P.s I Love You...

Kapitel 17

Nästa morgon.

~Claras Perspektiv~

Jag satte mig upp i sängen.
Kände mig rejält trött.
Faktiskt helt utmattad. Antagligen för alla tårar som runnit igår.
Jag gick ner till mormor som stod och såg riktigt glad ut.
"Vad är det?" Frågade jag med ett leende på läpparna.
Hon torkade händerna och la dem på bordet.
"Mamma kommer hem idag!"
Jag log bredare nu.
"Vad kul!"
Mormor nickade och vände sig om igen. Hon återgick till sitt egna och jag själv gick upp och satte på tv:n.
Men efter en stund kände jag att jag ville byta om. Till riktiga kläder och inte en morgonrock.
Jag tog som vanligt en långarmad tröja och ett par mjukisbyxor.
Precis när jag var klar hörde jag hur det ringde på dörren.
Jag suckade högt och gick ner.
När jag kommit ner hörde jag mormor fråga,
"Vem är det?"
Jag kollade genom kik hålet och såg ven det var.
Felix...
Jag svara mormor hastigt.
"En vän."
Mormor nickade genom köket och jag tog ett djupt andetag.
Öppnade dörren. Smet ut snabbt och stängde dörren i ett hastigt drag.
Det kändes som ett skämt att stå här med killen som förstörde mitt liv...
"Hej..." Sa han lågt.
Jag svarade inte.
"Vad...?" Sa jag bara snabbt och försökte undvika hans ögonkontakt.
"Kom vi måste prata. Vi kan ta en promenad så vi får reda ut saker och ting"
Jag granskade honom och kände hur tårarna brände hårt bakom ögonen.
Jag nickade sakta och öppnade dörren igen.
Tog på mig mina foppatofflor och ropa till mormor,
"Jag ska bara göra Ett litet ärende. Bara ta en strand promenad!"
"Okej ha det så kul!" Svara hon och jag gick ut.
Han stod fortfarande still som om han var stelopererad.
Jag suckade och väntade på vad han skulle säga samtidigt som jag stängde dörren med foten.
"Så kom då.." Han dirigera med handen och jag skakade irriterat på huvudet och följde med honom.
Vi gick ner till stranden och tystnaden kom emellan oss igen.
"Så..." Sa han för att bryta tystnaden.
"Du var aldrig kär i mig va...?" Sa jag bara.
"Jo... Det är klart att jag va..." Svara han sakta.
Jag såg hur osäker han såg ut.
"men det var aldrig seriöst. Ellerhur?"
Jo, jag ville det..."
Jag lät tystnaden komma tillbaka.
"Men varför var du otrogen då?"
Dem orden kom hastigt. Kanske lite för hastigt...
"Det var hon. Hon som tvingade mig..." Han kollade ner i marken och en tår fall ner från hans kind.

"Okej..." Svarade jag bara och tittade bort mot havet.
Havet var riktigt blått.
"Vet du." Sa han tyst.
Jag skakade på huvudet.
"Vi har gjort slut. Jag älskade aldrig henne." Han stannade till. "Men jag älskade dig!"
Jag kollade på honom med stora ögon.
"Men va?"
"Shhhh!" Sa han och jag kollade på honom som ett frågetecken.
Jag kollade bort mot folkmängden och innan jag visste ordet av tog han min haka och kysste mina läppar.
Dem va så mjuka.
Så sköna. Helt magiska. Jag bevarade den hur länge som helst.
En långtradare. En långtradare var det.
Han tog bort lite hår från min kind.
Hans hand var varm.
Jag log. Han log. Det var nog inte världens sämsta start på sommaren i alla fall.