P.s I Love You...

Kapitel 15

En vecka senare, Skolavslutning.

~Claras Perpektiv~

Jag satt nöjt bredvid Felix i aulan. Några barn uppträde med "den blomstertid nu kommer".
Dem sjöng inte direkt bra men jag satt bara och log.
Då och då sneglade jag emot Felix och tänkte på hur roligt vi har haft det dem senaste dagarna.😏
Direkt efter uppträdandet applåderade alla inklusive jag själv.
"Dem har säkert sjungt den typ två gånger och tror att dem är proffs" viskade Felix till mig.
jag flinade tillbaka och slog till honom på axeln.
"Ja, tänk du så då" svarade jag bara honom och skakade på huvudet.
Efter alla trista uppträdande barn som stod och sjöng eller typ gjorde "försökte" att göra någon drama scen genom att typ lådsas fiska skulle vi gå till alla klassrum och skit.
Wow. Dem kan ingenting.

Nu var alla utanför alla klassrummen och Clara och Felix stod tätt intill varandra.
Dem stod Utanför Claras klassrum. Dem gjorde upp att ses efter "avslutning med pussar och kramar."
Dem smuttade både på för stark saft men det var bättre än vatten.
Allt på den skolan var liksom var för starkt, till och med maten... Och klassrummet var trista. Grått och trist.
Men det var i alla fall bättre än den förra skolan.
Sedan kom min fröken och jag vinkade adjö till Felix överdrivet samtidigt som jag gjorde tecken på,
"I watch you all the time" med fingrarna.
Alla barn i klassen fick blommor och jag med. Alla fick krama om fröken och det fick jag med.
Alla barn får dricka saft och äta kakor och det gjorde jag också fast inte längre. Och - kakan då...
Efter själva avslutningen kände jag en ren lycka.
Så jävla gött att ha sommarlov nu när jag bara gått i 2 och en halv vecka.
Jag mötte Felix som stod och kollade på sin mobil och såg förvirrad ut.
"Hej!" Sa jag glatt.
Han kollade upp och genast ändrade han sitt ansiktsuttryck och log istället. Han tog ner mobil snabbt i fickan och sa,
"Jävlar vad du skräms!".
Jag flinade brett så mina tänder syntes rejält.

~Felix Perspektiv~

Efter jag hade sagt,
"Jävlar vad du skräms!" Log hon brett och hennes leende var verkligen... Verkligen.. Jag kan inte sätta ord på det men mer än underbart.
"Jaha..." Sa hon efteråt och blickade ner i golvet.
"Kom så går vi ut" sa jag och stötte till henne lite på axeln.
Vi tog oss ut folkmassan med skrikande barn och vuxna som stod och försökte se seriösa ut.
Många lyckades väldigt bra.
Vi kom tillslut ut och vi båda kollade på varandra och började små skratta emot varandra.
"Wow, det var typ som en odichen där inne..." (Jag vet igentligen inte man stavar odichen men jag hoppas ni fattar vad jag menar...😳)
Hon nickade långsamt och väl sedan sa hon,
"Kan vi typ inte gå hem till någon?"
Jag granskade henne en stund innan jag svarade igen.
"Jo men liksom varför inte".
Vi började traska långsamt mot en busshållplats fast vi skulle självklart förbi den. Men vi kom tillslut fram till att vara hos mig.
Så vi drog hem till mig.

~Claras Perspektiv~

Vi kom innanför Felix dörr och gick upp på hans rum.
Vi båda satte oss i sängen denna gången och jag satte mig mer i skräddare och la händerna i knät.
Han rörde på benen över sängkanten och kollade ner på dem.
Efter en som vanligt pinsam stund kollade Felix upp på mig som jag liksom väntat mig han ska göra länge nu...
Men när han gjorde det så brann det i mig. Jag var verkligen kär i honom.
jag log bara emot honom för att vara sådär cool/ lugn när man är hemma hos sin favoritkille, men innerst inne så skrek min själ.
Den skrek typ,
- wow tänk att du sitter bredvid kanske din livs stora kärlek!
- är det inte coolt!
- jo det är så jäääävla coolt så Jag dör.
- tänk att du har en sådan stilig Karl du Clara!

Men under allt tänkande började jag undra.
Vänta? Vi är inte ens ihop ännu...
Men innan jag visste ordet av var Felix väldigt nära mig nu. Han skulle precis nudda mina läppar men så avbröt jag honom.
Vi var forfarande väldigt nära varandra men jag frågade,
"Är vi tillsammans or what?"
Precis efter jag sagt det fick jag en klump i magen. Det där lät inte bra. Verkligen inte bra Clara.
Han backade huvudet och hans mun blev rak.
"Asså Clara... Fan, fan, fan, fan..." Sa han bara och tittade bort emot spegeln.
Jag kände mig konstig och obekväm i den situation jag satt i.
"Nej, vafan, vem är jag igentligen..." "Jag har inte sagt till dig att jag typ..." Han avbröt sig igen och en tår började komma ner för hans kind.
"Vad...?" Frågade jag långsökt.
"Jag hade redan en flickvän typ, fast inte..." Han blev avbruten.
"Vafan VA?!" Skrek jag högt och blev alldeles blek i hela ansiktet. Det rann tårar från hans kinder rejält nu.
Jag kände hur alla dem där kärleksorden som flöt runt i min själ skönk ner till botten och donnade bort.
Gråten fanns där och tryckte hårt i halsen.
Jag har blivit bedragen...
"Förlåt Clara! Asså Gud..."
Jag kollade bort från honom och reste mig upp.
"Du är fan lika Falsk som alla andra jävla horingar där ute."
Nu höll lagret med skyddet på att spricka i halsen som försökte hålla borta vattnet.
jag började hastigt gå snabbt ut och jag hörde Felix säga någonting men stängde bara av öronen.
han sa tror jag något med,
"Jag måste förklara!"
Men struntade totalt i det han sa.
Jag smällde igen dörren och sprang ner för trappan.
Slet på mig skorna och slet tag i jackan.
Sprang ut och sprang länge. Rakt in i skogen. Jag grät stora tårar nu som flög av min kind för jag sprang så fort.
Tillslut stannade jag vid en sten och satte mig på den.
Drog upp benen intill brösten och hela jag brast.
Hela jag kände mig så liten.
Så jävla liten.
Jag är ingen just nu. Jag grät så jävla länge så det kändes som tre timmar.
Då och då surrade det till i fickan där det antagligen var sms från Felix.
Verkligen bästa starten på sommarlovet.
Verkligen...