P.s I Love You...

Kapitel 19

~Felix Perpsektiv~

Jag släppte taget av mobilen och sprang fram till Clara.
Hon låg helt still. Hon andades inte. Hon fucking andades inte. Tårar började trängas fram bakom ögonen och jag skakade på henne.
Hon gjorde inga tecken på någonting. Bilen stannade och kvinnan som satt i framsätet kom oroligt fram.
"Ring ambulans för i helvete!" Flämtade jag när kvinnan nått mig.
Tårarna rann extremt mycket nu.
"Fan Clara!" Sa jag upphetsat och smekte henne över pannan. Hon låg helt medvetslös...

'På sjukhuset'

~Felix Perspektiv~

Jag satt med Claras mormor utanför dörren där man hörde massa ljud från apparater som pep för att rädda Clara.
Tystnaden kändes stark. Vi pratade inte, och kollade knappast på varandra. Så istället
kollade på min mobil jag bara släppte på marken som nu hade mängder med sprickor.
Mitt hjärta slutade aldrig dunka av orolighet.
Plötsligt kom en sjuksköterska fram till mig. Jag slutade andas... Höll andan liksom. Väntade på besked.
"Hon mår bra." Svarade hon lugnt.
Jag log brett.
"Tack gode Gud!" Svarade jag hetsat och reste på mig.
"Får vi komma in?"
Sköterskan kollade på mig.
"Nja, hon behöver vila ett tag till..."
Jag kollade missnöjt på Claras mormor.
Sköterskan sa att hon skulle återkomma så fort som möjligt när det fanns tid att få komma in. Både jag och hennes mormor log emot sköterskan som själv log tillbaka och gick.
"Vet du, du kan gå hem." Sa plötsligt hennes mormor.
Jag kollade på henne en kort stund och sa.
"Nej det behövs inte."
"Seriöst. Jag menar det" sa hon med en allvarlig blick.
Den blicken gjorde mig riktigt nervös och svalde hårt. "Jaha..." Svarade jag bara.
Hon granskade hela mig länge.
Hon gillar inte mig... Det ser man tydligt. Hur tydligt som helst.
"Jag kan ringa sig när du får komma."
Jag nickade och började gå mot ytterdörren. I dörren mötte jag en orolig blick. Claras mamma. Det såg man att det var. För hon var ung och såg ut som Clara väldigt mycket.
Hon skyndade sig förbi mig och jag kollade efter henne.
Sedan gick jag ut.

~Claras Perspektiv~

"Hon piggnar till!" Hörde jag någon säga.
Jag blinkade flera gånger innan jag kunde få bukt på vad jag såg.
Efter att jag fått tillbaka min syn efter några blinkningar stod nu mormor och mamma framför mig.
Mormor såg kolugnt ut samtidigt som mamma såg riktigt orolig ut.
Jag tog handen för pannan och sa med låg röst.
"Det gör ont."
När jag sa det kände jag mig som en tre åring.
"Ja, du fick en järnskakning och bröt benet. Dessutom skadade du mjälten hårt." Svarade mormor lugnt.
Jag rynkade pannan och sedan la mamma handen över min andra hand som vilade på min mage. "När mormor berättade detta blev jag extremt orolig! Mitt hjärta höll på att stanna kändes det som!"
"Säg inte så!" Sa jag med försök till att tala högre.
"Du behöver inte oroa dig så mycket, jag är ju här nu." Svarade jag bara och log lite.
hon skakade på huvudet och log mycket.
Hon kramade min hand hårt.
Mormor klappade mig på huvudet försiktigt.
Jag log mot båda två.
"Vart är Felix?" Frågade jag plötsligt.
"Va? Vem är Felix?" Frågade mamma och såg ut som ett frågetecken.
"Menar du han som hängde med dig när du blev påkörd?" Sa mormor lite irriterat.
"Ja?" Svarade jag och kände mig lite arg på rösten.
"Jag skickade hem honom..." Sa mormor.
"Varför!" Svarade jag hetsigt.
"Därför jag ville ta en stund att prata med dig först." "Liksom med familjen..."
Jag skakade på huvudet.
"Ring honom och be han komma hit." Sa jag bestämt.
// tack för att du kollade! Ja detta kapitlet var bajs och långtråkigt! Sorry liksom men ja... Jag känner att jag inte upt så bra men Hoppas på att få upt mycket under lovet🙈 kram Emelie!❤️