, något ännu värre... Men nu stod mormor bara där och bakade. Vilket var riktigt skönt.
För jag orkar inte mer som handlar om hemska saker.
"Vad bakar du?" Sa jag och lutade mig emot en stol.
"Jag bakar en sockerkaka som mamma ska få smaka på!" Hon stannade upp, "och självklart vi också!"
Jag nickade till svar och gick fram till henne. "Du behöver inte hjälp med någonting va?"
"Nej, jag tror inte det?"
"Okej!"
Mormor ställde sig emot mig istället för att ha sin mage mot smeten.
"Hur gick det med din snabba kompisträff?"
Jag rynkade pannan och tänkte, varför undrar hon? Men ändrade mitt uttryck snabbt till ett leende istället och svarade,
"Jo helt okej!"
Mormor granskade mig under sina glasögon och sköt sedan upp dem för dem hade åkt ned lite när hon kollat på mig.
Jag tog fingret och förde det över kaksmeten. Tog en liten klick och log. Mormor gjorde en allvarlig blick fast inte så speciellt allvarlig.
"Du får vänta tills mamma kommit hem!" Sa hon och blinkade med ena ögat samtidigt som hon tog handen för smeten.
Jag försökte se besviken ut. Smaken av smeten var inte dålig. Inte alls. Faktist mer god.
När väl mormor återgått till sitt arbete sa jag,
"Jag kan gå och handla lite läsk kanske för att fyra att mamma kommit hem!"
Mormor nickade och försökte le fast man såg hur koncentrerad hon var på kaksmeten.
Jag skakade på huvudet och log själv och gick till hallen.
Tog på mig igen och rota sedan i mormors fickor efter pengar. Tillslut fiskade jag upp en femtio lapp och log för mig själv.
Sedan gick jag.

~Felix Perspektiv~

Jag mådde verkligen bättre nu när Clara hunnit förlåta mig. När vi skildes åt sa vi att vi skulle höras av imorgon. För idag skulle Claras mamma komma hem.
Men det kändes så skönt att inte Clara var arg på mig för jag hatar att skapa drama liksom. Det är inte alls kul... Jag hade nyligen kommit hem och satt med mobilen. Det var väldigt tyst hemma eftersom min pappa, min bror och min syster var borta i parken och hade någon träff med en annan familj.
Det ända som lät var min hund som då och då glufsade till för han drömde något hemskt. Hehe, nörd.
Plötsligt kände jag hur magen kurrade till. Fan. Jag hatar att vara hungrig för den delen också. Så jag tog mig ur sängen och gick mer för att kolla om vi hade något intressant i kylen.
Men självklart hade vi inte det. Bara en massa yoghurt och ost, smör, mjölk, lite andra pålägg och ett rågbröd? Vem äter det liksom!? Ja pappa of Course!
Jag suckade för mig själv när jag låtit blicken falla emellan matvarorna och bestämde mig snabbt för att köpa ett bröd i affären.

~Claras Perspektiv~

Jag hade kommit ut ur huset och börjat ta mig bort till affären. Plötsligt kände jag hur någon iakttog mig.
En obehaglig känsla drog igen kroppen men när jag vänt mig om var ingen där. Jag började gå igen och det tog inte alls lång tid innan jag kände mig iakttagen igen. Den här gången trodde jag det var Felix som höll på men när jag kollat bort mot skogen såg jag en lång gestalt försvinna bakom träden.
Någon iakttog mig... Någon iakttog mig... Någon iakttog mig... Tänkte jag när jag börjat gå hastigare.
Plötsligt kände Jag en hand på axeln och jag skrek till. När jag förskräckt vänt mig om såg jag Felix stå och le.
"Varför är du så rädd?" Frågade han med ett leende på läpparna.
"Vet inte..." Svarade jag hastigt för att inte låta misstänktsam och började gå emot affären.
Vi pratade en liten stund och var snart framme vid affären. Vi skulle bara gå över vägen först och precis innan började Felix mobil ringa så han stannade upp och svarade. Jag började sakta gå över gatan men stannade mitt i vägen och vände mig om för att kolla på Felix.
Det kommer aldrig några bilar här liksom så jag stod och väntade på honom.
"Kom nu snigel!" Flämtade jag och flaxade med armarna att vi skulle gå fortare.
Felix kollade nu på mig och spärrade upp ögonen.
"Akta Clara!!!!!!!!"
Skriket flög igenom hela mig och jag vände mig hastigt om mot vägen och såg en bil komma emot mig.
Aldrig trodde jag att det skulle komma en bil. Men det gjorde det.

Allting blev helt kolsvart...